Den över tusenåriga Romboleden borde klassas som Siljansbygdens världsarv

Nu den här tiden på året när det spritter lite extra i kroppen. Man vill ut i naturen för nya krafter – kanske möta sig själv och alla världar som man nu kan stöta på.

Ett av Siljansbygdens intressantaste och märkligaste landmärken och utflyktsmål, en doldis kan man säga, är Romboleden som knyter samman Europas pilgrimsleder. Tänk att hela Europa och stora delar av världens vandringsleder möts i Djura och fortsätter upp mot Mora!

Vi pratar här om en tusen år gammal pilgrimsled från Köping vid Mälaren till Nidarosdomen och helgonet St Olavs grav i Trondheim. Olav var kung av Norge och tvingades fly. I Köping fick han tydligen låna båtar för att ta sig till Novgorod i Ryssland och en legend säger att han även hann med att grunda Leksands kyrka år 1030 – samma år som han helgonförklarades.

Romboleden är Nordens äldsta och Sveriges längsta pilgrimsled, 900 km, och är en unik klenod i Siljansbygden som borde lyftas fram mycket mer. Vi pratar här om kulturhistoria av rang. Mellan 1050–1550 var Romboleden att jämställas med andra pilgrimsmål som Rom, Jerusalem, Santiago de Compostela och Vadstena. Siljansbygden var länkade med Finland, Ryssland, Polen, de baltiska länderna och Tyskland. Jag blir riktigt upprymd av tanken på alla människor, alla världar, som passerat här och kanske till och med slog sig ner och blev ”Siljansbygdsmänniskor”.

Pilgrimerna erbjöds enkel övernattning av munkar som var våra första guider. Dessa så kallade själastugor är borta för länge sedan. Svartbergs fäbod i Älvdalen och Sankt Olofskällan i Mora vittnar om gamla vandrares mötesplatser. Pilgrimer drack gärna vatten från källor uppkallade efter den helige Olav, som sägs ha stött sin stav i marken för friskt vatten. Men tänk så här nu. Oavsett legender om vatten och kyrkor: leden genom Leksand är till för alla! Sex mil av inre och yttre världar på den västra sidan som i söder letar sig in i Djurabygden och sjön Sången. Vidare mot härliga namn som Ljusbodarna, Skinnaråsen, Djursjön, Båtsarvsstaden, Djursjö sovhol, Östra Balkbodarna, sjön Yxen, Granberget, Mackbarget, Almo, Näsbyggeby, Olsnäs, Limå bruk, Jobsarbo, Hjulbäcksåsen och upp mot Svarttjärnen som vi delar med Mora.

Varför inte ta familjen och vänner och gå denna unika och världsintressanta led? Varför då? Ja, av olika skäl. Var och en bestämmer själv. Att vandra i sin egen takt gör oss vidsynta, öppnare, intresserade av andra människor och världar, inte så själviska hela tiden.

När jag skriver detta kommer jag att tänka på den tyske författaren Hermann Hesses roman Stäppvargen. Den ska man ha med sig som själslig guide och konservöppnare. Låt mig citera detta ”recept” i konsten att vara människa: ”Inte ens självmordet skulle bli dig till verklig hjälp, stackars Stäppvarg, du blir nog tvungen att gå den längre och svårare och tyngre vägen, människovarandets väg, du måste mångdubbla din tvåfald många gånger än och komplicera ditt komplicerade jag ännu mer. I stället för att göra din värld trängre och din själ enklare måste du öppna ditt inre för världen allt mer och mer, tills slutligen hela världen ryms i din smärtsamt vidgade själ; då kanske du får ro en gång till slut.”

Text: Mats Lindström, frilansjournalist