Måtte nu inte kulturen i Leksand ha glömt att Insjön fyller 700 år
När nu Ål kan stoltsera med 700 år tror jag inte att kulturen i Leksand kommer att ta fram en logga med ett hjärta som man ju gjorde 2018 då namnet Leksand firade 700 år. I mina ögon var det klent och visionslöst; men visar det sig nu att kulturen hoppar över Insjön är det riktigt illa. Bygdens historia är rik och intressant och visar delvis på en annan struktur och näring med tidig järnväg, entreprenörskap och industrialisering än övriga Leksand. Men låt oss ta det från början.
De första människorna som kom till Ål för cirka 10 000 år sedan styrdes av tre saker: inlandsisen, växter och renar. Isen var en vacker tavla och skapade så mycket vatten att de första insjöborna kan ha paddlat hit i kanoter. En sådan plats kan vara Ålbyn. Låt oss återkomma till detta område.
När klimatet stabiliserades kom snart björk, hassel, alm, ek och lind. Våra första insjöbor livnärde sig på fiske och jakt. Arkeologer har vid boplatser hittat ben av älg, ren, björn och bäver – ungefär som idag! Lax fångades i strömmarna samt gädda, abborre och sik. Även säl kan ha stått på menyn. Faktum är att några av Sveriges äldsta fynd och fasta bosättningar finns i området och gropkeramikerna, som levde efter stränderna, kan sägas vara våra första entreprenörer och vikingar. De hade bättre båtar och koloniserade andra områden. Detta visar att stenåldern är en mycket viktig tid att förstå för att begripa resten av Insjöns historia. Det är här våra rötter finns och som påverkar oss än idag.
När det gäller bronsåldern har vi inte så mycket att säga. Några rösen, några saker, annars rätt tunt. Möjligen bedrev insjöbor handel med byar längre söderut eller så var det lågkonjunktur. Tittar vi däremot till järnåldern finns det mer att berätta. Utvinningen av myrmalm satte igång runt 500-talet efter vår tideräkning, kanske tidigare. Forskare pekar på att stormän i Vendel, Gamla Uppsala och Valsgärde kan ha styrt dalajärnet.
Arkeologen Åke Hynestrand menar att en av dessa järnstationer låg i Tunsta där man också har hittat rika gravar från vikingatiden. Tunsta, enligt min egen spaning, kan vara släkt med ”tuna” vilket betyder ”kungens inhägnad”. Denna medeltida järnrusch gav inkomster, inflyttning, ny åkermark, fler gårdar som blev byar, kapell och sockenkyrka.
Här kommer vi nu till själva jubilaren, Ål (i aal 1325) som har att göra med den höjdsträckning (från Vattberget/skolbostället) på vars nordliga utlöpare kyrkan ligger. De flesta Ål-orter i Sverige ligger vid eller på höjder. Här i krokarna låg kanske ett tempel ”ahls helgedom” som var före sockenkyrkan från 1300-talet. Ål nämns första gången i ett brev från 1325 och handlar om en skogskonflikt mellan folk i Leksand och Orsa där en viss Fröger i Aall figurerar. Ål fungerade delvis självständigt, men var en del av Leksand och Gagnef fram till 1613. Den 1 januari 1974 blev man så en kommun med Leksand och Siljansnäs. Men Insjön, vad kommer det ifrån och är det någon skillnad på Ål och Insjön?
Man tror att Insjön har med den inre delen av sjön, öster om Prästön, och kan före det ha hetat Ålsjön. Men år 1884 kom Siljans järnväg till Ålbyn. Det moderna samhället med post, järnvägsstation och senare postorderföretaget Åhlén & Holm gjorde att Holen, Övre och Nedre Heden och Tunsta blev Insjön med hotell, butiker och biltrafik. Så skillnaden är den att pratar vi Ål tänker vi den äldre delen av bygdens historia medan Insjön med alla hundratals småföretagare, sågverken, Tysklind, Clas Ohlson, väverierna, Sätergläntan och Ahrnebergs är det moderna och framgångsrika Insjön.
Bäst förklaras denna företagsamhet tror jag om man åker från Rönnäs mot Insjön. Nu upphör odlingsmarkerna och den täta skogen tar vid. Jordarna i Ål funkade men var inte så bäriga. Koppar och järn fanns det desto mer av, speciellt i Solberga i socknens östra del. Här hade vi ”Konsta”, ett stort hjul uppfört 1821 som drevs med vattenkraft till gruvhålen 700 meter upp i berget. Ett femtiotal gruvhål, cirka nittio meter djup, gjorde att bönderna slapp gå på herrarbeten och kunde starta andra industriella verksamheter.
Insjön var under många decennier själva motorn och ett ramaskri hördes när det var dags att slå sig ihop med puck- och klubba-Leksand. Hade det varit riktigt skulle Insjön varit centralorten med kommunhus, företag och administration. Nu har Insjön delvis fallit i glömska och får klara sig lite på egen hand. Det ska bli intressant att se om kulturen i Leksand tar kontakt med Åhls hembygdsförening för att uppmärksamma 700-årsminnet av Ål 1325. Fy på sig annars!
Text: Mats Lindström, frilansjournalist
