Guld-Filip hemma i Leksand

Österdalälven rinner i sin lugna takt under Leksandsbron när jag ska bege mig från Noret och över till Åkerösidan. Valet av långbyxor visar sig vara ett felbeslut som heter duga då värmen är rejält påtaglig och den korta cykelturen känns mer som en sträcka i tour de France.

Hockeysäsongen känns långt borta, men det är på grund av just hockeyn som mitt sikte styrs mot Åkerö där en färsk VM-guldmedaljör bor.

Jag knackar på dörren och välkomnas in i den underbart svala lägenheten. Mitt på golvet inne i vardagsrummet sitter Filip Forsberg, NHL-stjärnan och numer även guldhjälten, med tv-spelet i högsta hugg.

— Du är tidig, haha! Jag ska bara spela klart först.

Det gör mig ingenting att få några extra minuter inne för att få ner temperaturen samtidigt som jag noggrant iakttar och bevakar det pågående spelet för att se om jag kan lära mig några knep. Tillsammans med två vänner får Forsberg tyvärr se sitt lag falla på målsnöret inne i den virtuella världen av FortNite. En andraplats får dock ses som ett godkänt resultat, och vad gör väl det när en guldmedalj ligger och glänser bara några meter bort.

Det är med stolthet som såväl guldhjälm och medalj åker på för fotografering innan vi promenerar bort mot Moskogen för att fylla på depåerna och inleda intervjun. På vägen möter vi två unga killar som storögt tittar på Filip och som efter att vi passerat dom börjar ropa ”Forsberg! Forsberg!”.

Filip vänder sig om, möter pojkarna med ett leende och vinkar. Byns just nu största ishockeyprofil har kommit hem.

Innan vi pratar om det som ligger allra närmst i tiden ber jag Filip summera säsongen med Nashville Predators i NHL. Förra säsongen gick laget till Stanley Cup-final där Pittsburgh Penguins dock drog det längsta strået. Predators tog sig då till slutspel som lägst rankade lag men slog ändå ut Chicago Blackhawks, St Louis Blues och Anaheim Ducks på vägen fram till finalen. Till årets säsong var man därför tippade uppe i toppen av hela ligan, förväntningar man skulle visa sig infria.

— Vi vann ju grundserien och gjorde en bra säsong så klart. Vi gjorde allt vad vi kunde för att sätta upp oss i ett bra läge inför slutspelet, men som det slutade gör ändå att det sätter en dålig stämpel på det hela. Vi hade hoppats på att få spela längre och med facit på hand blir det väl inte mer än ett godkänt betyg, säger Forsberg.

Tjugotreåringen är helt okej nöjd med sin egen insats och poängproduktionen på 64 poäng över 67 matcher. Den uppmärksamme lägger säkert märke till att antalet spelade matcher ”endast” var 67 för Forsberg medan den totala summan för varje lag är 82. Detta berodde på en skada som höll den målfarliga forwarden borta i ungefär en månad och som dessutom bröt en svit på 283 raka grundseriematcher sedan säsongen 2014/2015 inleddes.

I årets slutspel fortsatte poängen trilla in där det till slut blev 16 poäng på tretton matcher. Det är dock en klen tröst för vinnarskallen Forsberg som inte kan ge något enkelt svar på vad som gick fel för Nashville i mötet med Winnipeg Jets.

— Det är jättesvårt att säga. Vi mötte ju Colorado först och spelade väl ingen jättehockey men lyckades ändå ta oss vidare. Sen mot Winnipeg var det ju dom två bästa lagen i grundserien som gjorde upp och det kunde egentligen ha gått åt vilket håll som helst. Det var en tuff motståndare helt klart, men att sätta fingret på vad som gjorde att just dom vann är svårt.

”Var inget snack om saken”

Inför en kokande Bridgestone Arena tog alltså säsongen slut i en sjunde avgörande match. En säsong där målet klart och tydligt var att återigen gå till final för att få en ny chans att lägga vantarna på den mytomspunna Lord Stanleys-pokal. Forsberg tog då beslutet att hans säsong minsann inte var över. Tre Kronor anropade från Köpenhamn.

