”Jag fotade fotbollsmatcher som jag själv spelade”
En liten spurt likt Usain Bolt. Det berättar Stellan Kvärre krävdes för att fånga sin kärlek Gullan. Sedan närmare 20 år bor den kände sportskribenten på Sollerön. Här berättar värmlänningen om sitt liv inom sportjournalistikens värld och har plockat ut godbitarna bland sina 16 OS som han bevakat för Dagens Nyheters räkning.
— Tänk, i 62 år har jag hållit på att skriva sport, säger Stellan som knappt själv tror det är sant.
— När jag kom hit 2004, så trodde jag det var slut på skrivandet, men det tar tydligen aldrig slut…
Trots att Kvärre hunnit bli 78 år och nått pensionärsåldern sedan länge, så ligger han inte på latsidan. Bland annat brukar han och förre Vasaloppsgeneralen Rolf Hammar åka runt tillsammans och hålla föredrag.
— Men jag skriver också lite fortfarande, i tidningen Sport i Dalarna förr och nu, som kommer ut två gånger per år. Sedan har jag lite hockeysnack i Radio Siljan och då främst Mora IK, berättar han och poängterar att det är favoritlaget.
Stellan är född i Värmland och uppväxt i Östmark.
— På den tiden var Östmark en egen kommun, men nu tillhör orten Torsby kommun. Att jag kommer från samma kommun som Sven-Göran Eriksson är väl min främsta fotbollsmerit, säger Stellan med ett skratt.
I yngre dagar spelade han fotboll. Stellan var bara 16 år när han fick sitt första jobb inom sportjournalistiken på en värmländsk lokaltidning. Han lyckades faktiskt med konststycket att skriva och framför allt fota matcher som han själv var med och spelade.
— Jag skällde ut chefredaktören att de aldrig skrev om vårt fotbollslag. ”Men ta och skriv själv då”, fick jag till svar.
Och det gjorde Kvärre. Han gick verkligen in för sin uppgift att skriva, men desto mer anmärkningsvärt att han även fotade.
— När vi fick hörna emot oss, då tog jag kameran och ställde mig bakom målet. Jag var ändå så dålig på att nicka, så jag tyckte inte att jag gjorde någon nytta och då kunde jag lika gärna fota.
— Jag fick med många bilder i tidningen från matcher där jag var med själv, berättar han och skrattar på nytt.
Vad lagkompisarna tyckte om att Stellan klev av planen mitt i matchen för att fota, det förtäljer inte historien. Men däremot har han blivit avstängd av sin egen klubb, men det av en annan anledning.
— Jag skrev en krönika om att vi skulle möta en samling benknäckare i nästa match. Då stängde klubben av mig med motiveringen; ”Vi törs inte ta med dig, det är fara för ditt liv om du spelar efter det du skrivit.”
Han spelade även hockey en kort period, men inte heller där hade Stellan någon större talang, enligt honom själv.
— Jag sa att jag kan vara med, men att jag inte kan åka baklänges. Jag spelade flera matcher utan att åka ett skär baklänges, men det var väl så på den tiden, man plockade in alla som kunde röra sig.
— Jag åkte lite längdskidor också, men det här med fotbollen och hockeyn är det jag självt hållit på med, roliga meriter och roliga minnen, säger en av de mest ansedda skribenterna genom åren inom svensk sportjournalistik.
Efter 16 år inom lokaljournalistiken, lämnade han tryggheten i Värmland och sökte lyckan i huvudstaden på den stora tidningen Dagens Nyheter.
— När jag stegade in på DN, frågade chefredaktören vad jag ville skriva om. ”Jag är glad bara jag får skriva nånting, vad som helst, sedan hoppas jag få bevaka ett VM någon gång”, svarade jag.
— Jag vågade inte nämna något om OS.
Vad som sedan hände under hans journalistiska karriär var något som den ödmjuke och trevlige värmlänningen aldrig kunnat drömma om.
— Jag har för DN:s räkning bevakat 16 OS, åtta sommar- och lika många vinterspel, och sedan har jag varit på närmare 60 VM och EM och där skrivit om 21 olika sporter. Inte kunde jag tro det när jag började på DN.
Förutom ovanstående har han bland annat bevakat sex US Open och två Wimbledonturneringar.
— Och det har jag gjort fastän jag aldrig själv hållit i ett tennisracket. Man behöver inte kunna allt, det är ju utövarna som ska berätta, poängterar han.
På DN blev han en erkänt duktig cykeljournalist. Det var samma sak där, kunskapen om cykelsporten var tämligen bristfällig när han ”ramlade in” på den konditionsstarka och mycket taktiska idrotten.
