Från hemmasittare till stipendiat – Gabriel vände sin skolgång

För några år sedan var det långt ifrån självklart att Gabriel Wallin Hejenstedt skulle gå ut nian med fullständiga betyg.

Idag står han där – klar med grundskolan, antagen till gymnasiet och mottagare av ett stipendium för sin utveckling.

Det som en gång var en bruten skolgång har blivit en berättelse om framsteg, medmänsklighet och modiga beslut från skolpersonal.

— Jag har aldrig varit mycket i skolan förut, men i Söderbärke var det annorlunda. Lärarna trodde på mig. Och när de gjorde det började jag tro på mig själv också.

Så låter det när Gabriel börjar berätta om hur allt vände för honom i skolan. För innan var det någonting som hade verkat omöjligt.

Han beskriver låg- och mellanstadiet som en tid präglad av skolfrånvaro, oförståelse och en känsla av att inte passa in. Med flera diagnoser, däribland ADHD, blev skolmiljön snabbt en plats av motstånd och uppgivenhet.

— Jag ville inte sitta still. Det var tråkigt. Ingen verkade förstå varför jag inte kunde göra som de andra barnen. Till slut började jag tro att det var något fel på mig.

Vändningen kom på Kyrkskolan i Söderbärke. Där möttes Gabriel av ett team som vågade tänka annorlunda. Rektor Fredrik Hedlund, specialpedagog Sofia Sander, och lärarna Jennie Jansson, Linda Byman och Sara Waller gjorde tillsammans insatser som inte bara räddade en skolgång – utan också en framtid.

— De tog aldrig ett nej som ett slutgiltigt svar. De hittade sätt att möta mig där jag var. Gav mig små uppgifter. Gav mig tid. Det betydde allt, berättar Gabriel.

Han lyfter särskilt Jennie Jansson, som själv lever med diagnoser och blev en förebild.

— Hon sa till mig att jag kunde. Hon visade att det var okej att vara som jag var. Det var det som fick mig att börja kämpa.

Mamman Helena Lind Hejenstedt vittnar om en lång resa från hopplöshet till framtidstro.

— För några år sedan trodde jag att han aldrig mer skulle sätta sin fot i en skola. Det fanns ingen tillit kvar. Men Kyrkskolan gjorde skillnad. De visade att rätt människor på rätt plats kan förändra ett barns liv, säger hon.

Med individuellt anpassad skolgång, möjlighet till undervisning i mindre grupp, och ett rektorsbeslut om att våga gå emot normer – till exempel genom att plocka bort ämnen tillfälligt – lyckades skolan skapa förutsättningar för Gabriel att lyckas.

— Det krävs mod från en rektor att fatta sådana beslut. Men det fungerade. Till slut kunde vi börja lägga till ämnen igen, och i nian hade han gymnasiebehörighet, säger mamman.

Vid skolavslutningen höll Gabriel ett tal – ett tal han skrivit själv, men som lästes upp av hans lärare på grund av nervositet.

— Det var mina ord. Jag ville visa att det går, även om det är tufft, säger han.

Nu har Gabriel börjat läsa vård och omsorg på gymnasiet i Älvsbyn, dit familjen nyligen flyttat. Han beskriver hur rutiner, struktur och förstående personal gör skoldagen hanterbar.

Målet?

Att bli undersköterska.

— Vi behöver fler undersköterskor i Sverige. Jag vill hjälpa andra. Jag vet hur det känns när ingen tror på en.

Helena avslutar med en önskan till beslutsfattare:

— Jag hoppas verkligen att ni förstår vilket värde dessa lärare och skolledare har. De är inte bara anställda i skolan – de är skillnaden mellan hopplöshet och framtidstro för många barn. Att värna om dem borde vara en självklarhet.