”Den etiketten vill inte jag ha”

Rasmus Näsmans möten med lovande LIF-juniorer och deras pappor rullar vidare. Turen har kommit till målvakten som kamperade ihop med Johan Hedberg under sina år i föreningen och hans son som förra året tog ett gigantiskt steg från U16-laget till J20. Vi möter Per-Ragnar och Axel Bergkvist.

— Ursäkta röran, men vi håller på att fixa till en vattenskada. Axel kommer strax, han är och tränar!

Per-Ragnar Bergkvist möter upp mig i huset på Åkerö. När intervjun gjordes hade sonen Axel precis fått semester från den gemensamma fysträningen med Leksands IF’s J20-lag. Egen träning stod på schemat och Bergkvist Jr. genomförde den på Club Leksand, crossfit-lokalen på Åkerö.

Det dröjer inte länge innan Axel kommer hem. Han ursäktar sig för att vara sen och skall bara ta en dusch innan han är redo. Duschningen för dagen genomförs med ett dyk rakt ner i familjens pool. Efter några simtag är han färdigduschad och vi inleder samtalet.

Axel Bergkvist är 17 år ung och tillhör LIF’s juniorverksamhet. Pappa Per Ragnar har nyligen tagit ett steg över 40-strecket och lämnade den aktiva karriären för flera år sedan.

Som aktiv representerade Per-Ragnar Leksands IF, Färjestad och Vålerenga. Han avslutade sin aktiva karriär lagom till när Axel föddes.

Just hockeyn finns i blodet, kanske mest för Axel. Ni kommer förstå vad jag menar lite senare.

Förutom att ha varit målvaktstränare för Axels ungdomslag i tidiga år har inte Per-Ragnar aktivt varit med kring sonens hockeykarriär. Ett sviktande intresse är en av anledningarna till det.

— Hockeyintresset har kommit och gått litegrann faktiskt. Efter att jag slutat spela var det skönt att slippa träna och inte känna den press som följer med. Något sug efter att jobba med hockeyn ”på isen” har aldrig funnits där heller. Jag fick faktiskt frågan från LIF när Anders ”Masken” Carlsson var sportchef om jag kunde tänka mig att vara målvaktstränare, men jag kände att den här tränargrejen inte är något som lockar.

Axel tycker dock att Per-Ragnars stöd på distans har varit bra.

— På ett sätt har det varit skönt. Jag vet att pappa finns på läktaren och stöttar mig därifrån utan att vara involverad i min hockey. Men samtidigt upplevde jag inga problem under de år han fanns med som målvaktstränare i mitt ungdomslag.

Trots det stora hockeyintresset som finns i släkten var det långt ifrån självklart att Axel skulle satsa på hockeyn. Faktum är att det ett tag var nästintill helt otroligt. Per-Ragnar berättar hur han och Mikael Karlberg vände ut och in på sig själva när Axel och Mikaels son, Marcus, började spela ishockey.

— Vi slet vårat hår under de första åren grabbarna spelade. De var inte intresserade överhuvudtaget! Just där och då ville man så gärna att de skulle fastna för hockeyn, men Marcus och Axel var de två på isen som hade minst intresse. En period spelade jag dessutom ut målvaktskortet och frågade Axel om han skulle tycka det var roligare, och det fungerade ett tag. Men till en början var det verkligen att försöka få Axel att spela ett år i taget.

Det där med att vara målvakt stannade dock vid ett försök.

— Ni förlorade med 10-2 mot Mora och det kan jag säga, jag såg direkt att någon hockeymålvakt kommer du aldrig bli, haha.

Axel fyller i.

— Jag var rätt sen med att börja på riktigt. Jag hoppade lite fram och tillbaka mellan den organiserade hockeyn i Leksands IF och att spela med farsan på uterinken vid Insjöns IP. Det var först i sexan det tog fart på riktigt. På väg hem från en träning berättade pappa att det fanns hockeyklass i Leksand där man fick träna hockey på skoltid under högstadiet, och det kändes spännande nästan direkt, berättar den talangfulle backen.

