En emoji säger mer än tusen ord

Kommunikation är ju något vi människor ständigt måste jobba med. Det finns flera sätt att kommunicera på och är man väldigt modern av sig och har en smartphone så känner man nog mycket väl igen de små rara figurerna vi kallar emojis.

Jag har genom åren börjat gilla dem alltmer. Har man inte tid att svara på ett meddelande, eller att ord inte är tillräckliga och att man hellre vill förmedla en känsla, så skickar man ändå kanske ett hjärta och då förstår avsändaren oftast att man har sett det, tagit in det och svarar senare. Eller så räcker det där hjärtat. Eller gubben med partyhatt, eller den sköna med lila stjärnögon. Symboler i stället för ord. Lite gött ibland. Ungefär som uttrycket ”En bild säger mer än tusen ord”.

Trixigt kan det dock bli när man uppenbarligen har en smula olika uppfattning om vad dessa små figurer både innebär, syftar på och hur de ska användas. Jag hamnade i en chatkonversation en gång under singelstadiet och tonen var så där lite lagom charmig och skämtsam, men inte så att jag asgarvade. Därför strösslade jag kanske lite med den där – enligt min uppfattning – småskrattande emojin som bara har en enda tår vid ögat. Vi skrev en stund och till slut frågade personen vad jag gjorde eftersom jag verkade svettas hela tiden. Jag fattade noll och ställde så klart frågan vad han menade, varpå vi till slut nästan började gräla i chatten eftersom han bestämt och obevekligt hävdade att emojin med en tår är en emoji med en svettdroppe. Och betyder därför att jag svettas, hur mycket jag än försökte få fram att det var som svar på hans skämt och att han väl ändå måste förstå att det är helt orimligt i sammanhanget vi skrev om att jag skulle skicka en bunt med svettiga små gubbar! Det blev ingen date. Bara en sista tumme upp. Over and out. Det var kul så länge det varade.

Eller ta emojin som slickar sig om munnen för att förmedla att något verkar gott och mumsigt, enligt min mening, men som av en god vän anses vara en symbol för att man räcker ut tungan, hånfullt. Lipar alltså. Det blir också rätt lurigt när man skriver till varandra. Precis som när man vill skriva ironiskt, på ett humoristiskt sätt och därför matar på lite extra med olika emojis så att det ska framgå att man just skämtar. Och det inte tas emot rätt i alla fall. Suck. Då måste man ju börja förklara, fram och tillbaka, i text och med ännu fler emojis för att förtydliga att man har en välmenad ton och inget annat. Fast då faller både skämtet och humöret och man kanske känner att, ”attans vad onödigt och dumt det där blev. Bäst att jag ringer upp”. För ibland (fast bara ibland) är det faktiskt enklare att ringa. Hur mycket jag, som lider av en smula telefonskräck, än älskar att skriva i stället för att lyfta luren och ringa. För då och då behöver man faktiskt höra den andres röst, lyssna till sinnesstämningen och bara känna in. Mer än vad alla emojis i världen kan förmedla.