Vore han inte så okunnig skulle jag ringa ”success agenten” och be om råd

Häromdagen berättade en bekant om sin nya kontaktperson på ett svenskt tjänsteföretag. Kontaktpersonen har den fräsiga titeln ”customer success agent” och hans arbetsuppgifter stämmer bra med vad vi förr kallade säljare, eller möjligen kundansvarig.

”Det är en glad och trevlig kille men han har inte riktig koll på sina arbetssysslor så det har varit svårt att få till ’succesen’ för mig. Till slut fick jag prata med hans chef, och du kan säkert gissa hans titel: ’customer success manager’”, berättar min bekant och skrattar gott.

Kanske är det för att vi blivit äldre och mer svårimponerade, men de här nya jobbtitlarna gör att man alltmer uppskattar det enkla. Alltså när folk har självförtroende nog att kalla en spade för en spade, och inte ”jordemigrerare” eller något annat tillkrånglat.

Men man kan bara konstatera att vi lever i en tid där titlar och ord tycks smälla högre än kunskap, och där den här ytligheten, som ofta leder till otydlighet, dyker upp överallt.

Ett annat exempel hände för några veckor sedan. På en tur genom Dalarna hamnar vi bakom en bil med en stiliserad logotyp på bakdörrarna. Symbolen kan föreställa nästan vad som helst och vi gissar på allt från takläggare till veterinär. Under loggan står företagsnamnet och en hemsidesadress som inte heller avslöjar vad det rör sig om.

Min passagerare tar fram telefonen, knappar in företagets hemsidesadress och läser högt. Företaget beskriver sig med en hagelstorm av de luddiga värdeord som tycks vara obligatoriska nuförtiden: De arbetar ”hållbart” och ”inkluderande” för en ”trygg” värld där ”omtanke”, ”stolthet” och ”kreativitet” går hand i hand. Dessutom är de ”innovativa”, ”målinriktade” och ”professionella”.

”Jamen, vad gör de då?”, frågar jag.
”Det kan jag inte hitta, men de är nog duktiga på det för de har visst fjorton kontor…”

Det är en märklig värld.

Sociala medier är inget undantag, snarare tvärtom. För en tid sedan träffade jag en person som är expert på området. Jag frågade honom om det sociala nätverket LinkedIn, som jag behövde registrera mig på för några år sedan och sedan dess knappt besökt.

”Är det något att ha?”, frågar jag.
”Jadå”, svarar han,” så länge du är medveten om att det mesta du läser påminner om ’storfiskarvalsen’.”
(För när storfiskar’n talar om hur stora fiskar han får
Ja då så skarvar han som han vill, då räcker armarna inte till…)

”Du menar att folk ljuger och överdriver?”, frågar jag, helt i onödan.
”Som hästar travar…”, svarar han.

Så här är vi; i de konstiga titlarna, luddigheten och överdrifternas tidevarv. Ibland önskar man sig bort till en enklare tid.
Vore han inte så okunnig så skulle jag ringa min bekants ”success agent” och be om råd.