Var Tunsta sveakungens järnstation?

Detta år, anno 2018, har Leksandsbygden (med Leksand menas hela kommunen) firat 700 år. Orten är givetvis äldre än så. Lämningar från bland annat stenåldern och framåt finns på flera platser.

Men det man har firat, eller rättare, firat mediokert, trångsynt, är att namnet Leksand finns i ett brev daterat 29 augusti 1318. Det ska då betyda att Leksand dyker upp i skrift för allra första gången.

Själva brevet handlar nu inte om Leksand allena. Hade det gjort det hade det varit en sensation.

Brevet är skrivet av Västerås stift och mottagaren är ärkebiskopen i Uppsala. Brevet, skrivet på latin på ett pergament, handlar om en egendomstvist och nu vill man ha ärkebiskopens sigill för att affären ska vinna laga kraft.

Det här med gårdar, mark och skatter var ingen lätt sak på medeltiden.

För det första tillhörde marken ofta ätten och kunde inte avyttras hur som helst. För det andra fanns det en äldre germansk tradition att fria män skulle inte betala någon skatt till herrarna.

Något av det här kanske döljer sig i ”Västeråsbrevet?” Men ätternas markinnehav var nu på väg att ändras.

I denna transaktion med en gård i Svalstad utanför Nyköping ingår det också en läst (12 tunnor) spannmål från vårt tionde i Leksand. Det är alltså så Leksand blir med i historien!

Andra liknande dokument berättar att själva Dalarna syns första gången i en handskrift 1248. Namnet Swerighe finns i en urkund i Kalmar 1384.

Men det allra äldsta dokument som har med Sveriges födelse att göra är daterad den 4 oktober 1080.

Då var det självaste påven, Gregorius VII som ville gratulera sueonernas ärorike konung I och be om underrättelser om landets kyrka. Kungen bör vara den i isländska sagor och Västgötalagens kungalängd Inge den äldre.

Vilka dessa sueoner var är svårt att svara på, men västgötar och västgoter (visigothorum) nämns och Västergötland kan ha varit deras rike?

Hur det nu var med den saken berättar detta brev om den historiska tidens början i Sverige, då ett svenskt rike träder in i den dokumenterade historien.

Vill man fördjupa sig ytterligare i sueonerna (svenskar) finns det lite smått och gott att titta på.

Namnet Svitjod eller Svetjud finns på en svensk och ett par danska runstenar från 1000-talet och verkar ha med Svealand att göra.

Faktum är ett Svearike (den herrlige kungen) figurerar redan i Beowulfkvädet cirka år 600!

Dessa svear, som kan ha styrt över järnstationen i Tunsta i Insjön, för tankarna till svin. Det menar flera forskare som språkligt har tittat på detta.

Ända sedan bronsåldern har tydligen svearna gillat ett totemdjur av en vildsvinsgalt. Även Frö och Freja höll man högt.

I Ynglingatal kallas Egil, en kung under folkvandringstiden, för Farre, ett östskandinaviskt ord för galt.

I en båtgrav från Vendel från tidig vendeltid hittade man hjälmar som var utstyrda med kraftiga svinbetar. Kung Ale ska ha burit en hjälm som hette Hildisvín, stridsgalten.

Så dessa sueoner och Svitjod, som senare skulle bli Sverige, kan ursprungligen ha betytt: Svinfolket. Inte så konstigt kanske med tanke på att grisar och andra gårdsdjur som gick under namnet ”fä”hade med rikedom och status att göra.

Det är inte bara Indien som har heliga kor. Vi hade också en, kossan Audhumbla som hade betydelse för både världens, gudarnas och människornas tillblivelse.

I brevet från 1318 där Leksand, samma stavning då som nu, dyker upp första gången i historien, tycks det vid en första titt inte innehålla mycket av spänning, som man hade kunnat önska sig kanske. En vanlig husaffär á la medeltiden, inte så mycket att orda om. Men inget kunde vara mer fel.

För bakom dessa latinska rader döljer sig ett helt paket av intressanta saker som har med det första spadtaget i projektet Sverige.