— Då jag var ung cyklade jag mycket till matcher och träningar när jag spelade fotboll, så jag avskydde egentligen cykel, säger han med ett skratt.
Vi ska återkomma till cykel, men en av alla roliga anekdoter som Stellan berättar är hur han lyckades få komma till sitt första OS.
— Jag ville ju gärna åka på ett OS, men de stora sporterna som friidrott och simning, det var ju bara att glömma. Det skulle de ”stora journalisterna” ta. Men då hade jag kollat upp Göte Gåård, han vann VM 1970.
I vilken idrott då, funderar ni kanske?
— Det fanns faktiskt en skyttegren som gick under namnet ”löpande vildsvin”. Jag sa till chefredaktören på den värmländska lokaltidningen jag jobbade åt då, att här har vi en klar guldchans i OS.
Hans taktik gick hem, Stellan kom iväg på sitt första olympiska spel.
— Var fjärde år får idrotterna som aldrig annars får synas, vid OS får de vara med. Det är tråkigt att det ska vara så, men chefen köpte min motivering och jag fick åka på mitt första OS 1972.
De olympiska spelen avgjordes då i München, Tyskland.
— Och där blev jag Sveriges expert på löpande vildsvin, vilket namn, haha.
Ett av sina främsta OS-minnen är från 1976, i Montreal, Kanada. Av en ren slump gjorde han en intervju inför cykelns linjelopp med den blivande guldmedaljören Bernt Johansson. Det var Kvärre ensam om av de svenska journalisterna.
— Det var Sven-Åke Nilsson som var den stora svenska stjärnan och det var honom som alla ville prata med, så även jag. Men då jag ringde till svenskarnas förläggning, så svarade Bernt. Jag fick aldrig tag i Sven-Åke, men gjorde då i stället en intervju med med den blivande OS-vinnaren, vilket blev ganska lyckat, konstaterar han.
Historien blir ju inte sämre av att Johansson innan OS-guldet i Montreal före det aldrig tagit sig i mål varken på VM eller i ett OS.
— Att han vann, det var ju fullständigt osannolikt.
2012 hade SVT en omröstning när det gäller det mest klassiska ögonblicket i sommar-OS och där var det cyklisten Bernt Johansson och hans OS-guld 1976 som röstades fram som nummer ett.
När Johansson kommer ensam mot målet med ett stort gäng motorcyklar bakom sig är tv-godis som ger rysningar.
— När jag skrev om Bernt Johansson i OS, så var det faktiskt bara min andra cykeltävling som jag bevakade.
— Bara någon dag innan det sensationella cykelguldet, hade Anders Gärderud tagit guld på 3 000 meter hinder, det klassiska loppet där östtysken faller, så det var några fantastiska dagar där.
Stellan återkommer ofta till att han fick skriva om sporter som ingen annan ville bevaka. Det är ju roligare att rapportera om svenska framgångar än om besvikelser. Boxning är inte någon större svensk OS-idrott och den här gången var det heller inte meningen att Kvärre skulle skriva om det.
— Jag skulle egentligen till bancyklingen, men gick fel och hamnade hos boxarna. Det här var också i Montreal. Där fick jag syn på Sugar Ray Leonard, som var USA:s mest kända. Jag frågade om jag fick göra en intervju med honom och det skulle jag få göra nästa dag, kom vi överens om.
Men när Kvärre skulle träffa ett av USA:s stora guldhopp och en av de mest kända boxarna genom tiderna, så kom inte Sugar Ray Leonard ensam.
— USA:s fem boxare som alla var i OS-final dök upp. Det hade blivit något missförstånd och när presschefen talade om för de andra att det bara var Sugar Ray jag skulle prata med, då blev de inte glada.
— Och det var inga dåliga boxare som jag tackade nej till, alla fem tog OS-guld. En av dem var Leon Spinks, som senare slog självaste Muhammad Ali i kampen om VM-titeln i tungvikt.
Dagens Nyheters utsände var ensam svensk att få en intervju med Sugar Ray Leonard.
— Sugar Ray var ändå den störste och det var konstigt att inga andra svenska tidningar skrev om honom.
Från vinter-OS är hans starkaste minne från 1980, i Lake Placid.
— Det var då Wassberg tog guldet med bara en hundradels marginal före Juha Mieto. Där loppet avgjordes kunde vara vid vilken byatävling som helst i Sverige, man kom väldigt nära åkarna. Finske Mieto var en gentleman, men då var han ledsen.