Vi rörde ämnet lite tidigare under samtalet. Axel har en gedigen hockeybakgrund i familjen. Eller vad sägs om det här:

Förutom pappa Per-Ragnar finns morbror Johan Söderström som spåddes en lysande framtid och kom fram som en av många lovande Leksandsjuniorer.

Fredrik Söderström, ytterligare en morbror, inledde sin tränarkarriär redan som 20-åring och är mest förknippad med åren i IK Oskarshamn i HockeyAllsvenskan.

Morfar är Dan Söderström som medverkade vid samtliga av Leksands IF’s fyra SM-guld och är tvåa i maratontabellen över flest poäng genom tiderna i LIF, endast slagen av kedjekamraten Mats Åhlberg.

Ni kanske förstår att hockey är något som flitigt diskuteras när släkten är samlad. Men hur ofta blir Axel påmind utav detta från omgivningen?

— Många av mina lagkamrater vet ju om att pappa, morbröder, farbröder och morfar har spelat och tycker bara det är kul. Men att det blir någon extra press från mig uppfattar jag det inte som. Det här är min karriär och så länge släkten kommer med tips och råd för att hjälpa mig ser jag det endast som något positivt.

Hur mycket hockeysnack blir det när släkten samlas?

— Enormt mycket! Det blir kopiöst mycket hockeysnack, så är det, säger Axel direkt.

— Ja, det kan bli ett riktigt tjatter när det drar igång! Helt ärligt tror jag inte att snacket är till någon egentlig nytta. Den funktion det håller är att alla kan få ventilera och prata av sig för att efteråt må lite bättre.

Ni känner aldrig att det blir för mycket prat om hockey?

— Möjligtvis att mammor, systrar och fruar kan tycka det blir rätt drygt, haha, berättar Per-Ragnar innan Axel utvecklar.

— Jag kan känna att om hockeysnacket blir för mycket riktat mot mig och min karriär, då tycker jag det blir lite jobbigt. Det har dock inte hänt ofta utan det blir mycket snack om hockey i allmänhet och om vilka ligor som helst på jorden nästan.

Med tanke på den gedigna hockeybakgrunden i namnet Söderström, tror ni att det är en fördel att Axel heter Bergkvist i efternamn istället för Söderström?

— Jag tror det är en fördel. Här i Leksand är Söderström väldigt förknippat med hockeyn. Bergkvist är också en stort släkt och ett känt namn, men inte inom hockeyn lika mycket, i alla fall inte för vår släkt, säger Axel.

Är det lättare för Axel att bygga upp ett eget namn och en egen karriär nu när han heter Bergkvist istället för Söderström?

En diskussion uppstår mellan far och son.

— Du gjorde dig egentligen inget namn inom hockeyn även fast du gjorde flera år i a-laget. Senast en Bergkvist gjorde sig ett namn i den här föreningen var nog Jonas Bergkvist, men de flesta vet nog att vi inte är släkt. Så nog är det en fördel, tror Axel.

— Ja men jag tror nog att det kan vara en fördel att inte heta Söderström i det här fallet. Oavsett vad det handlar om pratar vi mycket om att du ska skapa dig en egen person. Både farfar, jag och du är väldigt jaktintresserade, men även där försöker vi få dig att jaga med andra människor så du kan skapa dig en egen person, istället för att följa efter mig och farfar i våra fotspår, utvecklar Per-Ragnar.

Axel fortsätter.

— Hade jag hetat Söderström skulle det nog lätt bli snack om att ”den där Axel, det är ju Dannes barnbarn”, och den etiketten vill inte jag ha. Jag är Axel Bergkvist.

Om vi stannar till lite vid Axel och hans hockeykarriär. Förra säsongen var 17-åringens första som junior. Under säsongen blev han ordinarie i LIF’s J20-lag trots sin ringa ålder och gjorde alltså ett steg från U16 till J20 på mindre än ett år.

