Himlaspelets styrelse borde avgå

Detta är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för de åsikter som framförs och inte Siljan News. Vill du få en debattartikel eller insändare publicerad hos oss? Mejla till redaktionen@siljannews.se.

Själva uppbyggelsedramat ”Ett spel om en väg som till Himla bär” av Rune Lindström, kort och gott Himlaspelet, som uppfördes i Uppsala och Leksand i början av 1940-talet (filmades) bör ta ett rejält omtag och hitta tillbaka till ursprunget eller lägga ner. Det man gör nu med att låta Kulturskolan ta över spelets 80-årsfirande nästa år är, som jag ser det, kistans sista spik.

Byter man inte ut styrelsen och sätter in proffs på ekonomisk stabilitet och långsiktighet för att driva spelet i Gropen som friluftsteater, som det var tänkt från början, ser jag ingen anledning längre att lappa och laga så som man nu har gjort under lång tid.

Vi har under 2000-talet läst artiklar om Himlaspelets ekonomi, att spelet inte längre går att driva vidare, att kommunen ger för lite i bidrag (trots att man har gett ganska mycket pengar) och att Putte i Parken fick 250 000 kronor av kommunen medan Himlaspelet fick ynka 30 000 kronor (Svt/Dalarna  22 juli 2016).

Det har med andra ord varit en ganska sorglig läsning och pajkastning mellan finkultur och populärkultur. Handen på hjärtat. När Himlaspelet var som störst och drog storpublik varje sommar gick det för egen maskin. 1930-talets pilsnerfilmer, stöveltramp och andra världskriget skapade en slags religiös, existentiell längtan efter något större, mer beständigt än snabba beslut, populism, gap och skrik och andra otrevligheter som mänskligheten ägnar sig åt.

Himlaspelet kom rätt där kan man säga; som en trygg famn att krypa in i när det blåste hårt. Men då som nu brottades spelet med ekonomisk klammeri som många gånger näringslivet i Leksand brandkårsräddade. Nu är det ganska tyst på den fronten.

Jag har förstås inget emot att unga engagerar sig i Himlaspelet eller att man gör olika kringarrangemang. Men att styrelsen lämnar över Himlaspelet till Kulturskolan i hopp om att det ska ordna sig på något sätt, är inte en adekvat och framtida lösning. Det tyder snarare på  handlingsförlamning och en oförmåga att jobba professionellt med ekonomi och marknadsföring.

Flytten från Gropen till Sveasalen och nu Kulturskolan är en bild av att man istället för ekonomisk långsiktighet lappar och lagar på ett skepp som sjunker.

För ”Ett spel om en väg som till himla bär” är inte vad som helst man bara slarvar bort som ett vanligt arrangemang. För mig har Himlaspelet i Gropen varit som Gentaltaret; en helig plats för tröst, kontemplation och uppbyggelse som en gång om året öpnnar sina dörrar för oss.

I Christer Åsbergs essä i Upsala Nya Tidning från 2011 sätter han fingret på just detta. Dagens Nyheters Oscar Rydqvist skrev på sin tid: ”ett av de fullödigaste, mest genuint svenska dramatiska arbeten som vår inhemska litteratur på flera år riktats med”. ”Att Himlaspelets djävul framstår som en misslyckad figur är mer Leksand än Luther.”

Och efter Dramatenpremiären skrev Gustav Cassel att ”Himlaspelet var så typiskt för leksingarnas lynne att det inte kunde ha uppstått ens i Rättvik eller Mora. Vi pratar här om ett drama och en litteratur som räknas till landets främsta (fast akademikerna ignorerat det).

Så det jag vill se nästa år är en ny styrelse med ekonomiska muskler som uppför Himlaspelet i Gropen så som det alltid har varit, så som det alltid ska vara. Det beständiga är vår räddning och styrka som svetsar samman samhället i svåra som i goda tider.

Som avslutning och som ett framtida ode låter jag Mats i första tavlan sjunga ut sin litania över det aktuella läget: ”Nog ville jag sörja och gråta, men vem skall jag gråta hos? Så sorgsamma vindarna låta, när hagarna mistat sin ros.”

Text: Mats Lindström, Gymnasielärare, frilansjournalist