Det är i duschen jag tar de bästa besluten

Att duscha handlar inte bara om att bli ren. I alla fall inte alltid. I alla fall inte för mig. Det är skönt och en smula äventyrligt på mer än bara ett nu-tar-jag-hand-om-min-personliga-hygien-sätt. Det har sedan mina högst personligt tolkade urminnes tider handlat om allt ifrån en flykt från en energitömmande och destruktiv tillvaro till en möjlighet att bara få vara ifred någon jäkla gång så att jag får en chans att ge mig själv en snabb, vild, förlösande orgasm. Få slappna av efter en tuff dag.

Att stå där med lätt rynkad panna innanför draperiet (ja, jag inser nu att av alla platser jag bott på har det bara funnits duschkabin på ett enda ställe) och först försöka att med hjälp av olika uppfinningsrika metoder hitta ett sätt att inte få det blöta, böljande plastskynket att nyfiket och gäckande smita åt runt kroppen när man väl fått fram lagom varmt vatten ur blandaren och ska påbörja den heliga proceduren. Det kräver sin kvinna att kalkylera och räkna ut var det där satans draperiet som verkar leva sitt eget liv har tänkt att släppa på sin från början så oskyldiga, nonchalant hängande, symmetriska inramning av det lilla kvadratiska våtutrymmet och skamlöst smeta till mig på min intvålade bakdel. Kladda sig fast på samma sätt som kallnande bebisgröt under strumpan. Som kåda som bara vägrar släppa från huden hur många förbaskade husmoderstips man än försöker googla fram medan tårarna av frustration bränner bakom ögonlocken när man inser att även mobiltelefonen nu börjar fästa rejält under fingertopparna och man svärande undrar ”Vart fan kom kåd-helvetet ifrån!”.

I fråga om kampen mellan mig och de otaliga, kall-våta duschdraperier som vill åt min kropp har jag prövat följande metoder: jag har köpt ett paket med extra duschdraperiringar och hakat i dem i de som redan sitter där, så att draperiet ska hamna längre ner och därmed liksom sugas fast i våtrumsmattan och stanna där. Följden här blev att draperiet snarare fick mer kraft och paketerade in alla mina 180 centimeter i en enda vindpust. Ett par varv med vita snören runt mig och jag hade varit en jäkla dansbandslåt!

Jag har en annan gång ställt in barnens lilla badrumspall bredvid mig och försökt pressa ut skynket från mitt revir. I det fallet blev det ett fall som kunde slutat hur snöpligt som helst.

Ännu en av mina metoder har varit att testa att kila in det fräcka skynket mellan tvättmaskinen och väggen på ena sidan och mellan duschhyllan och väggen på den andra sidan. Följden blir att vatten efter en kort stund tar sig ut över golvet i badrummet på inte mindre än två ställen och att man efter sin dusch får stå och vrida ur badrumsmattan som man alltid glömmer att vika undan. Mitt senaste knep som faktiskt, när jag tänker efter, fungerat i flera månader nu (kan jag ha hittat den slutliga lösningen? Kan den mångåriga kampen vara över vid 42 års ålder och tusentals duschningar senare?) är att nere på golvet i vinkeln som bildas mitt på duschdraperiet av det enkla faktum att jag helt enkelt har en vinklad duschstång, ställa en stor, hög flaska med duschtvål som ett slags fjärde klassens tältpinne. Sedan ”limmar” jag fast varje långsida av skynket mot respektive kakelvägg genom att först blöta ner just de delarna och så att säga tapetsera fast dem. Heureka!

Ja, få vardagliga rutiner är så fyllda av uppfinningsrikedom som de ronder jag gått med mina otaliga duschdraperier. Förtretande nog måste jag tillstå att draperierna, även om jag har vunnit ett anmärkningsvärt antal ronder, ändå nästan alltid avgått med segern och jag har stått där med ännu mer rynkad panna än när jag klev in i duschen. Den fullständiga kapitulationen som ändå inte innebär att jag går omkring lortig är helt enkelt att jag tvagar mig med ena handen medan jag håller bort det onda stycket med den andra. Alltid lika knepigt att raka bikinilinjen medan man parerar en vilt piskande blöt fiende. Jägarställning i dusch med ett vasst föremål nära skrevet är icke att rekommendera. Åh, Gud, har män det så här besvärligt?

Men i de stunder när draperiet håller sig på replängds avstånd hinner jag trots allt tänka. Reflektera, analysera, memorera och kanalisera. Gråta, fnittra, sucka, svära, prata för mig själv, lära känna min kropp, stöna av vällust och inte minst besluta. Tänk efter. Var i vårt ständigt informativa, framrusande livsflöde hinner ni ta era beslut? Alltså, nu pratar jag inte om de dagliga beslut vi tar om hur vi ska lägga upp arbetsmetoder, komma ihåg barnens läxor och vad vi ska äta till middag. Nej, de beslut som rör ert liv, ert privata liv? Er framtid, era drömmar och förhoppningar om hur ni vill leva ert liv? I bilen, kanske någon svarar. När jag tränar, svarar en annan. Visst, visst, bra. Skönt att ni har ett ställe eller flera. För mig är det i duschen. När vattnet dånar som små vattenfall över öronen kan jag stänga jag ute allt annat brus. Bruset vi ständigt har med oss nuförtiden.

Vatten har alltid haft en speciell plats i mitt liv. En lockande, äventyrslysten, enorm dragningskraft för mig som får mig att inte kunna stå emot. Jag måste fram till den brusande forsen, vara nära, känna dess kraft under mina händer. När havets vågor slår höga så bara måste jag få dra av mig kläderna och kasta mig ut. Bli viktlös, kämpa emot och släppa efter, lämna ifrån mig kontrollen för en stund. Svalka, omfamning, rening. Pånyttfödelse. Så i duschen har jag en chans att tänka om, tänka nytt, tänka från noll eller tänka framåt. Se andra infallsvinklar.

Det är i duschen jag tar de bästa besluten.