Anledningen till att sonen klarat av det steget tror Per-Ragnar handlar om en mental styrka.

— Under en period var jag och min fru Johanna lite bekymrade för att Axel bara umgicks med äldre personer, haha. Det kunde vara långa telefonsamtal med mina kompisar om kvällarna som handlade om allt från musik till jakt och andra saker. Att Axel varit en lugn och mogen person har nog hjälpt honom en del hittills. Ofta har han nosat på att få spela med de äldre lagen, och när han väl fått chansen har det fungerat bra, mycket tack vare att han mentalt är med.

Han beskriver Axel som väldigt anpassningsbar och att ju tuffare motståndet är, desto bättre spelar Axel. En styrka, men också en svaghet då han kan ha svårt att ta med sig det bra spelet till när tempot och kvalitén på motståndet är lägre. Där anser båda två att deras enda likheter inom hockeyn finns.

Det är just den mentala biten som Per-Ragnar tror han kan hjälpa sin son med.

— Jag själv är inget bra exempel på att ta till vara på den möjlighet som erbjuds. Jag fuskade visserligen inte, men jag gjorde aldrig någonting extra. Det ångrar jag djupt än idag. Jag tog aldrig reda på hur bra jag kunde bli, men det vill jag verkligen att Axel skall göra. Det har blivit lite av mitt mantra kan man säga, för rent hockeymässigt har jag inte så mycket att komma med, förklarar Per-Ragnar.

Utanför isen delar far och son många intressen. Jakt, fiske och golf är några. Men det är när ett annat intresse kommer på tal som ytterligare en diskussion uppstår.

— Vi pratar nästan aldrig ishockey. Jag och Axel pratar hundra gånger mer om musik än om ishockey, utan att överdriva.

Axel fyller i.

— Du gillar ju att visa mig ”nya” låtar som du lyssnat på med dina polare och vill att det ska bli mina låtar också. Men du har ju ingen koll på musiken från de senaste 10 åren.

— Jag är traditionell, det är väl inget fel med det? Jag älskar Bruce Springsteen, Bob Dylan, U2, Ulf Lundell och Thåström. Det räcker för mig och jag får allt jag behöver från dem. Men jag är inte främmande för att upptäcka lite nyare musik tillsammans med Axel, det händer ofta att vi sitter på youtube och spelar upp diverse nya låtar. Just nu har jag snöat in lite på Passenger, och det är ju Axels fel helt och hållet, men mina egna spellistor slutar någon gång på 90-talet, utvecklar Per-Ragnar.

— Sen om du visar mig någon låt och jag inte har koll på vem det är så kan du bli helt till dig och springa efter en högtalare bara för att få spela upp den. ”Det är tjänstefel att inte kunna den här” har du sagt någon gång, haha, skrattar Axel.

Axels sommar har bestått av en resa till Spanien samt en del fiske. Majoriteten av tiden har dock vigts åt träning. Något Per-Ragnar har blivit varse.

Som vanligt avslutas intervjun med att undersöka vem som vinner i armbrytning. Förra veckans möte med Niklas och Kalle Eriksson slutade med en match direkt vid bordet.

När frågan förs på tal denna gång är det en av killarna som skiner upp som en sol.

— Åh, det finns det video på! Det här är väl dokumenterat, det kan du vara säker på, utbrister Axel.

Han plockar fram sin mobiltelefon och visar upp ett filmklipp där en armbrytningsmatch äger rum.

— Det där var en sen kväll och jag var inte beredd på den matchen riktigt. Dessutom var det första gången du vann, kontrar Per-Ragnar.

Tar det emot att erkänna?

— Njae.. Jag har ett gammalt nyckelbensbrott som gjorde sig påmint, haha. Skämt åsido, men det är lite roligt det där för samma sommar som sonen slår mig i armbrytning, samma sommar börjar han slå längre än mig på golfbanan och lite andra saker. Man får försöka acceptera det helt enkelt. Det är som det är, avslutar en skrattandes Per-Ragnar Bergkvist.