Var det ett lätt beslut att tacka ja till VM-spel?

— Ja men helt okej ändå. Jag hade inte planerat med något landslagsspel innan då jag var stensäker på att vi skulle gå längre i slutspelet där borta, men sen blev det inte så och jag började fundera på ”jaha, vad ska jag göra nu då?”, haha! Jag kom fram till att jag ville spela mer hockey och ”Ekan” och ”Arvid” (Mattias Ekholm och Viktor Arvidsson, lagkamrater i Nashville) kände samma sak så då bestämde vi oss. När allt borta i Nashville hade lugnat ner sig lite var det inget snack om saken.

En viktig del i beslutet att ansluta till Tre Kronor var att Forsberg spelat med nästan alla spelare tidigare i sin karriär. En specifik spelare han nämner är, så klart, Jacob de la Rose, Forsbergs gamla vapendragare från tiden i Leksands IF.

En annan stor anledning stavas Rikard Grönborg. Förbundskaptenen har under sin hittills korta period lyckats vända den negativa trend med ”nej tack” från NHL-proffsen när det vankas VM-spel i maj till att istället mer eller mindre fylla truppen helt med spelare från världens bästa hockeyliga.

— Personligen har jag gillat Rikard sedan första gången jag hade honom i U18-landslaget. Sedan har jag haft honom i U20-landslaget och nu också i Tre Kronor. Jag gillar honom som person och just det arbete som Rikard och hans kollegor gör under säsong. Varje år kommer dom över till USA och Kanada tre, fyra gånger och bygger upp en jäkligt bra relation. Nu har ju jag inte någon familj utöver min sambo, men för killarna som har barn hjälper dom till väldigt mycket och ser till att dom får all hjälp de behöver. Just det är något som spetsas till rejält sedan Rikard tog över.

Väl på plats i Danmark blev det spel i fyra matcher för Filip Forsberg. Den sista gruppspelsmatchen mot Ryssland följdes upp med en kvartsfinal mot Lettland. Den vitsige beskrev nog första steget mot den andra raka VM-titeln som en lett match. Det skulle visa sig vara helt tvärtom och Tre Kronor vann tillslut med ”bara” 3-2 där Forsberg gjorde matchens första mål.

Desto enklare skulle det gå i semi-finalen där USA stod för motståndet. Amerikanarna pressade Sverige rejält i den första perioden där målvakten Anders Nilsson hade det rejält hett om öronen. Innan pausvilan hade dock Tre Kronor tagit ledningen genom Viktor Arvidsson, assisterad av Filip Forsberg och Jacob de la Rose. Slutresultatet skrev till sist 6-0 i Tre Kronors favör och senare på lördagskvällen skulle Kanada, anförda av superstjärnan Connor McDavid, göra upp med Schweiz om vilket lag som skulle ställas mot Sverige i VM-finalen. Mot alla odds var det Schweiz som blev Tre Kronors sista hinder på vägen mot VM-pokalen.

— Man hade ju ändå i stort sett räknat med att Kanada skulle ta det med tanke på det lag som dom hade. Men man kan aldrig räkna ut någon i en turnering och just där när det stod klart med Schweiz blev man kanske lite extra nervös, just för att man nog inte räknat med det.

Sent på söndagskvällen släpptes pucken i Royal Arena. Denna arena som under VM-veckorna blivit lite av ett blå/gult tempel med mängder av svenska fans på läktarna. Forsberg får ta oss genom matchen ur sin synvinkel.

— Egentligen var det spel mot ett mål under hela matchen. Schweiz försvarade sig väldigt bra och höll oss på utsidan på ett bra sätt. Dom tog ju ledningen två gånger om, men vi lyckades kvittera bägge gångerna. Någon panik skulle jag inte säga att vi fick för vi spelade hela tiden bra hockey där vi kom till anfall efter anfall. Överlag var det en jätterolig match att spela även om det var lite nervöst såklart, speciellt i slutet av tredje perioden och i förlängningen. Där kändes det som att vi var det lag som försökte anfalla och gå för ett mål medan Schweiz försökte döda tid och hålla ut. Samtidigt vet man att det bara är ett skott från ett avgörande och att det lika väl hade kunnat vara dom som gjorde det, så det var ganska nervöst, det var det.

