”Det var en liten chock”

För två somrar sedan träffade jag fem unga LIF-juniorer vars pappor spelat i Leksands IF a-lag. Det handlade om Viktor Rönnqvist, Axel Bergkvist, Kalle Eriksson, Marcus Karlberg och Dennis Finn-Olsson som alla nu står noterade för egna framträdanden i den vitblåa seniordressen. Det hade dock kunnat vara sex namn.

I sju säsonger, fördelat på två sejourer, var Hans Lodin en del av LIF:s backbesättning innan han efter avslutad karriär verkat som tränare i såväl pojk- som juniorlag i föreningen. Hans son, Viktor Lodin, fick sin hockeyfostran i Leksand hela vägen upp till U16 där han säsongen 2014/2015 var en del av de lag som tog SM-brons. Men trots en fin säsong med 49 poäng på 34 matcher skulle det inte bli någon fortsättning i föreningen när hockeygymnasiet väntade.

— Det var lite turbulent runt mig sista året där jag hade haft pappa som tränare och allt sådant. Jag kände ändå att Örebro var väldigt intresserade av att få dit mig vilket kändes bra då jag behövde byta lite miljö. Det var väl på den vägen det var, säger Viktor Lodin.

Var det ett svårt beslut att ta med tanke på att du växt upp i Leksand som ort och Leksands IF som förening?

— Ja, självklart var det jobbigt att jag inte kom in på hockeygymnasiet här i Leksand eftersom det var klubben jag alltid spelat för. Nu i efterhand kan jag dock se att det var ett bra val av mig att komma iväg från Leksand, men när jag var 15-16 år kändes det jobbigt, det gjorde det.

Precis som Viktor är inne på hamnade han i Närke och Örebro där han spenderat sina fyra år som junior. År han beskriver som nyttiga och lärorika.

— Åren i J18 gick väl helt okej. Jag var inte den starkaste när jag kom dit och var lite sen i utvecklingen så det var många som var före mig rent fysiskt. Men jag tycker det började ta fart första året i J20 då jag började bli starkare och tog stora kliv. Summerat har det varit en väldigt bra tid för mig i Örebros juniororganisation med bra fysträning och bra tränare runtomkring.

Förutom en ny klubb var det också en omställning rent socialt med flytt från säkerheten hemma med föräldrarna i Leksand.

— Det fungerade ändå bättre än jag trodde måste jag säga! Mamma och pappa var väl lite oroliga i början vad gällde mat och sådana saker, men de fyllde på med matlådor och grejer så det var aldrig några problem, säger Viktor med ett leende.

Fjolårssäsongen var den sista då Lodin hade junioråldern inne, men speciellt mycket spel i J20 skulle det inte bli. Redan i den andra SHL-omgången fanns Viktor med som extraforward i a-laget, en match han fick följa från båset utan någon speltid. Det skulle dock inte dröja innan det var dags för ”riktig” seniordebut.

— Den matchen var uppe i Luleå och när vi kom hem till Örebro dagen efter fick jag direktiv att träna med juniorlaget på eftermiddagen och göra mig redo för debut med a-laget dagen efter mot Djurgården.

Nervöst men en godkänd debut, ja så beskriver Viktor sin första SHL-match med egna ord.

— Coacherna sa till mig att bara försöka slappna av och spela mitt spel samt ha roligt där ute. Ja, nervöst men en helt okej debut för egen del även om vi förlorade med 8-2.

En av coacherna i a-laget var LIF-ikonen Niklas Eriksson som då var assisterande till huvudtränaren Niklas Sundblad. Då Viktor är jämngammal med Kalle Eriksson, Niklas son, känner de varandra väl sedan tiden hemma i Leksand.

Hur viktig har Niklas varit för dig under din tid hittills i Örebro?

— Niklas har pratat en hel del med mig och kommit med mycket bra feedback. Han har varit väldigt bra och nyttig för mig, hjälpt mig med saker jag behöver förbättra och tänka på, så ja, det har fungerat väldigt bra.

Matchen mot Djurgården skulle inte bli ett av några sporadiska framträdanden i SHL. På grund av skador fick Lodin fortsätta uppe i a-laget och när säsongen summerades hade han noterats för 41 grundseriematcher plus ytterligare två i slutspelet.

