”Nästa match kommer jag säkert ta mig hela vägen hem”

Förra året besökte Siljan News softbollplanen i Leksand för att träffa ungdomsledaren Kia Frängqvist som både berättade om och visade upp det stora intresset för baseboll som råder bland barn och ungdomar. Intresset håller fortsatt i sig även om förra sommaren var en stor utmaning med att hitta matcher för att bryta av den ordinarie träningen. Som tur var fanns lag både i Rättvik och Gävle vilka man kunde samla för några heldagar med träning och så många matcher som möjligt, men någon ”riktigt” cup vilket brukar vara säsongens höjdpunkt för knattespelarna gick inte att genomföra.

Därför var det med stor glädje som ett gäng leksingar tog sig till Sundsvall förra helgen för att delta i Mosquito Cup. Frängqvists tränarkollega Andy Steuernagel fanns med på plats i Sundsvall och fick från nära håll uppleva den totala glädjen och euforin som infann sig bland spelarna som var med.

— Vi hade många barn som inte spelat någon match förut så i början var det så klart väldigt pirrigt för dem. Det viktigaste för oss ledare var dock att få barnen att förstå det är okej att misslyckas. En stor del av idrotten är att man misslyckas oftare än man lyckas vilket man måste acceptera och samtidigt kunna stötta sina lagkamrater i det. Hela helgen hade vi dock en väldigt bra stämning i laget där vi alla hade roligt och allting gick väldigt bra vilket så klart är det viktigaste, berättar Andy.

Andy kommer ursprungligen från USA där han började spela baseboll i fyraårsåldern och hela vägen upp genom high school. Flytten till Sverige genomfördes för cirka tio år sedan men några planer på att ta upp sin egen karriär i Elitserien har inte varit aktuellt. Prion ligger istället på barnen och deras utveckling.

— Att se den här glädjen hos barnen ger så otroligt mycket energi. Att se hur barnen utvecklas, skaffar sig mer och mer självförtroende och glädjen över att spela baseboll, det är mycket mer värt än att spela själv.

I år är femte säsongen Andy finns med som ledare kring ungdomslagen där han och Kia Frängqvist hela tiden har glädje, inkludering och omtanke i första fokus. Baseboll är inte på långa vägar lika stort i Sverige som borta i USA och hela basebollsverige är som en enda stor, eller lite, familj. Det syntes inte minst under förra veckans cup i Sundsvall.

Då Leksand inte hade tillräckligt med spelare för att ställa upp till match anslöt fem barn från Skellefteå som inte hade något eget lag. En av spelarna som åkt med från Leksand var dock Andys egen son Knut.

Jag träffar far och son vid softbollplanen några dagar efter äventyret norröver där Knut berättar att han tyckt om baseboll sedan han var ett år gammal. Faktum är att basebollintresset då funnits med majoriteten av Knuts liv då talangen endast är fyra år gammal och uppe i Sundsvall fick Knut chansen att spela matcher i U12-klassen.

Samtidigt som jag pratar med pappa Andy står Knut och tränar på att pitcha vilket tillsammans med catcherpositionen är det roligaste med sporten när Knut själv får bestämma. Att slå är också roligt i och för sig och vad gäller slagningen skulle den fyraårige talangen få rejäl utdelning trots att motståndet på sina håll var tre gånger så gammal som han själv.

Leksands baseboll- och softbollklubb publicerade en rad videoklipp från helgen i Sundsvall vilka alla på många sätt symboliserar den svenska basebollfamiljen väldigt väl. Efter att ha varit nära sin första base hit vid flera tillfällen skulle till slut Knut Steuernagel lyckas ta sig ut på base vilket också fångades på film. Glädjen var stor både i Leksandslaget och hos motståndarna men huvudpersonen själv hann inte tänka så mycket.

— Det var ett bra slag. Bollen gick lite höger om pitchern, säger den vindsnabbe Knut.

Att låta den fyraårige sonen spela mot betydligt äldre motstånd var inget som oroade pappa Andy. Så länge Knut kunde ha rätt fokus visste han att det skulle gå bra.

Som tränare ansvarar du över många barn, har din egen Knut med, fyra år. U12-matche. Kasta ut fyraåring bland de som är så mycket äldre?

— Samtidigt får de yngsta spelarna bara spela på outfield med långt avstånd till slagmannen. Men det här med att hålla fokus är alltid en utmaning oavsett om barnen är fyra som Knut eller uppe runt tioårsålder. Det är lätt hänt att ett flygplan flyger förbi eller att man hittar en blomma i gräset som blir mer intressant än matchen för en kort stund, skrattar Andy.

Vad gäller glädjen över Knuts första base hit i karriären var så klart även pappa glad och stolt. Inte minst över hur även motståndarlaget reagerade.

— Det är den inställningen vi vill sprida. Baseboll och softboll är stor här i Leksand men på många andra orter är det inte alls lika populärt. Därför måste vi hålla ihop, ta hand om varandra och de som vill prova på vår sport för att så många som möjligt vill börja spela och även fortsätta. Baseboll är en sport som passar en viss typ av lagidrottare som kanske inte finner lika mycket glädje i andra lagidrotter. Därför är det viktigt att vi bevarar den här möjligheten för fler barn och ungdomar att hitta något man tycker är roligt.

Åter till stortalangen Knut. Några stora drömmar om en basebollkarriär som vuxen finns ännu inte. Än så länge är det full fokus på att leka baseboll vilket är vackert i all sin enkelhet. Förutom sitt eget utövande händer det att Knut ser någon match på tv:n lite då och då när favoritlaget i USA spelar.

Vilket som är favoritlaget?

— Minnesota Twins, utbrister Knut samtidigt som Andy berättar att matchtittandet allt som oftast kombineras med att Knut själv försöker efterlikna det spelarna på skärmen gör.

Resterande del av säsongen väntar ytterligare en cup i Stockholm samt att laget kommer försöka få till matcher mot Rättvik och Gävle även denna sommar. När undertecknad är klar med sina frågor ska Knut strax få springa ut på planen igen för att göra sig redo för träning. Även om träningarna är roliga så är matcherna snäppet roligare menar Knut som säger att han längtar väldigt mycket efter nästa match.

Väl där är hans eget mål redan utstakat.

— Jag kom till tredje base förra helgen. Nästa match kommer jag säkert ta mig hela vägen hem, avslutar Knut Steuernagel.