”Att kommunen betalar tillbaka kan vi fetglömma!”

För drygt två år sedan började Lena Forsberg i Tibble läsa på och engagera sig i vägfrågan. Aldrig hade hon väl tänkt sig en sådan turbulens på äldre dar. Under tisdagen satt hon hemma vid huset i Tibble och nervöst väntade på att kommunen skulle komma och utföra en så kallad vägsyn.

— Idag kulminerar vägfrågan nämligen för min del när det blir vägsyn i Tibble och jag får veta vad det ska kosta att uppgradera min lilla skogsbilväg till för kommunen godtagbar standard.

— Någon gång under förmiddagen har jag fått reda på att de ska komma hit och inspektera standarden på vägen och då kommer jag kunna räkna ut på ett ungefär vad det kommer kosta mig. Min dom, kallar jag det, säger Lena Forsberg. 

— Nu gäller det faktiskt min överlevnad här i leksandsbyn. Jag är ett exempel på hur hårt kommunens projekt, att lägga ut vägkostnader på enskilda, kan slå. Och jag tror inte att jag är ensam drabbad. Alla har inte kommit dit än i processen, där de inser hur de kommer drabbas ekonomiskt. 

Under många decennier bodde Lena på Sollerön, men när hon började arbeta i Leksand så sökte hon boende kring den här sidan av Siljan. För åtta år sedan köpte hon det lilla bostadshuset på 57 kvadratmeter på Brockmyrsvägen i Tibble och hon har trivts bra ända tills byn splittrats i vägfrågan och hennes närmaste grannar är undantagna och behöver varken ingå i förrättningen eller vara med och betala för byns vägar. Hon berättar att 150 fastigheter ingår, medans 40 fastigheter är undantagna. 

— Det hela är oerhört orättvist! Varför ska inte alla vara med?

Hur känns det att de som har utfart längs Sågmyravägen är undantagna?

— Hemskt orättvist! 

Hur många bor längs din väg?

— På vägen finns fyra bostäder, två permanentbostäder och två fritidsboende. Så det betyder att vi är två som ska betala fullt och två som bara ska betala en tredjedel, säger hon och fortsätter förklara att innan någonting alls hade hänt fick allihop en faktura från Lantmäteriet på 4 699 kronor och de som har ytterligare ett gårdshus fick dubbla summan på sin faktura.  

— Det bor fullt med fattiga pensionärer här i kommunen. Ofta tanter som endast har en usel pension som inkomst. Därför är det viktigt att jag går ut och berättar om läget, förtydligar hon.  

Visst har hon blivit kritiserad av andra bybor för att skylta offentligt med sin privata ekonomiska situation, först den när Lantmäteriet skulle ha 4 699 kronor och sedan det hon befarar mest den kommande vägräkningen som kan landa på över hundratusen kronor för hennes del. 

— Bärplan med si och så mycket grus och diken på bägge sidor, så när jag ska förflytta mig på tomten så kanske jag hoppa över diken, nej det här vill jag inte ha och inte betala för. Lena förtydligar att enligt ett protokoll som hon tagit del av är det bland annat vägens: längd, bredd, vändplan, dränering, beläggning, bärighet och status som man kontrollerar vid en vägsyn.

Hade du köpt det här om du visste vad som skulle ske här?

– Nej, det hade jag inte! Alla avgifter och alla pengar till en väg som man inte vill ha och som förstör ens fastighet, nej det här drabbar många och speciellt enskilda fattiga pensionärer. 

80-åriga Lena satt och väntade, men det kom ingen och utförde någon vägsyn under tisdagen, så än så länge vet hon inte vad den nya vägen kommer kosta henne eller om hon faktiskt kommer ha råd att bo kvar. 

— Jag får väl flytta till min dotter och ha det här som fritidsboende, men i värsta fall så kommer jag behöva sälja mitt hem och allt för en väg jag varken vill ha eller har beställt.