”Jag lovar att inte gola om hon eldar sin lilla rishög”

I veckan bromsar jag in bakom en EPA-traktor. I bakrutan är en dekal med texten: ”Allt är förbjudet. Precis allt.” Man skrattar till, för man förstår ju känslan…

Ta det senaste förbudet från Naturvårdsverket: Att vi inte längre får elda ris och löv på den egna tomten – det ska komposteras eller köras till återvinningscentralen.

Förbudet har sitt ursprung i EU, men häromdagen gick en EU-politiker ut i media och menade att det inte stämde, utan att det är svenska Naturvårdsverket som tolkat en EU-bestämmelse på tok för hårt. ”Elda på!”, menade politikern.

Vad som gäller är därmed en smula oklart, men i skrivande stund står Naturvårdsverket fast vid sitt förbud.

Vi reagerar olika på sådana här saker. Några jublar eftersom de slipper lukten av brandrök. Andra ser det som en seger i miljöarbetet, även om man kan sätta frågetecken om det verkligen gör så stor nytta. Ska återkomma till det strax.

Så i morse, som av en händelse, träffar jag en granne som just laddar för att elda en rishög på tomten. Hon har hört ryktas om det nya förbudet men har inte kunnat hitta något på vår kommuns hemsida.

Jag svarar att jag också är osäker, men lovar att inte gola om hon eldar sin lilla hög.

Faktum är att få saker ger undertecknad sådana vårkänslor som synen av tussilago och blåsippor, inramat av doften av små trädgårdsbrasor.
Men nu vill alltså Naturvårdsverket förbjuda den saken.
Här ska vi minsann inte ha roligt och mysigt!

Tanken bakom förbudet är att trädgårdens ris och löv i stället ska komposteras på egna tomten, eller köras till en återvinningscentral för materialåtervinning.

Det senare betyder, enligt ett avfallsbolags hemsida, att löv, gräs och ris sorteras ut och skickas till en rötningsanläggning där det produceras biogas. En annan del skickas till kompostanläggningar där olika jordprodukter produceras.
Kraftigare grenar och stammar flisas och bränns i värmeverk.

Det låter ju fint.
Samtidigt blir man som sagt lite fundersam…

För har du någon gång eldat en medelstor rishög så har du säkert också noterat att det nästan bara är luft i den där högen. Är riset torrt så säger det ”swosch” och så har allt brunnit upp.

Lastar man en sådan hög i bakluckan, eller på en liten släpkärra, och kör en halvmil till återvinningscentralen så gör man förmodligen av med mer energi i form av el eller bensin, än vad riset kan ge i andra änden.
Och i så fall går ju naturen minus…

Sannolikt är det också därför Naturvårdsverket skrivit in ett förbehåll om att kommuner kan göra undantag för invånare som ”har väldigt långt till närmsta återvinningscentral.”
Vad som räknas som ”väldigt långt” är dock oklart. Två kilometer, tio, tjugo?

Vissa har tolkat hela saken som att det är upp till varje kommun om man överhuvudtaget vill tillämpa förbudet. Men nu har jag läst vad Naturvårdsverket skrivit, och något sådant kryphål kan i alla fall inte jag hitta.

Hur som helst.
Byns majbrasa kunde möjligtvis vara en lösning för att bli av med den egna tomtens ris. Den ligger betydligt närmare än återvinningscentralen. Offentliga majbrasor är dessutom fortfarande tillåtna, så länge man får dispens av kommunen. Men vår majbrasa brukar fyllas upp på nolltid och stängs sedan av.

Min bättre hälft, som var på skämthumör idag, föreslog att man kunde ha en extra soptunna för trädgårdsavfallet. Det har man faktiskt i vissa kommuner. Men eftersom vi snart får fyra soptunnor per hushåll, vilket redan känns i överkant, så blir en femte tunna nästan löjligt…

Ett annat alternativ, om vi nu inte får elda, kan vara att skaffa en flismaskin för riset. Flis är finfint att täcka rabatter med, eller som luftning i komposten.

Kruxet är att en sådan maskin kostar en slant och används bara någon gång per säsong. Sedan ska den få plats någonstans resten av året också, bland alla soptunnor…

En flismaskin med lite klös i drivs dessutom oftast med diesel eller bensin och låter högt, så de förbjuds väl också snart.
”Allt är förbjudet. Precis allt.”

Den egna tomtens gräs och löv komposteras och riset eldades upp i höstas, så här blir det ingen kriminell våreldning.

Därför är det dags att gå ut i solen med vovvarna, och andas in den vårliga doften av grannens trädgårdsbrasa. Det gör mig kanske till medbrottsling, men eftersom det kan vara sista chansen så är jag beredd att ta risken…