Perioden cirka 1100-talet till 1350, högmedeltiden, är en av de viktigaste och betydelsefullaste i svensk historia. Dels har vi de tröttande och splittrande inbördeskrigen mellan de erikska och sverkerska ätterna som är på väg att vräka allt i sjön. Dels själva omvandlingen från ett slags förbundsstat, där varje landskap hade sina egna lagar, till ett enhetligt rike med en stark kungamakt som dock begränsas av två starka grupper med särskilda fri- och rättigheter, nämligen kyrkan och adeln.

Om gården i Svalstad utanför Nyköping hade något med det dramatiska gästabudet, mellan 1317 och 18, att göra är svårt att säga något om.

Inte heller kan man på rak arm säga något om hur Leksand drabbades.

Var vi med i inbördeskriget? Fanns det fraktioner som valde sida?

Ur ett perspektiv tror jag inte det. Leksand med sitt tionde ligger trots allt långt från maktens centrum.

Men med Dalalagens (självhämnden) införande och senare Magnus Erikssons landslag 1350 är Leksand med i övergången från ett ättesamhälle till en högmedeltida stat som också hade trätt in i en europeisk kulturell och kyrklig gemenskap.

Vid Alsnö stadga 1280 infördes inte bara det världsliga frälset enligt kontinentala mönster. De svenska bönderna, som hade en friare ställning än sina europeiska grannar, befriades från herrarnas våldgästning.

Men att införa stående skatter och bygga fasta borgar fick kungen tillgång till helt andra ekonomiska och militära resurser än tidigare.

Ett ståndssamhälle ser dagens ljus som håller i sig ända till mitten av 1800-talet!

Ska man nu nämna en av alla dessa kungar, de flesta blev inte lånvariga på tronen, är det i så fall Magnus ”Ladulås” Birgersson, son till Birger Jarl.

Magnus var kung 1275- 90, vilket är en ovanligt lång regering på den här tiden. Magnus är den egentliga grundaren av medeltidens svenska rike och skulle kunna liknas vid en ”för-Gustav Vasa.”

För att få igång detta jollrande Sverige tar Magnus in tyska köpmän, bergsmän och adelsmän för handel, gruvor och starten på vårt svenska försvar. Riddartiteln miles, liksom väpnartiteln amiger för tankarna till milis och armé.

Dalmålen har faktiskt rötter tillbaka i fornnordiskan. Älvdalskan är kanske den svenska dialekt som ligger längst från standardsvenskan.

I Dalarna har ett konservativt u-uttal hängt med in i vår tid. I Leksand är det vanligt att vägarna kallas gattu. Man kan undra vad det beror på?

I Skänninge i Östergötland, som räknas till vår äldsta stad, kallades det gamla marknadsstråket Digragathu, storgatan. I Stockholm på 1600-talet hette Myntgatan i Gamla stan, Skattmestere gattun. I båda fallen var städerna påverkade av tyskt inflytande. Den tyska köpmanskolonin i Västerås kan ha fört ordet gattu till Siljansbygden?

Det sägs att 1300-talet började inte speciellt bra. En kyla slog till, Den lilla istiden, som skulle få förödande effekter på det dagliga livet.

Skördar slog fel. Folk svalt. Det pratades om kannibalism.

En läst spannmål låter kanske inte mycket, men för Leksandsbönderna 1318 var det kanske ett hårt slag. I stora drag hade man lämnat myrmalmen och gått över till jordbruksproduktion. Slog skördarna fel på grund av för mycket regn och kyla kunde varje läst spannmål vara skillnaden mellan liv och död.

Västeråsbrevet, där Leksand alltså syns första gången i skrift, författades i en tid av rikshistoriskt intresse. När man den 8 juli 1319 valde hertig Eriks treårige son Magnus Eriksson till Sveriges konung på Mora äng utanför Uppsala, var det kan man säga slutet på ett klansamhälle och början på ett politiskt maktfördelningssamhälle mellan kung, kyrka och stormän.

