Ny Eriksson kämpar om A-lagsplats

Det har blivit dags för nästa del av Pappas Pojkar där vi möter lovande juniorer vars pappor spelat för Leksands IF. Det har blivit dags för en rekordman och hans son Kalle. Niklas Eriksson som hade en lång och framgångsrik karriär och bland annat gjorde 723 matcher i LIF-tröjan, tog ett OS-guld och ett JVM-silver. Numer jobbar han som tränare och hans son nosar på en plats i LIF´s A-lag.

Det är en varm och solig dag i Leksand. Jag är på väg hem till familjen Eriksson för att träffa Kalle och Niklas när det slår mig att det faktiskt är min barndomsidol jag ska få träffa. Han med nummer 16 på ryggen som alltid bidrog med ett hårt jobb men sällan fick de stora rubrikerna. Väl framme sitter de bägge herrarna och väntar på uteplatsen med kaffet redo i högsta hugg.

Egentligen behöver Niklas Eriksson ingen närmre presentation kan tyckas, men för de som inte är lika insatta i LIF och dess historia kan jag berätta att Niklas är ”Mr. Leksand”. 17 säsonger och 723 matcher är klubbrekord, ett rekord som är svårslaget. Av de som fortfarande är aktiva finner vi Jesper Ollas på en 16:e plats i maratontabellen med sina 426 matcher, alltså ca. 300 matcher från Eriksson.

Niklas kommer ursprungligen från Västervik i Småland, men har sedan hockeygymnasiet haft sin bas i Leksand. Förutom en säsong i Finland och två i Italien har han, som spelare, varit föreningen trogen under hela sin aktiva karriär. Med det klassiska OS-guldet i Lillehammer som största merit avslutade han spelarkarriären 2007 men inledde direkt sin nya karriär som tränare.

—Jag startade som assisterande coach i Leksands J20 med Christer Olsson innan jag fick ta över som huvudtränare. Nästa steg var a-laget i Leksand och totalt blev det fem säsonger som tränare i föreningen. Därefter har jag tränat Lillehammer, Almtuna och nu Örebro som assisterande, berättar Niklas Eriksson.

Pappa var forward- Kalle valde backplatsen

På meritlistan som tränare finner vi ett JSM-guld med Leksand säsongen 2009/2010 då man besegrade ett stjärnspäckat Brynäs i finalen. Jacob Markström, Jacob Silfverberg, Calle Järnkrok, Anton Rödin och Johan Larsson var några av de spelare som fick se sig besegrat av Leksand i Globen.

Nu är det dags för alla fans att bekanta sig med en ny generation Eriksson. Sonen Kalle knackar på dörren till A-laget och till skillnad från sin pappa är han urleksing.

— Jag har gått genom alla åldrar i föreningen. När farsan spelade i Italien första året flyttade vi ner med hela familjen men när vi flyttade hem igen spelade jag U8 och har kört hela vägen upp till juniorerna och nu även med A-laget under sommarfysen, berättar Kalle.

Till vardags studerar Kalle vid handelsprogrammet på Leksands gymnasium där han har ett år kvar till examen. Far och son får ofta höra att de är lika till utseendet, men på isen finns det en relativt stor skillnad. Niklas var forward, men Kalle har valt att spela back.

— Jag kommer faktiskt inte ihåg varför jag valde backplatsen, det var något jag bara fick för mig på någon träning. Men jag har blivit kvar där sedan dess. Det kan ha varit bra för mig också vid exempelvis TV-pucksuttagningar då konkurrensen inte var lika hård bland backarna som för forwards, förklarar Kalle innan han beskriver vilken typ av back han är.

— Jag försöker vara en spelande back med bra fart på skridskorna som gärna bidrar offensivt, lite forwardstakter finns det nog i mig ändå, haha.

Pappa Niklas har sedan november 2011 inte tillhört Leksands IF. Däremot har han vid flertalet tillfällen mött LIF när han varit tränare för Almtuna och Örebro. Hur känns det egentligen att stå på den andra sidan när han möter det lag som så länge legat honom varmt om hjärtat?

— Det kanske låter lite märkligt, visst är det speciellt att komma till Leksands och spela match med den inramning som blir, men när det väl är match är man 100% professionell, så är det bara. Men helt klart är det speciella matcher här i Leksand när man möter folk i korridorerna som man känner väldigt väl, berättar Niklas som har ett minne som är lite starkare än övriga.

— Senast Leksand var i HockeyAllsvenskan coachade jag Almtuna. Vi vann en match med 5-0 och Leksands fick efter den lite av en krisstämpel. Då kunde jag känna att det var lite sorgligt att det skulle bli så. Inte att vi vann utan att LIF befann sig i den situation man gjorde. Men kanske var det bara bra, för kort efter den matchen vände allting och resten är, som det heter, historia.

