”Jag har hittat mitt liv”

För några år sedan lämnade han politiken och sin post som vice kommunalråd i Smedjebacken för ett liv i skog och mark. Det var här han en gång började och det är här han vill vara.

— Jag har hittat mitt liv, berättar han för Siljan News när vi ses på älgpasset vid Hällsjön.

Ingemar Hällström justerar komradion och sökaren han fick i 60-årspresent. Där kan han följa hundarna i realtid och ligga steget före de andra i laget.

— Nu ska vi räkna ut vart älgen kommer, säger Ingemar medan han knappar på apparaten.

— Då bygger jag upp spänningen till de andra om vad som är på gång, skrattar han och tillägger att även om han ofta vet precis vart älgen är på väg så säger Ingemar till fler att vara beredda. Det ska ju vara roligt för många.

Mellan 2007 och 2022 var Ingemar Hellström Socialdemokraternas vice kommunalråd i Smedjebacken. Under de åren hade han flera ordförandeuppdrag inom kommunens förvaltning och i olika kommunala bolag. Nu har telefonen tystnat och det är precis så han vill ha det. Visst står han fortfarande kvar på listan och är åter ordinarie i fullmäktige – men mest, säger han, för att han har svårt att säga nej.

I dag är han avtalspensionär. Men rastlösheten har fått honom att hålla igång sitt företag inom skogsvård och röjning.

— Jag trivs fantastiskt bra. Folk frågar om det inte är ensamt, men det är ju det som är så skönt. Att vara ensam, säger han.

Bakgrunden finns i den fackliga rörelsen och under några år bodde han på Kungsholmen i Stockholm. Men redan då blev längtan efter skogen för stark. Han flyttade hem till Dalarna och där kom också politiken in i bilden. Ett förtroende han förvaltade i många år.

— Folk säger att jag är klok. Och jag är prestigelös. Att bli vald och bortvald, det är spetsen av demokrati. Jag skulle aldrig bli sur för att jag inte fått igenom en åsikt, beskriver han den troliga anledningen till att han hålla sig utanför blåsväder under många år.

Plötsligt bryts samtalet.

— Nu ska vi bara hitta Greta, säger Ingemar och blickar mot sin sökare.

Greta är hunden som ska driva älgarna mot oss. Tekniken krånglar ett tag, men till slut lyser Ingemar upp när rätt ID är inlagt och allt fungerar som det ska.

— Nu är Greta med i matchen, utbrister han och ler brett.

Kort därefter kommer nya signaler. En ko med kalv är på väg. Kanske finns en tjur i hasorna efter dem. Samtidigt rapporteras en stor viltsvinsgalt på väg rakt mot vår plats.

— Nu blir det mycket på en gång. Både älg och gris på väg, säger Ingemar och gör sig redo med bössan.

Den här fredagen är han en del av jaktlaget Hällsjön Norra – nio personer utplacerade i skogen med målet att fälla en kalv och en tjur. Kalven har de redan hittat, men tjuren låter vänta på sig.

Till helgen väntar Hällsjön Södra där Ingemar också är ledare. Trots det dubbla engagemanget har jakten blivit mer sparsam med åren. Förr jagade han allt, nu handlar det bara om älgjakten. Han började jaga redan som 18-åring. Nu, drygt 40 år senare räknar han ihop mer än 100 fällda älgar.

— Jag är en god skytt. Det får jag nog säga. Förr tränade jag mellan jakterna, men inte nu längre. Antingen har man det eller så har man det inte, säger han med ett leende.

Älgstammen har minskat kraftigt de senaste åren. Förr fick laget tilldelning på omkring 20 älgar – i år är det två. Ingemar och hans jaktlagsaamrater är noga med att måna om kvalitén. Att behålla de äldre korna. På många platser oroar den låga kalvvikten, men inte här. Inte ens när det fanns varg på marken stördes Ingemar nämnvärt av konkurrensen och klövviltet.

— Det var snälla vargar som lät hundarna vara. Jag mötte alfahanen många gånger. Han vände direkt när han såg mig. Tänkte väl, ”inte han nu igen”, ler Ingemar.

Ingemar känner ingen brist på jaktupplevelser och spänningen har lagt sig lite under åren. I stället gläds han åt att dottern Jenny tagit över intresset och sitter på passet brevid.

— Det är oförutsägbarheten. Att stå mitt ute i skogen och ha alla sinnen öppna. Hörsel, syn. Man hör ett knak. Var det en älg, en gris eller kanske jag som hörde fel, beskriver Ingemar sin passion.

Det är inte bara jakten som lockar, utan också gemenskapen. Här ute suddas gränserna ut – både mellan generationer och samhällsklasser. De troféer han minns bäst handlar inte om hornens storlek, utan om de gånger jakten lett till ett snabbt och värdigt avslut.

— Jag är mest stolt över lyckade eftersök, när en skadeskjuten älgs lidande kan avslutas snabbt, säger han.

Men visst finns det minnen även av de stora ögonblicken. Som den gången i slutet av 90-talet när han fällde en 17-taggare – en riktig bjässe.

Det är en nöjd Ingemar Hällström som njuter av att årets jakt dessutom förgylls av värme och höstsol. Han behöver inte längre möteskallelser, voteringslistor eller budgetförhandlingar. Här räcker det med ett knak i mossan.