Straffläggning fick till slut avgöra VM-finalen, precis som förra året då Tre Kronor besegrade Kanada. Då höll Henrik Lundqvist nollan samtidigt som Oliver Ekman-Larsson och Nicklas Bäckström satte sina straffar. I år fick istället Tre Kronor sämsta tänkbara start då Colorado Avalanche-forwarden Sven Andrighetto gjorde mål som förste straffskytt.

Ändrade sig i sista sekunden

Tre Kronor följde upp med två missade försök från Mika Zibanejad och Richard Rakell samt att Anders Nilsson räddade Schweiz såväl andra som tredje försök. På Tre Kronors tredje straff klev den förra LIF-backen Ekman-Larsson fram även detta år och satte stensäkert dit kvitteringen med ett hårt och välriktat handledsskott i det vänstra krysset bakom Schweiz målvakt. En räddning senare från Nilsson var det så dags för Filip Forsberg.

— Jag hade tänkt försöka med en backhand, det var väl tanken hela vägen fram till målet egentligen. Eftersom Roman Josi och Kevin Fiala (lagkamrater i Nashville) var med i Schweiz räknade jag med att dom hade tipsat målvakten om vad jag brukar göra, men i sista sekunden valde jag att gå på skott ändå.

Siktet var väl inställt och pucken letade sig in i ”gubbhörnet”. Nu var Tre Kronor bara en räddning från sitt andra raka VM-guld. Minneotastjärnan Nino Niederreiter fick chansen att slå Schweiz femte och sista straff, en straff Anders Nilsson räddade och guldet var ett faktum. I ett guldigt konfettiregn fick lagkaptenen Mikael Backlund lyfta pokalen mot skyn vilket också var starten på ett flera dagar långt guldfirande. Det som de flesta unga pojkar och flickor som spelar hockey drömmer om hade alltså infriats för Filip Forsberg.

Att avgöra en VM-final.

— Det blir ju lite speciellt med straffläggning eftersom det blir en som avgör tillsammans med målvakten som räddar, det är så det går till liksom, haha. Självklart är det roligt att jag fick vara den som satte dit den avgörande straffen, det kan man inte säga något om. Att se pucken gå in i mål framkallade både lättnad men också en enorm glädje.

Guldfest i Köpenhamn på natten avlöstes med ett sedvanligt mottagande i Stockholm, denna gång med Kungsträdgården som värd. Tusentals människor hade tagit sig till området på måndagen för att hylla laget, en upplevelse Forsberg redan varit med om en gång i karriären efter JVM-guldet 2012. Han föredrog dock årets firande mer än det för drygt sex år sedan.

— Det var lite roligare med 25 plusgrader istället för 25 minus, haha!

— Nej men det är ju helt sjukt att alla människor kommer dit för vår skull, för att hylla det vi gjort. Verkligen superhäftigt!

Det ser ut som att Filip Forsberg drömmer sig tillbaka till dygnen av firande för nu, inte ens vecka efter, är det tillbaka till vardagen igen. Filip och sambon har precis bytt lägenhet och ägnade dagen innan vi träffades åt att börja inredningsarbetet.

— Det har blivit en del montering av nya möbler. Igår fick jag och tjejen några polare som kom över och hjälpte till plus att farsan var med på ett hörn också, säger Forsberg med ett leende.

Att sätta ihop möbler verkar inte vara någon favoritsyssla hos Filip som skämtsamt erbjuder frivilliga att hjälpa till med arbetet. Annars är det några veckors ledighet som gäller där en resa till Sochi över midsommar för att se Sverige mot Tyskland i fotbolls-VM står näst på tur.

— Efter det är det dags att börja med träningen igen tillsammans med Tommy Fredriksson här i Leksand.

Jag antar att det är ganska härligt att komma hem till Sverige och sommaren som världsmästare?

— Ja, det tycker jag verkligen, avslutar en skrattandes Filip Forsberg.