Historien om ansvaret för gator och vägar i Leksands kommun

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för de åsikter som framförs. Vill du få en debattartikel eller insändare publicerad hos oss? Mejla till redaktionen@siljannews.se.

Leksands kommun har väldigt liten mängd kommunala gator och vägar idag. Det är endast 4 mil kommunal gata samt 3 mil gång- och cykelväg. Sedan har vi 33 mil enskilda vägar och gator med kommunalt väghållningsansvar enligt beslut taget 1972. Många av dessa vägar och gator ingår i allmänna trafiksystem i tätorterna och hade varit kommunala om de byggts med dagens lagstiftning och principer som grund. Dessa 33 mil ligger mestadels inne i eller nära någon av Leksands nio tätorter. Det är om dessa 33 mil som striden står när det gamla styret med hjälp av lantmäteriförrättningar vill lämna över det gemensamma kommunala ansvaret till de boende för att dessa själva i så kallade gemensamhetsanläggningar (GA) ska ta det ekonomiska ansvaret.

Många vägar och gator har behov av reparationer och upprustning och när man bildat GA får man betala detta utöver den kommunalskatt och fastighetsavgift man redan betalar idag. Hur höga avgifterna blir beror på om man har tur eller otur vad gäller närområdets vägstandard. Har man tur att ha utfart mot statlig väg eller råkar bo på leksandsnoret slipper man merkostnad helt, Utöver detta finns i Leksands kommun 32 mil statlig väg samt 185 mil ”riktiga” enskilda vägar till skogen, fäbodar med mera i vår vackra kommun. Men det är inte kring dessa diskussionen handlar.

Gamla regler var att kommunerna skulle sköta vägar inom ”stadsplan” och att det var enskilt huvudmannaskap via ”byggnadsplaner” där det inte var stad. Leksandsnoret var inom en stadsplan medan övriga tätorter och byar som skulle komma att utgöra Leksands kommun hade byggnadsplaner. Men dessa regler är borta sedan länge. 1952 genomfördes en kommunreform i Sverige och efter det utdelades inte längre några ”stadsrättigheter” som ledde till stadsplaner. De flesta kommuner som nybildades genom sammanläggningar under åren 1967–1974 kom att omfatta såväl tätorter som landsbygd.

1971 infördes en enhetlig kommuntyp då samtliga tidigare landskommuner, städer och köpingar ombildades till att enbart vara kommuner. De få kvarvarande municipalsamhällena, däribland Leksandsnoret, upphörde att existera som egen juridisk enhet.

Från 1987 är det Plan- och bygglagen (PBL) som gäller. Huvudregeln där är att kommunen ska göra detaljplaner för områden som är allmänt tillgängliga och dessa rubriceras som allmän platsmark. Enligt PBL 1:4 rör det sig om ”en gata, en väg, en park, ett torg eller annat område som enligt en detaljplan är avsett för ett gemensamt behov.” Huvudregeln i PBL är att kommunen ska vara huvudman för allmän platsmark, såvida kommunen inte har särskilda skäl som motiverar enskilt huvudmannaskap. Syftet med krav på särskilda skäl är att kommunen inte utan vidare ska kunna avsäga sig huvudmannaskapet.

Leksand och en del andra kommuner har fortfarande ett stort antal enskilda vägar även i tätorterna trots att dessa har gemensamma trafiksystem och bör vara allmänt tillgängliga. Hade dessa vägar och gator tillkommit idag skulle PBL ha föreskrivit kommunalt huvudmannaskap. Lagstiftningen tillämpas dock inte retroaktivt så om inte detaljplaneläggning sker i befintliga områden så är kommunerna inte automatiskt skyldiga att kommunalisera den allmänna platsmarken, som exempelvis våra vägar och gator.

Men våra gamla politiker 1972 var, liksom i många andra kommuner, framsynta och beslutade att kommunen (alla vi tillsammans) skulle ta över väghållaransvaret för vägar och gator i tätorterna och nära tätorterna. Men nu vill det gamla kommunstyret alltså backa in i framtiden istället och återinföra ett uppdelat ansvar för allmän platsmark. Istället för att successivt söka uppfylla intentionerna i Plan- och bygglagen och de principer som gäller för hur vägar och gator som är allmänt tillgängliga bör hanteras enligt expertmyndigheter och intresseorganisationer.

De principer som Trafikverket, Sveriges kommuner och landsting (SKL) samt Riksförbundet för enskilda vägar (REV) lagt fast för hur väghållaransvaret bör fördelas togs fram i ett gemensamt projekt (Trafikverket pub. 2013:043, Översyn av väghållaransvar) vars mål var att åstadkomma ett vägnät som är rätt avgränsat mellan stat, kommun och enskilda med hänsyn till samhällsekonomisk effektivitet och rationell väghållning. De konstaterade att den gemensamma målbilden kan upplevas som självklar, men att ansvaret idag inte är renodlat enligt dessa principer:

• Staten bör ha ansvar för allmänna vägar på landsbygd och för ett övergripande vägnät i tätort.
• Kommunerna bör ha huvudansvar för väghållningen i tätort med undantag för det övergripande statliga vägnätet. (Här bor drygt 81 procent av Leksands kommuninnevånare i nio tätorter och resten ofta i tätortsnära mindre byar).
• Enskilda väghållare bör ha ansvar för vägar på landsbygd som främst är till nytta för fastighetsägare i vägarnas närhet. (Här bor ett mindre antal fastboende i Leksands kommun och även dessa bör av både rättviseskäl och för att gynna turistnäringen kunna ha det som idag eller som i Mora, dvs kunna komma överens med kommunen, utan krav på dyra GA, att kommunen sköter vägen för fastboende mot att även allmänheten och turister får färdas där och beundra vår vackra kommun 🙂

Skälen för de principer som bör gälla enligt Trafikverket, SKL och REV utredning är att de bedöms leda till en mer effektiv och rationell väghållning, större tydlighet i ansvarsfördelningen samt en mer rättvis kostnadsfördelning mellan kommuner och medborgare.

Självklart kan man inte uppfylla principerna över en natt eller beta av underhållsskulden på en gång men man bör utveckla framåt igen istället för bakåt. Låt de byar som uttryckligen vill det bli GA, men stoppa de dyra förrättningarna som kommunen beställt för oss andra nu – varken vår gemensamma kommunkassa eller enskilda fastighetsägare har råd med att pumpa in mer pengar till Lantmäteriet för något vi inte vill ha.

Text: Peo Nordlöf Siljansnäs