”De åren har känts jobbigast”

Trots att Niklas arbetat utanför Leksand i många år har han inga problem med att följa sonens framfart i juniorleden. Matcherna sänds via webb-tv plus att flera av Kalles motståndare under säsongen finns i närområdet där Niklas verkar. Men just det här att pappa varit borta mycket, både som tränare och spelare, hur har det känts för Kalle?

— Det har inte känts konstigt egentligen eftersom det alltid har varit så. Han är ju ledig nästan hela sommarhalvåret, i alla fall nu som tränare, och då har han varit hemma mer än vad andra föräldrar kan vara. Kanske att man tänkte på det när han spelade i Italien när jag var mindre, men det är inget jag kommer ihåg nu. Den det kan ha varit jobbigast för är nog mamma som fått laga mat och sköta alla sysslor i hemmet. Men jag tycker det har fungerat bra, säger Kalle.

Hur pass närvarande känner du Niklas att du kunnat vara i uppfostrandet av dina barn?

— Jag känner ändå att jag varit ganska närvarande i själva uppfostrandet. Man kan vara närvarande mentalt även om man inte är det fysiskt, och det tycker jag att jag har varit hela tiden. De åren som har känts jobbigast är när jag coachade Lillehammer och den period i Italien när familjen inte var kvar, berättar Niklas och fortsätter.

— Jag tycker ändå, det kanske låter lite märkligt, att jag har kunnat vara mer med mina barn än vad andra föräldrar med sju till fyra-jobb har kunnat vara. Ofta var det så att när man spelade och tränade här i Leksand var man klar efter lunch och då kunde jag hämta barnen på dagis eller skolan och hade hela eftermiddagarna tillsammans med dem och jag hade otroligt bra möjlighet att vara med barnen mycket. Sen var det ju bortamatcher och längre perioder man var borta, men på det stora hela har jag kunnat vara väldigt mycket med barnen när de var små.

Det är nu när han är tränare som tiden borta från familjen blivit större, men det faktum att barnen vuxit upp gör att Niklas tycker det fungerar bra ändå.

— Sedan några år tillbaka är de ganska oberoende av sina föräldrar även om vi alltid är en trygghet. Men de står ju inte vid dörren och väntar på en när man kommer längre utan lever sina egna liv, vilket jag tycker är precis som det ska vara.

Om man är son till Mr.Leksand, jämförs man då mycket med sin pappa?

— Det är inget jag känt av än så länge. Självklart känner man alla på hallen sedan man var liten och alla känner ju pappa också. Sen är jag back och farsan var forward så egentligen går det inte jämföra heller, förklarar Kalle.

Under intervjun framkommer det att tävlingsinriktningen i familjen Eriksson är stark, framförallt när det gäller sällskapsspel. Men att Kalle skulle känna någon press över att uppnå samma bedrifter som pappa viftar han bort.

— Klart man vill bli så bra som möjligt och Pappa har varit på en väldigt hög nivå, det vill jag också. Men jag känner inte att jag vill bli lika bra eller bättre än vad han var utan jag fokuserar på att bli så bra som jag kan bli. Jag ställer höga krav på mig själv men det har inget att göra med hur farsan var som spelare.

Hur ofta blir ni jämförda?

— Väldigt sällan faktiskt. Jag får ofta höra att dröjer mig kvar länge i omklädningsrummet, något som pappa också hade en tendens att göra tydligen, haha, skrattar Kalle innan Niklas fyller i.

— Jag vet inte om det är ett karaktärsdrag, det är ju samma materialare(Johan Bonde) kvar i föreningen så de har väl koll, haha. Jag minns när Tomas Jonsson röt i åt mig en gång när vi hade förlorat en bortamatch och han tyckte jag skulle rappa på och komma bort från ”det här jäkla stället”, haha.

Jag frågar om man kan se några likheter på isen mellan far och son. En mindre diskussion uppstår.

— Det jag har sett av när du åker skridskor och när jag gör det kan jag ändå se att rörelsemönstret är någorlunda likt, säger Kalle.

— Fast jag tycker du åker bättre skridskor än vad jag gjorde. Framförallt baklänges, men det är nog för att du är back, svarar Niklas innan har fortsätter.

— Jag ser likheter i passionen för sporten. Där kan jag se mig själv i Kalle. Han kan börja fila på klubborna vid klockan elva på kvällen, det skulle jag också kunnat göra.

Pappa en stor förebild

Även när jag frågar Kalle om pappa har varit en idol för honom inleds en liten diskussion.

— Det är klart han varit det. Det var ju tack vara honom jag började spela hockey och är det något man undrar över kan man fråga pappa för han har svar på allting, säger Kalle.

— Inte allting, haha! svarar Niklas.

— Nej men nästan iallafal! Men självklart har han alltid varit en stor förebild inom ishockeyn, fortsätter Kalle.