För att ytterligare nu fördjupa framväxten av Leksandsbygden vill jag ta er med till en tid som tyvärr sopades under mattan på 1970-talet.

Jag pratar här om Tunsta (Insjön) och Västannor som under 1000-talet var Leksandsbygdens tyngdpunkt ekonomiskt och administrativt och Dalarnas största och folkrikaste socken.

Myrmalmsutvinningen i dessa trakter sägs ha börjat under vendeltiden, 550-800 e. Kr. Järnet kom att spela huvudrollen när sveahövdingar i Gamla   Uppsala formade sina riken. En av dessa järnstationer kan ha legat i Tunsta.

Runt 600 uppfördes de väldiga kungshögarna, en stor hallbyggnad och två kilometerlånga stolprader prydda med bland annat hästhuvuden i Gamla Uppsala.

Även för gutarna på Gotland, som ska ha varit före de invandrade svearna, hade järnet stor betydelse. Järnutvinningen i Bergslagen, norr om Uppland samt södra Gästrikland var kanske intressant för gutarna, som likt svearna var skickliga smeder. Dessutom kan gutarna ha skött handeln på Helgö i Mälaren och senare på Birka.

Arkeologen Åke Hynestrand tror att upplänningarna kan ha anlagt Tunsta järnstation och varit en del i kungens domäner.

Tuna betyder inhägnad, typ handelsplats, befästa gårdar eller förkristna helgedomar. Professor Ingemar Olsson menar att kelterna kan ha påverkat Tunanamnen (Tunsta). Det keltiska dunon, befästning, borg, latinets dunum var någon form av romerskt härläger. Tuna-namnen är vanligast runt Mälaren i områden där svearna etablerade sig, herrgårdar som hade med riksbildningen att göra. Dunum kan svearna ha tagit med sig efter tiden som romerska legosoldater.

Uppsala öd kommer av ett fornvästnordiskt ord audr som betyder rikedom och blev kronans gods. Ur detta bildades de så kallade husabyarna, som i Dala Husby i Hedemora. Öd bör också vara släkt med ök (fä) och till örs (häst) som ju förknippades med makt och rikedomar.

Ett stenkast från Tunsta ligger byn Västannor. 1976, när man med grävskopor som bäst höll på att rensa Västannorstjärn, fick arbetet stoppas.

Mängder med bruksföremål från 1000-1300-talet, som man inte har hittat någonstans på den svenska landsbygden, såg dagens ljus. Sensationen var ett faktum!

Arkeologernas fynd kunde på ett unikt sätt berätta hur medeltidens svenska bönder gick klädda, hur de arbetade, vad de odlade och vad de åt.

Men det fanns mer…

Ett 20-tal mynt, skor, silverring, pärlor, metallbleck med runor och andra  prydnadssaker. De som bodde här var med andra ord inga fattiglappar och kan, enligt mina tankar, ha varit Uppsalakungens bryte över järnstationen i Tusnta!

Mycket tyder då på att Tunsta och Västannor satte igång en kolonisation och befolkningen ökade. Ny mark bröts och fler gårdar och byar växte upp.

Järnhanteringen gjorde att Leksandsbygden var en en del i ett större ekonomiskt sammanhang som kan ha varit världsomspännande.

700 år senare besökte resenären Abraham Hülphers Noret den 28 juni 1757. Förutom att han skulle fira midsommar skrev han bland annat:

”Här såg man skutor som förde malm och järn över Siljan.”

Detta visar av järnet hade fortfarande en stor betydelse i Leksandsbygden.

Text: Mats Lindström

 

Källor:

Fredrik Lindström, I Dalmålen lever arvet från fornnordiskan, Språktidningen, februari 2014.

Kristina Ekero Eriksson, Gamla Uppsala, Människor och makter i högarnas skugga.

Den Svenska historien, del 2.

Olov Isaksson, Leksandsbygden, En vägvisare.

Göran Hägg, Svenskhetens historia.

Dick Harrison, Jarlens sekel.

Beowulfkvädet.