”När man tävlar så växer ju hornen fram”

Att Kajsa Frick skulle ägna sitt liv åt travsport var väl kanske ingen större överraskning. Uppväxten i Nittsjö spenderades till stor del i stallet och präglades av trav med pappa och morbror som etablerade tränare och kuskar. Nu är hon själv proffstränare och en av landets främsta kvinnliga kuskar sedan många år.

—  Det här är ju en livsstil, att kunna följa med en häst i utvecklingen från den är liten till att den kommer ut på travbanan för första start är ju helt fantastiskt, säger Kajsa och klappar om Precious Roadrunner som är en av alla hästar hon har i sitt stall vid Rättvikstravet.

När vi träffas på stallbacken har hon ett stort leende på läpparna trots att hon arbetat hela dagen och kommit hem sent på natten efter ett lopp som inte riktigt gick som hon hade hoppats på.

—  Jag blev tvåa och femma och så körde jag galopp som sämst trea med en, det är ju det man gruvar sig som mest över, säger Kajsa och skrattar åt det så här dagen efter. Man får ju inte galoppera hur länge som helst vid upploppet så jag blev diskad istället för att få en bra placering.

Med hundratals lopp i ryggen är hon luttrad och har lärt sig att ta motgångar. Men det svider fortfarande hård för denna vinnarskalle när loppet inte går som hon tänkt sig, så som gårdagens diskning som fortfarande inte riktigt hunnit lämna tankarna.

—  Det känns ju förjävligt, för man fick ju lite segervittring så man började väl kanske att smacka på en extra gång fast man skulle ha suttit still och tagit en tredje plats istället för att vinna. När man tävlar så växer ju hornen fram och då vill man ju gärna vara först när man har chansen. Och nu kände jag att min häst gick så bra när det återstod 300 meter av loppet så jag tänkte att jag till och med kunde vinna och blev lite överforcerad, så det är lite surt.

Att i sådana lägen känns det såklart lite skönt att kunna ringa pappa Leif Witasp och få skratta lite åt eländet och bli påmind om att hon varken är den första eller sista som lämnar lopp med den erfarenheten.

— För att nå framgång så måste man ju ta förlusterna och vända blad helt enkelt.

I 20 år har Kajsa stått på egna ben och tagit sig fram i en mansdominerad värld. Sedan 2003 har hon proffstränarlicens och har sedan dess varit en flitigt anlitad kusk åt andras hästar i travlopp. Att hon är av ett segt virke och står stadigt på jorden är det ingen tvekan om. Idag har företaget förutom Kajsa och hennes man Dan Hjelm tre heltidsanställda plus ett antal bonusmedhjälpare i stallet.

—  Nu har jag 29 hästar här. Sedan har jag gjort lite förändringar för ett par veckor sedan då jag flyttade upp 12 hästar till Våmhus hos Gunnar Lassis för att byta lite miljö för hästarna med stora hagar och jättebra träningsmöjligheter. Får se om vi får en nytändning både hästar och människor av en sådan grej.

Att förra året var tungt på många plan för oss alla är ingen underdrift. För Kajsa blev året extra dystert då hennes morbror Jim Frick som hon stod väldigt nära lämnade jordelivet efter en tids sjukdom. Och efter en tung och mörk höst med hästar som stått i leriga hagar och tränarrundor som kanske inte alltid känts så upplyftande är hon glad över att vara på andra sidan årsskiftet.

—  Nu har man ju börjat på noll igen, med nytt år och alla siffror är på noll. Nu är ju målet att slå förra årets siffror. Som kusk kan jag väl inte klaga, då hade jag samma antal segrar som året innan, men som tränarsegrar så tycker jag att hästarna presterade jättebra men det blev för många ”stolpe ut”.

Och även om pandemin gjort att många kanske håller i pengarna lite extra och inte går och köper en häst så är Kajsa glad över att sporten som sig inte drabbats så hårt även om publiken uteblivit.

—  Vi får vara väldigt tacksamma över att vi får köra tävlingar. Tråkigt att vi inte har någon publik men  spelen har ju ökat något otroligt på trav sen corona.

Inne i personalrummet på stallbacken sitter foton på väggarna från händelser som skapat minnen under alla år som kusk och proffstränare. Och såklart har vissa hästar gjort större avtryck än andra.

—  Många känslor var det väl med Barbaras Courage måste jag säga. Hon köpte jag som ettåring och har följt med hela tiden, hon tjänade över 800 000 som egen. Sedan har jag henne kvar som föl märr och följt med alla avkommor efter henne, hon har fastnat långt inne i hjärtat.

Medan vi går runt i stallet och lyssnar på hästarnas tuggande sprids ett lugn. Jojo Gel som tävlat dagen innan och kom tvåa i loppet är lite trött efter resa och tävling och Kajsa klappar hennes mjuka päls medan hon gnuggar mulen mot hennes jacka. Hästar har som sagt varit Kajsas liv sedan hon föddes, men att vara ung kvinna i en sport som domineras av män har såklart märkts på olika sätt.

—  Det är inte lika lätt för en tjej att slå sig igenom, så enkelt är det ju. När jag började med det här så var det inte alls lika vanligt som nu med tjejer, då fick man ju ha lite skinn på näsan. Nu är man ju accepterad och en i gänget och känner inte av det. Det är inte en lätt sport, vi tävlar ju på samma villkor både tjejer och killar, unga som gamla och det blir ju svårare för en tjej om man tänker på det här med att bilda familj och skaffa barn.

Att sitta i en sulky med ett antal hästkraften framför sig som ska hanteras kräver styrka på flera plan, inte minst rent mentalt.

—  Det är ju A och O. Jag försöker att läsa på så mycket som möjligt om loppen och man har ju koll på de andra hästarna om de är startsnabba, om de är starka eller speediga och hur de andra har tänkt sig loppet.

Men precis som i andra sporter blir det inte alltid som man tänkt och ibland sker det olyckor som är utom ens kontroll. Förra året slungades Kajsa i backen under ett lopp men trots det valde hon att fortsätta tävlingsdagen och 2006 krokade hon ihop med en annan kusk och kastades i backen, bägge gångerna utan att skada sig allt för illa lyckligt vis.

När vi lämnar stallet laddar både hästarna och Kajsa för nya lopp. Och kanske är det dags för Kajsa att kamma hem segern den här helgen antingen på Rommetravet under fredagen eller på Bollnästravet på söndag.

—  Så jag tror och hoppas att min första årsseger kommer någon utav dagarna, det finns goda förutsättningar för det, avslutar Kajsa.