Hundjakt efter selfie

Jag är fortfarande röd i ansiktet efter morgonens ofrivilliga springrunda.

Så länge jag kan komma ihåg har jag velat ha en hund. Det stora problemet har dock varit att jag och hela min familj är superduperallergiska mot alla pälsdjur. Efter mycket tjat från mig och min syster skaffade vi dock två kaniner som bodde ute och det var en himla procedur med att gå ut i garaget och byta kläder varje gång man skulle ut och mata eller gosa. Det höll dock inte i längden eftersom min allergi blev allt sämre och kaninerna fick tillslut flytta vidare.

För lite mer än ett år sedan kom Alfons in i mitt liv. En Bichon Havanais, tillika en så kallad allergivänlig hund. Jag var mycket skeptisk till hur det skulle fungera men jag kunde faktiskt gnugga in ansiktet i hans päls utan att känna någon allergi alls. Lyckan var total.

Imorse var vi ute på morgonpromenad i skogen och runt stigen fanns massvis med stora, goda blåa bär. Både jag och Alfons älskar blåbär och mumsade i oss.

Jag jobbar med sociala medier större delen av min vakna tid. Kanske har jag blivit jobbskadad eller kanske tänker många i min generation likadant, men mitt liv liksom flimrar förbi mina ögon i Facebook- och Instagraminlägg. Och det var just så det blev där i blåbärsriset, jag såg det perfekta Instagraminlägget framför mig! En selfie på mig och Alfons i blåbärsriset med blåa munnar och mina blåa händer i luften med texten:

”Långpromenad i skogen måste väl betyda att man är länge i skogen, om man sedan promenerar eller äter blåbär är väl ändå vara oviktigt?! #latmaskar #gottmedblåbär ”

Tänkt och gjort så tar jag fram telefonen för att ta en selfie med Alfons och blåbären. Dock är ju kopplet inte sådär supersnygga så jag tar av honom det för att göra bilden lite mer Instagram-vänlig. Selfie nummer ett blir sådär, Alfons vill inte titta in i kameran så jag försöker locka med blåbär. Då händer det.

På två röda sekunder sticker han. Världens lydigaste, snällaste, bästa hund springer iväg. Först ropar jag snällt på honom. ”Alfons, bubbisen, kom hit!” Ingen Alfons kommer. Då börjar jag springa efter. Stigen delar på sig och ingen Alfons syns till. Jag chansar vänster och springer så fort jag kan medan jag ropar och ropar och försöker locka med ”kom så får du godis!”. Kommer fram till en myr överfylld med vatten och jag vet att Alfons HATAR vatten. Fel håll. Medan jag vänder ringer jag min pappa i panik och ber honom komma och hjälpa mig leta. Springer, springer, springer. Tilläggas ska att jag har världens sämsta kondition, vilket man kanske i och för sig förstår när en långpromenad består av blåbärsätning och Instagraminlägg.

Tillslut ser jag människor en bit fram på stigen och samtidigt ringer min telefon men jag trycker bara bort samtalet. När jag kommer närmare ser jag en av min lillebrors kompisar med sin hund och en man med två små svartspräckliga tikar. Och Alfons, som har fullt upp att flirta med de två svartspräckliga tikarna. På med kopplet på Alfons, be om ursäkt, tacka och be om ursäkt och tacka igen.

Går hem med en hund som i stundens hetta inte alls är världens snällaste och bästa längre utan faktiskt till salu och dessutom väldigt billigt. Arg på mig själv över mitt förbannade huvud som tänker mer på Instagrambilder än på att det är en dum idé att ta av kopplet i skogen. Arg på den digitala världen som blir allt större i mitt liv, jag borde lyssna mer på farmor och leva mer utanför den där telefonen och datorn.

Min telefon ringer igen och den här gången svarar jag. Det är min mamma som undrar om jag hittade min brors kompis och Alfons. Men. Vänta. Va? Hur kan mamma veta att brorsans kompis hade Alfons? Jo, kompisen hade känt igen Alfons och ringt och frågat om han var på rymmen. Det var därför mamma hade ringt mig då jag tryckte bort samtalet, för att tala om att kompisen hade Alfons.

Telefonen kanske inte är så dum ändå? Även om jag nu hittade Alfons i alla fall så är det ju ganska fantastiskt att jag fick tag på både hjälp att leta och kunde ha fått veta exakt var han var inom bara några minuter tack vare telefonen.

Alfons sitter och buffar och slickar på min arm, han förstår att matte är arg och försöker få mig att bli glad igen. Han lyckas.

Men något Instagraminlägg i blåbärsriset blir det inte.