Kärlek är inte alltid så lätt
Det är inte så lätt det här med kärlek. Eller, någon sa visst att det ju ska vara lätt, annars är det inte rätt. Eller som det fyndiga uttrycket säger: ”Love is like a fart. If you have to force it, it’s probably shit”. Har inte riktigt samma schvung på svenska, så det fick bli på originalspråk.
Men kärleksrelationer behöver ju faktiskt lite jobb. Ibland mer, ibland mindre. Inget rullar bara på som de där lugna vågorna mot stranden en solig och stilla sommarmorgon. För om det bara rullar på, är min personliga erfarenhet, så är man mest bara något slags vänner. Och det kanske passar en del, men inte undertecknad. Nej, lite mer schvung även i känslolivet är önskvärt.
Jag har en bild av att kärlek, eller snarare förälskelsestadiet, ofta kan yttra sig lite annorlunda ju äldre man blir. Erfarenheterna från de första häftiga, känslostormiga upplevelserna när man möter den där personen som bara energitriggar vartenda romantiskt och erotiskt spröt i ens ungdomliga kropp ger en god referens av hur det ”ska kännas”, men med tiden upptäcker man annat. Något man inte kanske riktigt hann med att känna att man önskade sig, där i ungdomen. För passionen tog liksom över. Gjorde en nästan lite korkad.
Som fullvuxen vill förälskelsen vända sig mot något mer jordat, tålmodigt, eftertänksamt, stabilt, jämställt. Puh, så trist det låter när jag läser mina egna ord och självklart känner inte alla samma sak. Vore ju också trist faktiskt. Men min senaste förälskelse för några år sedan kom liksom smygande, avvaktande som jag själv. Den var inte självklar förrän efter ganska lång tid. När det kändes rätt att sänka garden, släppa in, se vad som faktiskt väntade. Den tassade in i min då ganska avstängda och brända själ genom att uppenbara sig via ett av mina fysiska sinnen: doften.
En spontan sniff på den vid det laget mycket välbekanta blå herrjackan som hängde i hallen och magen slog en frivolt av kärlekspirr och sköt uppåt i ett litet tonårsfnitter och rodnande kinder. Då visste jag. Inget forcerat, inget himlastormande, bara en öppen och naken känsla. ”Varsågod, här är kvittot”, sa känslan. Förälskad. Skönt. Det gick att bli det igen alltså. Coolt.
Att livet sedan inte alltid blir som man tänkt sig, eller önskar, det har människan vetat sedan vi kutade runt på savannen. Men man kan ändå ha med sig de fina stunderna och vara glad åt vetskapen att fastän man tror att kärlekens tid är förbi för all framtid, så kan den hoppa på en lite mjukt från sidan när man minst anar det. Så håll fast vid det, kära du.
Själv ska jag nu nog bara skaffa mig en vandrande pinne. Tänker att det är alldeles lagom. Tjo!