När Svordomsvisan är bästa medicinen

Sången “Fairytale of New York” har varit en av de mest spelade julsångerna i England sedan slutet av åttiotalet. Den hörs ofta i juletid i Sverige också. En bit in i låten svänger den fint och man bjuds dessutom på ett batteri med svordomar och fula ord, vilket säkert är en del av förklaringen till succén.

Nu kan man läsa att radiostationen BBC 1, den engelska motsvarigheten till Sveriges Radio, valt att censurera några av svordomarna för att inte känsliga lyssnare ska må dåligt.
Man blir inte förvånad.
Det är sådana tider.

Ibland kan man misstänka att slika beslut kommer sig av något vi tror om andras känslighet, men som inte nödvändigtvis stämmer med verkligheten.

För en tid sedan presenterade tidningen The Economist en undersökning om just det – vad vi TROR om andra, fast inom politik.
Forskarna hade frågat Demokrater och Republikaner i USA vad man trodde om andra sidans åsikter i olika frågor – och båda sidor visade sig ha rejäla fördomar.

Till exempel trodde Demokratiska väljare att bara 43% av Republikanerna kunde tänka sig en kvinnlig president.
Men Republikanerna svarade att 90% av dem var villiga att rösta fram en kvinna.

Vidare trodde Demokraterna att färre än 40% av Republikanerna skulle rösta på en presidentkandidat med spanskt/latinamerikanskt ursprung.
Republikanernas svar visade dock att över 90% av dem skulle rösta på någon med den bakgrunden.

Så kan det gå när man bara tror…

Men tillbaka till musiken och beskyddande av ”de andra”.

Som de flesta föräldrar har undertecknad satt stopp när barnen svurit i hushållet. Samtidigt tycks telningarna bli uppläxade i rättrådighet och försiktighet från alla håll och kanter nuförtiden. Det kan ibland göra dem lite väl allvarstyngda.

Det hände ett av barnen i mellanstadiet. Tänk att du får hem en yngre Greta Thunberg, fast pojke och om möjligt ännu mer bister.
Och så vill man ju inte att barnen ska må.
Min medicin var att spela upp ”Svordomsvisan” med Magnus och Brasse.

Då sken pojken upp som en sol, gapskrattade och gav en rungande spontan applåd från TV-soffan.
Det värmde ett pappahjärta!

Sedan gick han till skolan och berättade för musikfröken.
Och så spelade hon Svordomsvisan för hela klassen.
Succé.
Det var ett bra beslut av fröken, tycker jag, och sannolikt både ofarligt och alldeles lagom härdande.

Det finns en utmärkt tumregel i sådana här frågor: ”Om du själv kan skilja på dikt och verklighet, så kan du vara rätt säker på att andra också kan det.”
Tänker man så, blir ”Fairytale of New York” bara en ofarlig julsång, och ”Svordomsvisan” kan visa sig vara bästa medicinen.

För övrigt:
För någon timme sedan puttrade undertecknad fram i en bilkaravan på den nu hastighetsänkta Riksväg 70. Det gick i sjuttiofem där det tidigare var nittio, vilket gav gott om tid att meditera över den här nya driven från Trafikverket. Men istället för att trötta er med en lång text i ämnet, hänvisar jag till en lyssning på Svordomsvisan. Den summerar min känsla rätt bra.