Keramiknörden kör 980 grader i Arvslindan
På den gamla 1800-tals gården intill järnvägsspåret sitter konsthantverkaren Sanna Alvtegen och arbetar. Luften doftar vår och i den före detta, knappt nio kvadratmeter lilla drängkammaren, numera ateljé hörs ett svagt motorljud och snurrande när hon trampar ner pedalen.Med små redskap formas foten på en skål. Det annars lite bångstyriga arbetsmaterialet stengodsleran, gör som hon vill idag, konstaterar hon nöjt. En spegel mittemot visar henne alla skålens vinklar. Parets hund Otto kommer och hälsar, han är mer än till sig över besök, han kan inte nog visa att han och hans enormt tjocka päls finns i närheten och är redo för att bli klappad.
Sanna visar in till ladan vägg i vägg, där finns hennes varulager av stengods, inslagningsdisk och brännugnen. I hyllorna står allt ifrån muggar, skålar i olika storlekar till durkslag och krukor. Allt i en roströd och vit färgskala.
— Här ska jag röja undan och i början av juni slår jag upp portarna till en gårdsbutik.
Hon berättar vidare att butiken är ett sätt för henne att nå ut till fler kunder. Många som köper handgjord keramik vill ta på produkterna, vilket inte fungerar i webbutiken.
— Jag vänder mig till folk som vill ha handgjord keramik i sitt hem och är beredda att betala mer än vad man gör på Ikea. Visst är det synd att mina produkter inte riktar sig till alla, men priserna är efter arbetsinsats och så är det ju bara jag som arbetar här.
För några år sedan drabbades Sanna av en utmattningsdepression och lämnade Stockholm, kontorsvärlden och sin tjänst som personalvetare. Hon behövde något roligt och kravlöst att sysselsätta sig med under tillfrisknandet. Eftersom hon alltid gillat att skapa med händerna så föll valet på leran. Leran kan man inte skynda på.
Med rötter i Gagnef och ett sommartorp i Arvslindan sökte hon sig till Leksands Folkhögskola och förra sommaren avslutade hon den tvååriga utbildning Keramisk Form. Torpet är numera ombyggt till åretruntboende och nu lever hon där tillsammans med mannen Marcus, hunden Otto och katten Elsa.
När du inte skapar bruksföremål vad gör du då?
— När jag gör något utanför boxen och det får gärna vara skulpturala verk och rutigt! För mig så bringar rutiga mönster ordning.
Under konstrundan i Gagnef ställde Sanna ut en den svartvit rutiga ”Under kontroll” samt en installation med massor av porslinsbarn.
Berätta om barnen?
— Det är en kommentar till samhället. Om hur värdefullt ett barn kan vara när det är någon som man står nära och samtidigt hur lite värde barn kan ha när vi har distans till det.
Just nu har jag säkert 200 barn nerpackade i ladan. Så ingen ska komma och säga att hon inte har skapat barn. Många av dessa små ljusa porslinsbarn tillhör ytterligare en installation, nämligen ”Rytmen av reproduktion” som är en kommentar den normen kvinnor i min ålder upprepade gånger drabbas av.
— När ska du skaffa barn, frågar folk mig.
Är det många som frågar?
— Ja, nu är jag 35 år utan barn så verkar det helt legitimt att fråga. Släkt och vänner, ja till och med folk på Konsum kan fråga när jag ska skaffa barn. Själv tycker jag det är en privat fråga.
I sin nya lilla ruffa gårdsbutik vill hon gärna sälja lokalproducerat hantverk och konst. Hon planerar att fylla utrymmet även med andras produkter. Eftersom det numera inte finns någon turistbyrå som samlar bygdens konsthantverk, så hoppas hon kunna göra det om än i liten skala.
Sanna skapar också bruksföremål till andra konstnärer. Ett målarset med penselmugg och paletter i stengodslera. Dessa säljer hon bland annat i butiken Majasbok i Stockholm, men även i andra konstnärssammanhang. Hon tycker om tanken på att hennes skapelser är med i andra kreativa processer.
När hon sitter där och sin roströda stickade tröja och drejar i den ljusa lilla ateljén känns det nästan onödigt att fråga om vilka kulörer hon helst arbetar i. Rostrött och vitt. Här är hon verkligen en del av sina verk och de avspeglas i henne, som självporträtt på något plan. Hon reser sig och går in i huset och låter skålen torka. Hon dukar fram ett fat med kakor och sippar på kaffe i en egengjord mugg.
— Kanske är jag inte så rädd om muggar och skålar, för jag kan ju gå ut i verkstaden och göra en ny mugg om den skulle gå sönder, skrattar hon och tar en klunk kaffe till och berättar vidare att hon skapar framförallt bruksmaterial och allt ska tåla maskindisk. Sakerna är till för att användas, inte gömmas undan.
Förutom?
— Jo, min mormors gamla porslin är jag försiktig med, ler Sanna och öppnar dörren till ett högt ljusgrått skåp i köket. Hon tar fram och visar en äggvit nätt och snirklig kaffekopp med guldklädda kanter.
Vad vill ni med podden?
— Vi vill nå ut till alla som sitter ensamma i sina ateljéer, vara ett sällskap och så vill vi riktigt nörda in oss i keramik, ler Sanna och fortsätter berätta att majoriteten av landets keramiker är kvinnor. Då ska det speglas i podden. Sedan är det lustigt nog nästan uteslutande män som skriver litteratur om keramik.
Podden har ungefär tusen lyssningar per avsnitt och under pandemin spelas den avsnitten in i studio, men de längtar efter att få komma ut och göra sina inslag ute på plats verkstadsbesök.
Namnet på drömgästen i podden kom snabbt. Lisa Larsson, helt klart. De vill prata lerans språk, slänga sig med 980 grader utan att ingående behöva förklara att det är ugnstemperaturen under första bränningen.
Stickar, broderar, slukar ljudböcker och mumsar vegetariska maträtter. På hennes egna små miniskålar i keramik så det få plats med lite ölkorv till äkta hälften Marcus
Parallellt med gårdsbutiken som öppnar i början av juni så ska hon bygga växthus och sen ska hon se på när fänkålen och chilin växer.
Keramikpodden hittar du här>>>