Lokala stjärnskott i nya Dalabandet

Från en källare i Borlänge till vinnare på bara ett halvår — det unga rockbandet Occrasy har gått från att spela Mando Diao-covers till att ta hem en regionfinal. Med både humor och ödmjukhet har de sina fötter på jorden och tycker att det är roligare att spela för tre riktiga fans än tusen som inte bryr sig.

I en källare på Cosmos i Borlänge, som man bara når via en undangömd dörr på baksidan, repar det halvårsgamla bandet Occrasy. Bandet består av fem ungdomar från olika dalakommuner, alla med glöd för musiken. Det är här, i den svettluktande lokalen med trumset, förstärkare och kaffebryggare som enda inredning, som deras resa mot rampljuset har tagit fart.

— Så är det om man är av den lägre klassen, skämtar frontmannen Alfonz Lindström, på väg ner för källartrappan.

Alfonz, från Vansbro, är bandets grundare, sångare och pratkvarn. Han går andra året på Rytmus i Borlänge och för bara nio månader sedan fick han idén att starta ett coverband som skulle spela Mando Diao-låtar. Första att få frågan var Aurell Poetri från Ludvika, som snabbt blev Occrasys första gitarrist.

— Det var självklart — vem vill inte ha en indonesisk punkare i sitt band? säger Alfonz med en få förunnad självsäkerhet.

Snart fylldes bandet på med ytterligare tre medlemmar: Dexter från Gagnef, Filip från Falun och Elvira från Borlänge. Vad som började som ett coverband blev snabbt något annat. På rekordtid bestämde de sig för att skriva egen musik och tävla med den. När Imagine, en nationell musiktävling för unga musiker mellan 13 och 21 år, hade regionsfinal i våras, ställde Occrasy upp med egen musik — och vann i Dalarna.

— Nu har egokicken och hybrisen lagt sig. Nu är vi mer ”humble” igen, säger Alfonz med ett leende, och Elvira fyller i:

— Nu har vi bara hybris med varandra.

Kanske var det en liten smäll att de fick se sig besegrade i Sverigefinalen, där de fick ”storstryk av jazzare från Skåne”, men det verkar bara ha gjort dem mer hungriga. Sedan dess har bandet tagit alla gig de kunnat få och kämpar för att hålla sig kvar i rampljuset. När de pluggar in sina instrument i källaren för att köra igenom sin senaste låt ”Local Coke”, skakar väggarna av energin. Det här är ett band som inte håller tillbaka.

Elvira drar av ett ösigt bassolo så att rummet vibrerar. Occrasy är ett band som inspirerats av Mando Diao — om inte annat till namnet. ”Occrasy” är ett påhittat ord av Mando Diao och ska enligt det nya bandet symbolisera ”ös” eller ”den euforiska känslan klockan fyra på morgonen, när allt känns möjligt”.

— Vi vill se ut som rockstjärnor på scen, säger Alfonz med glimten i ögat.

Och hittills verkar det fungera. Den publik som inte faller för musiken dras med av energin och stämningen. Men trots ett varmt mottagande är det tydligt att bandet inte tar något för givet. De vet att det krävs hårt arbete för att lyckas i musikbranschen. Även om drömmarna om stora scener och en ännu större publik finns där, är kvaliteten det viktigaste för dem.

— Vi vill bara ha roligt och komma ut och spela. Det är roligare att spela för tre personer som gillar musiken än tusen som inte bryr sig, säger Elvira.

Trots att Mando Diao influerat både namn och stil, inspireras bandmedlemmarna av en rad andra artister. Alfonz lyssnar gärna på Cornelis Vreeswijk och Dexter gillar Europe. Alla i bandet, utom Aurell, har fått musikintresset med modersmjölken (Dexter är till och med döpt efter en saxofonist). Aurell hittade dock musiken på egen hand, när hennes familj flyttade från Indonesien till Ludvika. Vid tolv års ålder kom hon till Sverige och den första tiden präglades av ensamhet. Från en kristen skola i Indonesien till ett nytt liv i Ludvika var kontrasten stor. Men det var också här hon hittade sin väg in i musiken.

En dag stod en gitarr lutad mot väggen och Aurell bestämde sig för att plocka upp den. Sex år senare har hon hittat sin plats i Occrasy och deras svettdoftande replokal.

— Vi vill att folk ska bli frälsta av snuskig rock n’ roll istället för någonting annat, konstaterar den excentriska frontmannen.

För att nå dit de vill är den illaluktande källaren, fylld med kreativ energi och ösiga, musikaliska ungdomar, en perfekt utgångspunkt.