Det gula ”Pippihuset” i Yttermo ligger efter Leksands egna Strandvägen

I folkmun säger man ”Pippihuset”. Och det sägs att man tyckte köket var för litet för den prickiga hästen ”Lilla Gubben”. Men helt klart är att den gula sekelskiftesvillan i Yttermo, med torn och snickarfantasier över det vanliga, är en originell byggnad på bygden.

Jag vet inte hur många gånger jag har åkt genom Yttermo fram och tillbaka och lika många gånger har jag ställt mig frågan, vad är det för ett hus där borta? Det passar inte in här, samtidigt som jag blir glad varje gång jag ser det. Huset är nu inget hus utan en villa, en sekelskiftesvilla som stod klar och luktade nymålat över hela byn 1906. Låt oss reda ut detta med sekelskiftesvillor, något som vi inte riktigt är vana vid här.

Sätter vi foten i slutet av 1800-talet råder en idé bland arkitekter om det egna huset. Man skulle rå sig själv som det hette, fast gärna ståndsmässigt om man hade råd vill säga. Det gjorde att vräkiga villor uppfördes i Stockholm, villor som förenade bronsåldershallar med slottsliknande kyrkobyggnader, främst i trä skulle jag vilja påstå. Fast man var rik som ett troll ville man ändå visa på timmerstugans enkla arkitektur på landsbygden. Åk till Zorngården så hajar ni vad jag menar.

Vi vet inte riktigt vad som från början stod vid Sömskartjärn i Yttermo med åkrar och hus efter Tjärgattu. En stuga, bondgård, soldattorp? Men i slutet av 1800-talet står i alla fall ett vitmålat boningshus på tomten och några andra fastigheter. Ägaren heter Erik Dahlgren och han är gift med Matilda.

Hur det nu kom sig att han började bygga vidare på det vita huset är inte helt klarlagt. Men Erik var snickare och arbetade en hel del i Stockholm. Objekten var olika hus och kyrkor och med tiden blev han byggmästare med anställda. Jag tror att Erik såg en och annan sekelskiftesvilla och tänkte att det skulle vara kul med något liknande hemma i Yttermo. Lite vräkig och snobbig kunde han kosta på sig då affärerna gick bra. Grannarnas kor fick råma bäst de ville.

När det gäller den gula färgen är det som med alla färger en modesak. I början var timmerhusen färglösa. De var som de var helt enkelt. I mitten av 1800-talet fanns det ett färgeri vid Åls gruvor. Ålborna, som ville vara lite moderna, började således att stryka rödfärg på husen vilket sedan spred sig som en löpeld. Gula hus var inte så vanligt i våra trakter, men när nu Erik var berest och ville visa att han hade kommit upp sig fick det bli gult. Bara i Yttermo finns det minst fyra hus i den kulören med verandor som prålar och krumbuktar sig. Med andra ord, driftigt folk som också ville visa det.

Jag stämmer träff med nuvarande ägare, Björn Eriksson och Annika Mårs. De bor i Stockholm och håller som bäst på att fixa till den gula villan som ligger efter Tjärgattu, Leksands egna lilla Strandvägen skulle man kunna säga med flera gula byggnader som vittnar om välstånd. Björn är nu fjärde generationen på sekelskiftesvillan Eriksdal som byggmästaren Erik Dahlgren i full snickarglädje lät uppföra.

Det skulle nu ha kunnat bli en stor Saltsjöbadsvilla, men Dahlgren tänkte nog till här tror jag. Villan blev lagom stor för eventuellt avundsjuka grannar med gul liggande och stående fasspontpanel, rikt dekorerade vindskivor, där en gång trädrakhuvuden fräste, spetstorn, grönt plåttak med skivtäckning och inbyggda takrännor samt rikt dekorerade fönsteromfattningar och skorstenar med krenelering.

Går man in i huset möts man av en furstlig förstukvist, lagom stor, med ett litet kök och några rum och kakelugn. Två porträtt på Erik och Matilda hänger på väggen i ett trevligt lite burspråk med utsikt mot Sömskartjärn och den stora eken.

På övervåningen hittar man sovrummet med tidstypiska tapeter, en kakelugn och några mindre rum med balkonger. Det är minimalistiskt, och känslan av att Pippis Herr Nilsson ska hoppa fram och tjattra gör sig påmind. I källaren finns en bakugn.

Björn berättar att just nu är hela villan ett projekt. Bland annat måste det hundraåriga plåttaket bytas ut. Men känslan av att vara här beskriver Björn och Annika som ett lugn som infinner sig. Det är mycket att göra men de hoppas att villan en dag ska stå tipptopp klar och att barnen ska finna glädje i att sköta om huset till det bästa. Villan är nu inte bara en familjeangelägenhet tycker jag. Den är unik i Leksandsarkitekturen och jag hoppas att jag i många år ska kunna cykla genom Yttermo och le åt huset som lyser som en safir där borta vid Sömskartjärn.

Text: Mats Lindström, frilansjournalist