— Det var verkligen inget jag hade räknat med. Tanken var väl att jag skulle vara med på is under försäsongen och även en del under ”riktiga” säsongen. Sen kom skadorna och jag tog helt enkelt chansen.

Hur tänker man i just ett sådant läge när chansen väl dyker upp? Kände du press och krav på att du måste leverera för en fortsättning i a-laget eller kände du ett förtroende att du skulle få jobba dig in i det?

— Helt ärligt tror jag inte att jag tänkte så mycket på det utan bara gick ut och körde så bra jag kunde på isen. Det visade ju sig också gå tillräckligt bra för att få fortsatt förtroende säsongen ut även när våra skadade killar kom tillbaka.

”Trodde jag skulle väljas i någon av de sista rundorna, om jag ens blev vald”

Framgångarna för Viktor Lodin skulle visa sig spridas utanför Sveriges gränser. När det var dags för den årliga NHL-draften vid midsommarhelgen ropades nämligen 20-åringens namn upp i den fjärde rundan och som 94:e spelare totalt då Ottawa Senators valt att lägga vantarna på rättigheterna.

— Jag hade haft några möten med ett par lag inför men hade inte några jättestora förhoppningar. Det jag trodde själv var väl att jag skulle väljas i någon av de sista rundorna om jag ens skulle bli vald överhuvudtaget. Det var en liten chock att jag valdes redan i fjärderundan och det gick väldigt fort från det att jag fick reda på det till att jag satt på planet över till Kanada.

Precis som för Axel Bergkvist som valdes av Arizona Coyotes var det bara att packa ihop utrustningen och bege sig över Atlanten för att delta i Ottawas ”development camp” med resten av Senators organisations talanger.

— Det var sjukt stort bara att få komma över dit och vara i själva organisationen. Vi fick byta om i Senators riktiga omklädningsrum och träffa alla runtomkring. Det var många nya ansikten och intryck att ta in men samtidigt otroligt roligt. Det var nog till och med proffsigare än vad jag hade föreställt mig och en häftig upplevelse.

Campen pågick i knappt en vecka innan det var dags att åka hem igen. I slutet av lägret har alla spelare ett möte med lagledningen för att utvärdera och reflektera såväl campen som hur framtiden ser ut.

— De var jättenöjda och tyckte att man hade gjort ett bra val i mig vilket kändes både bra och roligt!

Framtiden för Viktor, som det ser ut just nu, kommer fortsätta i Örebro som han under fjolårssäsongen skrev på en förläning med. För sin egen del kliver Lodin in i årets säsong med målet att fortsätta utvecklas och få så mycket speltid som möjligt.

— Jag försöker inte ha för stora krav på mig själv. Det är ofta det kan bli ett andra år som förstaårssenior då man har för stora förväntningar på sig själv och att det inte blir som man tänkt sig. Jag ska fortsätta jobba hårt och försöka ta en ordinarie plats i laget och poängproduktionen får komma som den kommer.

Till årets säsong får Viktor ytterligare ett känt ansikte med ett par vakande ögon över sig i Christer Olsson som kommer assistera Niklas Eriksson i båset.

— Ja precis! Lite konstigt känns det ju så klart eftersom jag känner dem väl sedan innan och är kompis med deras barn. Samtidigt som det är lite speciellt är Niklas och Christer två riktigt bra tränare så det ska inte vara några problem.

Även om Viktor redan ställts mot Leksand under juniortiden kommer han nu få möta sin moderklubb i SHL.

Hur speciellt kommer det kännas för dig personligen?

— Jag har ju vuxit upp på läktaren i Tegera arena och att nu få åka in på isen framför alla fans kommer bli både lite konstigt men också sjukt häftigt! Som ung var det ju en dröm att få spela inför publiken i Leksand och nu kommer jag få göra det, om än i ett annat lag, haha. Nej, det ska bli väldigt roligt.

Ser du dig själv kunna återvända till Leksand en dag eller är det avslutat kapitel för dig?

— Jag vet faktiskt inte, det är svårt att svara på. Jag har inte stängt någon dörr och Leksand är trots allt min moderklubb. Man vet aldrig vad som händer i framtiden, avslutar Viktor Lodin.