
”För mig var alltid Niklas Eriksson störst”
Ni som klickat in till denna krönika kommer, om ni väljer att läsa klart, får läsa en hyllningstext. Ni kanske undrar varför med tanke på att Leksands IF återigen trillat in på förlorarspåret?
Denna text kommer dock inte handla om det som utspelar sig på isen just nu. Eller jo, litegrann faktiskt, men någon djupgående analys om hur det sett ut efter Roger Melins intåg får helt enkelt vänta. Jag vill istället passa på att hylla de som hyllas bör. I det här fallet två personer.
En är fortfarande aktiv ute på isen medan den andra numer står på tränarbänken. Vi börjar med spelaren. Jag pratar om Jesper Ollas.
Innan matchen mot AIK uppmärksammades Ollas för att ha passerat 500 matcher i Leksandströjan. Förutom en sejour till Gävle och Brynäs IF där såväl SM-guld som landslagsspel väntade har den högerfattade forwarden varit LIF trogen under hela sin karriär.
Ollas var en del av den kedja som myntade epitetet ”krigare” hos publiken i Ejendals och Tegera arena. Tillsammans med Johan Eneqvist och Johan Hägglund bildade Ollas den första ”krigarkedjan” som skulle vinna Leksandsfansens hjärtan. Förutom det idoga slitandet bidrog trotjänaren dessutom med en hel del poäng under de hårdsatsande åren i HockeyAllsvenskan, poäng som vid flertalet gånger var nära att ge honom chansen i SHL tidigare än vad det skulle bli.
Men Jesper Ollas stannade. Han ville vara kvar och hjälpa Leksands IF upp igen.
Ollas, som var en stor bidragande orsak till att föreningen tog sig upp under lockoutsäsongen 2004/2005, tog till slut sitt förnuft tillfånga och tackade ja till ett erbjudande från rivalen i Gästrikland, ett beslut som rev upp stora känslor bland den vitblåa fanskaran.
Med tanke på allt Ollas gjort för föreningen innan dess minns jag hur jag tyckte att han blev otroligt felbehandlad med all den kritik som riktades mot honom. Hur en person som offrat sin själ så oerhört mycket för denna förening helt plötsligt blev behandlad som något katten släpat in. När han för en gångs skull tänkte på sitt eget bästa, vilket det också visade sig vara med facit i hand, försvann den där kärleken totalt.
Fem år vid östkusten fick dock vara nog. Jesper Ollas valde att vända hem inför SHL-säsongen 2016/2017 och utsågs omgående till lagkapten. Säsongen slutade på sämsta tänkbara sätt med en ny degradering och rivjärnet från Tasbäck fick börja om i allsvenskan tillsammans med resten av föreningen.
Fjolårssäsongen blev inte som många hade tänkt sig. Inte heller för Jesper Ollas. Förtroendet som lagkapten bestod, men förtroendet från tränarhåll var under sina stunder sviktande. Ollas fick vid flera matcher agera extraforward, beslut som jag inte bedömer alls då det är tränarens uppgift att ta ut sitt lag. Vad jag istället tänkte på då under fjolårssäsongen var hur Ollas aldrig gnällde, aldrig hängde med huvudet och framförallt, aldrig gav upp. Trots petningarna var det alltid samma arbetsvilja som visades upp från #17 när han fick sina byten.
Så ser det ut än idag.
Det finns få spelare som Jesper Ollas i dagens ishockey. Spelare som passerat 500 matcher för sina moderföreningar växer inte på träd. Jag har skrivit detta förut, men det finns få spelare jag unnar lika mycket framgång i Leksands IF som jag gör med Jesper Ollas.
I torsdags kom beskedet jag väntat på i flera år. Niklas Erikssons tröja kommer hissas och förevigas i Tegera arenas tak. Även om Jesper Ollas är en LIF-ikon av rang får han ändå stå tillbaka jämfört med Eriksson. Där snackar vi mr. Leksands IF.
Det skulle egentligen räcka med noteringen på 721 tävlingsmatcher vilket jag personligen tror kommer stå sig som rekordnoteringen för all framtid. För mig personligen finns det dock så mycket mer som gör detta erkännande än mer speciellt.
Sedan jag började förstå vad ishockey var för roligt fenomen har Niklas Eriksson alltid varit min stora idol. När det började vankas matchspel var valet av tröjnummer självklart. Jag skulle ha nummer 16.
Jag tror att allt började redan vid Björnligan, idag Tre Kronors Hockeyskola. Även om det var höjdpunkten på veckan att kliva upp klockan sex på lördagsmorgonen, trycka igång min kusins Iron Maiden-skiva på högsta volym, dricka varm choklad som mamma gjort i ordning och sedan åka till den gamla ishallen för att leka ishockey, så var ändå avslutningsträningen den absolut bästa tidpunkten på året, trots att det skulle dröja flera månader innan jag fick åka skridskor igen.
Det var ju då Niklas Eriksson besökte oss knattar.
Jag minns än idag hur han kom ut på isen i full mundering, skrev autografer, tog sig tid att prata med alla samt lirade med oss. Vissa gnällde över att det alltid var Niklas Eriksson som kom, men för mig var det som sagt alltid höjdpunkten. Jag visste nog inte då, men idag förstår jag varför jag inte var en av de som gnällde. Någonstans uppskattade jag nog besöket så otroligt mycket att jag inte ville träffa någon annan.
Stjärnspelare kom och gick genom åren men för mig var det alltid Niklas Eriksson som var störst. Med tiden började jag också förstå Erikssons storhet. Det var en lagspelare som alltid gav allt.
Jag tror faktiskt att JOFA-träklubban med Erikssons autograf (den tjugonde i ordningen) fortfarande är den bästa julklapp jag fått. Farsgubben jobbade i fiskaffären som låg vid brofästet, en affär Eriksson ofta besökte. Pappa berättade ofta att ”Idolen var in och handlade idag” och helt plötsligt var jag slaviskt intresserad av torsk, hälleflundra och rödspätta. Jag bad pappa flera gånger att fråga om jag inte kunde få en klubba av Eriksson, men varje gång hade han ”glömt bort det”.

När jag så vaknade upp en julaftonsmorgon stod den till slut där lutad mot sängstommen. ”ERIKSSON” var inskrivet på klubbskaftet och nere på bladet var det skrivet med svart tuschpenna: ”Till Rasmus. Lycka till i hockeyn” samt en signatur. Klubban spikades upp på en egen vägg i pojkrummet och där fick den sitta tills vi flyttade från Åkerö.
Någon vidare karriär blev det aldrig för egen del, men jag försökte alltid jobba lika hårt som min förebild även om min skicklighet var rejält begränsad. Jag har dock Niklas Eriksson att tacka för mycket vad gäller min egen kärlek och passion till sporten.
Jag hoppas verkligen att arenan fylls den åttonde februari då ceremonin äger rum. Niklas Eriksson förtjänar en hyllning som saknar motstycke.
Så, från en hockeyromantiker till en annan.
Tack Niklas!