— I samma OS tog de svenska herrarna guld i stafett, så stämningen var god. Men när Wassberg på 5-milen fick starta efter Gunde Svan och fick gå på hans tider och Wassberg vann med knappt fem sekunder före just Svan, då var inte Gunde glad.
Kvärre nämner också OS i Nagano 1998, då Niklas Jonsson tog silver på 5-milen.
— Den framgången blev ett lyft för skidsporten och efter det kom duktiga åkare som Per Elofsson och Mathias Fredriksson.
OS i Athen 2004 blev Stellans sista som utsänd av DN. Han fick verkligen avsluta på topp, för att använda ett idrottsuttryck.
— Inom loppet av två dagar blev det tre friidrottsguld; Christian Olsson i tresteg, Carolina Klüft i sjukamp och så Stefan Holm i höjdhopp. Jag fick skriva om Holm, det var väl för lång och trogen tjänst och att han liksom jag är värmlänning.
OS 2004 var faktiskt hans sista uppdrag på Dagens Nyheter. Efter 37 års anställning på DN fick han avsluta med ett stort mästerskap.
— Jag flyttade till Sollerön 2002 och under mina två sista år på DN pendlade till Stockholm. När jag med flyget kom hem från Athen-OS, så gick jag bara ner i tunneln på Arlanda och tog tåget till Mora. Sedan dess är jag fast boende på ”Sold”.
Att värmlänningen som hamnade i Stockholm på en av Sveriges största tidningar till slut hamnade på ön utanför Mora, det är helt och hållet hans stora kärlek Gullans förtjänst.
— Jag träffade henne 1982 då jag bevakade Svenska Skidspelen i Falun. Torsdag kväll skulle jag ut med några tidningskollegor och dansa på Grand. Jag såg en tjej som var på väg hem och då gjorde jag en Usain Bolt-löpning.
— När jag kom fram till henne, frågade jag om hon kunde dansa Rock’n roll? ”Ja, svarade hon, kan du?” I Värmland var det Rock’n roll som gällde, därav min fråga. Det var väl inte den bästa repliken jag haft, men sedan dess är jag och Gullan ett par och vi bor i hennes föräldrahem.
Självklart har Stellan Kvärre följt OS i Tokyo, som snart är slut. Han följer det mesta på tv, men det bästa mediet är radion, enligt den förre DN-journalisten.
Och på Radiosporten finns en välkänd röst i Bengt Skött. Den Orsabördige 56-åringen bevakar i Tokyo sitt 15:e olympiska spel och har goda möjligheter att gå förbi Stellans 16 OS.
— Jag skrev om Bengt för Sport i Dalarna förr och nu inför OS 2016. Jag ringde honom då han var i Stockholm. ”Jag kommer upp”, sa han direkt. Han skulle hem och hälsa på sin far (Einar Skött, som tyvärr inte finns med oss längre) och i samma veva träffades vi här på Sollerön där han berättade om sitt liv.
— Skött håller jag väldigt högt, det är nåt gediget över honom. Han har inte valt jobbet för att det är häftigt, han är den genuine reportern med breda kunskaper, berömmer Stellan Orsas röst i den stora sportvärlden.
Kvärre har betydligt mer i sin minnesbank och många är vi som får ta del av hans underbara idrottshistorier, många riktigt dråpliga där han verkligen bjuder på sig själv, i hans inlägg på Facebook.
— Jag får till och med kommentarer från storheter som Jakob Hård och Jens Lind (SVT) och det är kul att det uppskattas, säger han om sina historier som han delar med sig från en lång och rik sportjournalistkarriär.
Till sist måste vi bara nämna hans arbetsrum som är fyllt av världsstjärnor som Stellan intervjuat genom åren.
— När jag var ute på jobb, bad jag alltid fotograferna att ta en bild på mig och den jag intervjuade. Jag tänkte att de där bilderna kan komma till nytta nån gång och nu har jag kanske runt 200 bilder som täcker två hela väggar ungefär. Det är inte jag som är intressant, utan det är alla idrottsstjärnor. Det finns alltid en historia bakom varje bild.
Stellans bekanta imponeras av rummet med alla stjärnidrottare som Kvärre träffat under sin journalistkarriär. Men alla är inte lika imponerad.
— Sambon är inte så förtjust, hon tycker att folk ska slippa se bilderna. Jag har bilderna i ett litet undanskymt rum och det är där jag sätter mig när jag ska skriva, omgiven av alla idrottare jag träffat så ger det mig inspiration, säger det levande idrottsoraklet.