Att det pratas hockey hemma hos Erikssons är ingen skräll direkt. Frågan är egentligen hur mycket man pratar med varandra om deras egna karriärer.

— Jag har försökt att inte tjata för mycket om Kalles egen hockey. Jag tror vi pratar mer hockey i allmänhet. Vi är lite nördiga när det kommer till hockey och kan gott och väl sätta oss ned för att kolla på Pavel Datsuyk highlights, den har vi nog sett ett antal gånger tillsammans. Jag brukar försöka fråga Kalle först om han vill ha lite feedback efter en match till exempel. Jag vill inte tjata och jag vill inte störa honom i hans process, berättar Niklas och Kalle fyller i.

— Jag har alltid känt att det vart på mitt initiativ, men jag vill ju gärna höra från pappa vad jag kan förbättra. Han är tränare på en hög nivå och kan mer än vad jag kan.

Att ta åt sig av tips eller råd från Niklas är inget Kalle har problem med utan istället välkomnar. Men är det en fördel eller nackdel att ha Niklas Eriksson som pappa?

— Jag tror ändå det är en fördel just för att han kan väldigt mycket om hockey. Samtidigt kan jag förstå andra som haft föräldrar som spelat hockey, att de tycker det är jobbigt om de är för på, men så har jag aldrig känt faktiskt, säger Kalle.

— Fördelen är på något sätt, om man tycker det är roligt med hockey, att man födds in i det och får ett intresse automatiskt. Sen om man inte tycker det är roligt kan det självklart kännas jobbigt, men jag vet att Kalle än så länge tycker det är roligt. Man får en sund relation till vad som krävs också. Kalle har sett hur jag har tränat genom åren och sett hur mycket det krävs för att lyckas. Det tror jag absolut är en fördel. Oavsett vilken idrott man satsar på krävs det ett hårt jobb och en passion för det man gör för att lyckas, utvecklar pappa Niklas.

Kalle har som sagt tränat tillsammans med a-laget under sommaren och är nära att ta en plats i ”byns stolthet”. Om du Niklas skulle försöka förklara för din son hur det är att representera just Leksands IF, hur skulle du göra det?

— Känslan jag har haft under åren jag spelade är att jag aldrig lidit av att Leksand är en liten ort och jag har alltid kunnat vara tillgänglig för folk. Men man blir ju ändå påverkad av ett resultat. I Stockholm kan man gömma sig i den stora staden, här blir man lite mer synad. Det kan vara en liten baksida, men jag tror man vinner mycket på att vara öppen. Oavsett om man har förlorat eller vunnit går man ändå ut på gatan nästa dag, då blir man respekterad och accepterad.

Hockeyn har alltid varit nummer ett för Kalle som hela tiden i barndomen utövat flera sporter. Fotboll, innebandy, orientering, gymnastik och judo är andra sysselsättningar som funnits på schemat. Till slut skulle dock ett val göras.

— Det var första året jag spelade i U16 jag fick lov att välja. Det blev mycket mer träning och jag fick lov att sluta med fotbollen. Hockey har dock varit nummer ett hela tiden och det var ett ganska självklart val som inte var särskilt svårt faktiskt.

Att barn ska utöva flera idrotter är något Niklas verkligen förespråkar. Han nämner att speciellt här i Leksand där hockeyn har sådan stor makt är det bra för ungdomar att prova olika sysselsättningar då man får chansen att träffa olika typer av människor.

— Jag tror inte alls på det här med elitsatsning i unga år, att man ska in i elitträning redan vid 10 års ålder. Det är helt fel väg att gå. Våran bredd underifrån kommer bli mindre och det innebär i slutändan att vi får färre hockeyspelare. Det är möjligt att svensk hockey får fram några riktigt bra spelare tack vare det här elittänket, men i det långa loppet tror jag man kommer förlora på det som hockeynation. Vi behöver många utövare då det i slutändan kommer innebära att bredden på toppen blir bättre, förklarar Niklas.

Sommaren kommer bestå av träning för Kalle samtidigt som det gäller att ladda batterierna. Intressen som Niklas och Kalle delar är cykling, något man försöker aktivera sig med under sommaren, men också musikintresset.

Om ni sitter här på uteplatsen en sen sommarkväll och ska komma överens om en låt, vilken blir det då?

— Det blir något med Håkan Hellström, då blir alla nöjda, haha, skrattar Kalle samtidigt som Niklas instämmer.

Just det, sa jag att de båda är tävlingsmänniskor? Ni som hängt med i intervjuserien vet att den sista frågan har varit vem som vinner i armbrytning. När jag ställer frågan till Kalle och Niklas kollar de på varandra direkt.

— Ska vi ta en match nu direkt? frågar Niklas.

Kalle är inte sen på att ställa upp och vi avslutar helt enkelt denna intervju med en bildserie på den otroligt jämna matchen!