”Yuri Gagarins rymdraket hade kommit bort på väg till Rättvik”

Under måndagen fick ett gäng elever på Stiernhööksgymnasiet en inspirerande timme av läkaren och författaren Jona Elings Knutsson som växte upp i Furudal. Jona som kom ut med sin debutroman ”Krokodilens vändkrets” förra året och som just nu färdigställer sin kommande bok delade med sig av hur hon hittar spännande berättelser i olika sammanhang. Som den gången när hon av en slump ser på nyheterna att nyfödda krokodilungar på Skansen skulle skänkas till Kuba.

— Och då sa de bara i en parentes hur Skansens krokodiler kom från Kuba till Skansen via ett badkar i Moskva. Jag hakade upp mig så på den där parentesen och tänkte att jag måste göra något av det och grävde ner mig fullständigt i det.

Det skulle alltså senare resultera i att hon tar denna sanna berättelse och låter fantasin får fritt spelrum för att skapa en roman. För att göra en lång bok (340 sidor) kort så handlar boken delvis om en astronauthustru som lever med dessa två krokodiler i sitt badkar, detta eftersom familjen fått dessa i gåva av Fidel Castro i slutet av 1970-talet. Det som också gör den här berättelsen smått osannolika är att hon hittar en koppling till Rättvik under researchen till boken, en för många kanske okänd historia om en rymdutställning vid dåvarande mässhallen år 1972.

— Det är en så udda grej. Jag hade bara hört om den här rymdutställningen lite vagt, men på Kungliga biblioteket hittade jag gamla artiklar från 1972. De satte alltså hela Vostok 1 på en tågvagn och skulle skicka den med tåg till Rättvik, och den försvann på vägen. Det blev en världsnyhet att Yuri Gagarins rymdraket hade kommit bort på väg till Rättvik, det känns som en hisnande del av vår lokalhistoria.

Yuri Gagarins första rymdfarkost var alltså borta, men den kom tillbaka och kunde ställas ut. Bara den lilla historian känns såklart kittlande och ställer också många frågor och skapar både bilder och möjliga historier i huvudet. Om inte annat så var det nog många elever i aulan som inte hade en aning om att den här utställningen ägt rum överhuvudtaget. Och om det var något som Jona verkligen lyckades förmedlade så var det att bakom ett tjuvlyssnat samtal, en udda rubrik, eller ett möte med en annan människa finns många spännande berättelser som kan präntas ned och få ett eget liv. Och hon passade på att uppmuntra eleverna att skriva historier, för hon upplever att det saknas berättelser skrivna av människor som bor i glesbygden som inte lever ett flott liv på Stureplan.

— Jag hoppas att de tar med sig att man får sätta ord på saker och att man kan göra det, det går.

Som ett exempel på hur hon själv startade sin bana med att sätta ord på pränt nämner hon hur hon som liten skrev ett plakat med stora gröna bokstäver där hon protesterade mot att de vuxna tvingade henne att äta gröna ärtor. Detta tog hon kavat i sin hand och ställde sig vid vägen för att få något slags gehör. Problemet var bara att längs vägen i Sunnanhed rullar få bilar förbi och demonstrationen blev därav ganska ouppmärksammad och kortvarig. Att hon har den här bakgrunden med sig från uppväxten i Furudal samtidigt som hon numera lever i Stockholm och jobbar som läkare tror hon är en fördel nu i sitt författarskap.

— Jag har levt både i glesbygd och i storstad så jag har sett båda de sakerna. Jag har arbetarklassbakgrund och nu är jag själv läkare och jobbar med en massa tjusiga människor och sett olika delar av det, det tror jag är bra och gör att jag förstår folk lite bättre.

En av de som blev lite extra intresserad av att läsa boken och som inspirerades av Jonnas besök var Nathalie Nilsson.

— Jag tyckte det var bra och fångade uppmärksamheten. Jag tror jag lockas mest av att hon som författare fångar upp saker i verkligheten och sedan hittar på mycket själv.