Patient 1659 i den vita staden hette Anna 

Journalisten Anna Lithander med rötterna i Västanvik sökte svar på hemligheten som gäckat hela hennes mor Stinas uppväxt och liv. Varför hade Stina ingen mormor? Nu har Sveriges Radio släppt berättelsen som podd och senare i vår kommer den sändas på P4.

I en personlig detektivhistoria i ljudform synliggör Anna Lithander sin mormors mors livshistoria, som slutade på Säters sinnessjukhus, med hopp om att det ska ge en röst till de tusentals kvinnor som låstes in under förra seklets början samt belysa vikten av att prata om psykisk ohälsa.

I dokumentären berättas det om den vita staden, som Säters hospital kallades för 100 år sedan, om bristfälliga journaler och dåtidens diagnoser och om hur mycket klasstillhörighet styrde vilken vård man fick. Tillsammans ger mor och dotter en målande bild av sin mormor och mormors mor, en historia  påverkat hela familjen i generationer.

— Det var ingen som pratade om henne, hon fanns inte, hon var ingenting, säger Stina Sundh Linder i dokumentären och rösten spricker lite när hon pratar om mormodern hon aldrig fick träffa.

Stina och journalisten tillika dottern Anna sitter vid köksbordet hemma hos Anna i Åkersbodarna. De har tänt ljus och tittar på kopior av hundra år gamla journalanteckningar. Dokumenten ger en bild av vad som hände på 1920-talet när Stinas mormor spärrades in. Brev och foton har också varit en del i sökandet.

— Ett av hennes barn dog och strax därpå hennes man. De levde då i ett krigshärjat Finland, där stod hon ensam med två barn. Dessa trauman skulle väl få vem som helst att må psykiskt dåligt, konstaterar de.

I ljuddokumentären ”Mormor gömdes undan på mentalsjukhus” försöker Anna bland annat ta reda på vad mormors mor, med samma namn, Anna, hade gjort för att tvingas hemifrån. Då ingen finns längre som kan berätta så svaret får bli en tolkning av verkligheten. Men för Stina hjälper det.

— Om du inte hade börjat jobba med det här så hade jag aldrig förstått hur mormor nog blev behandlad nere på Säter och hur det har präglat mor och mig och dig också.

Anna kramar om sin mamma, det är dagen efter att dokumentären har släppts och uppmärksamheten har varit stor.

— Jag kunde väl aldrig tro att det skulle bli så här. Telefonen har ringt i ett, släkt och vänner som jag inte pratat med på många år har hört av sig och jag har fått så höra så många fina ord.

Även Anna är lätt över överväldigad av den positiva responsen.

— Igår besökte jag mormors grav, tände ljus och tackade henne för att vi gjort den här historien tillsammans. Jag hoppas att hon skulle känt lite upprättelse om hon varit med oss.

Mormors mor Anna dog 1948 och då hade hon varit inspärrad i tjugotvå år.

— Klart att tårarna kommer ibland, men det får det väl göra. Det är för mycket tystnad kring vår mentala hälsa även idag, och vi behöver bli öppnare med hur vi mår och prata mer om känslor, säger Stina i dokumentären.

Stinas saknad efter en mormor var stor som liten. Därför bestämde hon sig snabbt när hon väl fick egna barnbarn:

— Jag ska vara så mycket mormor jag bara kan till mina två barnbarn.

— Och det är du, verkligen, fyller Anna i. Fråga bara döttrarna mina, de älskar ju verkligen dig.

Lyssna här: ”Mormor gömdes undan på mentalsjukhus”