”De fick det enklaste att se svårt ut!”

När Livet petat dig i revbenen tillräckligt många gånger på kort tid kan ett litet bakslag kännas som en stor katastrof. Just det fick en vän erfara i vintras. Det började med att min telefon ringde…

”Lasse, det här går åt skogen!”, säger han. Han har besök av ett par rörmokare i sin lägenhet och de har nyss vridit sönder en vattenledning, krossat några kakelplattor, satt dit en kommod både snett och på fel höjd (för att dölja det trasiga kaklet) och mer…

Allt blir fel. De två rörmokarna har inga grejor med sig för att laga den trasiga ledningen. De säger att de ska åka och handla det, medan vattnet står och läcker.

”Men jag höll kvar en av dem som gisslan”, berättar min vän. ”Sedan fick jag stänga av vattnet i hela huset.”

Rörmokaren som åker för att handla reservdelar kommer tillbaka fyrtio minuter senare – med fel grejor.
Det blir en ny sväng för att handla.

Hela huset står utan vatten i flera timmar. Min vän sätter upp en ursäktande lapp i portuppgången och skriver ett meddelande i husets Facebookgrupp. Men det är ett stort hus och grannarna grymtar.

Det är nu han ringer till mig för att få lite tröst och råd i en svår stund.

Mitt tips blir att han, när ledningen är lagad, släpper iväg rörmokarna innan de gör mer skada. ”Ta bilder på förödelsen och skicka till företaget, för det där ska man inte behöva betala för, tvärtom.”

Min vän har många fina kvalitéer men händighet är inte en av dem, och han känner sig maktlös när han ser sitt badrum åka på storstryk.

Rörmokarna var från en respektabel firma i Stockholm men nu vill han inte ha med hantverkare att göra på ett tag. Han vågar inte.
”Tänk om nästa gäng är lika odugliga…?”, säger han med uppgivenhet i rösten.

Som sagt, ibland kan en sådan här världslig sak kännas övermäktig. Därför erbjuder jag mig att komma och hjälpa honom.

Dåliga yrkesmän finns i alla branscher. Från läkare och psykologer, till lärare och rörmokare. Men medan det kan gå åratal innan man upptäcker att en terapeut gjort mer skada än nytta, eller att en lärare i det tysta fått hundratals elever att bli skoltrötta, så visar sig ofta rörmokarmissen direkt – det blir blött.

Så vi bestämmer att vi tillsammans försöker rätta till så mycket vi kan. Jag ber honom skicka över diverse mått och så många bilder som möjligt.

De trasiga kakelplattorna har en udda storlek och går inte att köpa längre. Efter ett samtal med en plattsättare här i Dalarna visar det sig att han har en handfull sådana liggande i ett båthus. Jag åker och hämtar dem en kall dag i slutet av januari. Plattsättaren, som är ett verkligt proffs, vill inte ha betalt men får ett par fina öl för besväret.

När vi träffas så berättar jag om vännens rörmokardebacle. Då säger han något intressant: ”Det där kan hända överallt men är värst i storstäderna. Det är därför jag slutat göra jobb i Stockholm. Människor där är supermisstänksamma nuförtiden och det blir en urtrist miljö att jobba i.”

Ja, det är väl priset man får betala när man inte håller uppe standarden i sin bransch – alla betraktas genom misstänksamhetens lins.

Sveriges Hantverksråd utfärdar gesäll- och mästarbrev till duktiga hantverkare. Den organisationen har sitt säte i Leksand och jag tar en titt på deras hemsida för att se om det finns några ”Mästar-rörmokare”.

Men antingen söker jag slarvigt eller så finns det inga sådana. Den här yrkeskategorin tycks mest luta sig mot egna certifieringar, som till exempel ”Säker vatten”. Men för mig säger ”Säker vatten” ingenting, det kunde det lika gärna vara ett certifikat från livräddningssällskapet.

Lärling, gesäll och mästare är tydligare – och borde också ge en större inre yrkesstolthet, snarare än en yttre styrning via dokument och regler.

Hur som helst. Någon vecka senare packade jag bilen och åkte till min vän. Vi hade gjort en sexton punkter lång lista med det som behövde lagas. Ärmar kavlades upp och vi satte igång.

”De två rörkillarna fick det enklaste att se svårt ut”, noterar vännen filosofiskt medan vi sätter dit de nya kakelplattorna.

Ett intensivt dygn senare är vi klara. Min vän är på gott humör, för det blir faktiskt rätt fint – trots att ingen av oss är proffs. Och till skillnad från vissa andra så utger vi oss inte för att vara det heller.