”Jag blev jättechockad”

Cicci Söderberg har alltid haft en dröm om att måla, men det blev helt enkelt inte av.

Inte förrän hon drabbades av svår sjukdom och förstod att hon inte klarade av det hon tidigare provade att sysselsätta sig med.

För 2,5 år sedan började hon måla och i februari håller hon sin första utställning. Inte på hemmaplan i Orsa, utan på Gallery Lienhart i Stockholm.

— Jag såg att de sökte utställare. Jag skickade in en ansökan, men hade inte förväntat mig något svar. Jag ser mig själv som en amatör, men jag kan alltid prova att skicka in. Sedan blev jag jättechockad när de ringde och erbjöd mig en soloutställning, säger Cicci med ett litet skratt.

Annars har livet varit tufft för henne de senaste åren och hon har haft lätt att hålla sig för skratt. För 3,5 år sedan drabbades hon av postcovid, vilket hon lider av än.

— Allt är under kontroll. Men jag vet egentligen inte hur jag ska svara hur jag mår. Det är egentligen inte så bra, men man lär sig leva med det, försöker hon ändå svara på undertecknads fråga.

Hon är sjukskriven 100 procent och har varit så en längre tid.

— Jag skulle ha ett möte med Försäkringskassan här i november gällande min framtid, men jag blev så dålig att jag fick ställa in mötet. Vi ska väl försöka få till ett nytt möte framöver.

Cicci berättar att hon följs upp med regelbundna prover efter bakslaget i november. Postcovid är fortfarande ett mysterium och det finns ingen medicin eller annat som vården kan sätta in och säga: ”Ät de här pillren i tre veckor, sedan blir du bra.”

— De har gjort vad de kan på vårdcentralen. Min läkare har pratat med en neurolog, även med postcovidavdelningen i Huddinge, men fick där svaret att de inte kan göra mer där än de redan gör i Orsa.

Hon hoppas förstås på att hon en dag ska känna sig helt frisk, att forskningen kommer på en lösning, eller att hon helt plötsligt en dag vaknar upp utan alla konstiga symptom.

— Man måste acceptera att så här är det nu, konstaterar hon krasst.

Det gäller att göra det bästa av det liv hon lever i dag och där kommer målningen in.

— Att få måla och gå promenader, det är bara ett måste för mig, det är så viktigt, poängterar hon.

Ett av alla symptom hon har av postcoviden är att hon ser dåligt och det går inte att åtgärda. Det innebär att hon är begränsad i mycket som hon skulle vilja pyssla med.

— Jag har provat med korsord, pussel, jag har provat att både sticka och virka, men det fungerar inte med mina ögon, jag klarar inte av det.

Hon har även stor problem att titta i telefonen, det blir för jobbigt för ögonen. Cicci har sin 10-åriga hund Elvis som tvingade henne ut på promenader när hon mådde som sämst för något år sedan. Nu är det tvärtom.

— Jag är en sån som måste göra grejer, jag kan inte bara ligga på soffan. Ut och promenera är min grej, jag blir jätterastlös om jag inte får komma ut och gå. När det är dåligt väder, då vill inte Elvis gå ut. Då kan jag ta en kort vända med honom och sedan går jag en längre runda själv.

Att promenera är ett måste. Numera är även målningen det. Att hon överhuvudtaget började måla kom faktiskt efter ett tips från väninnan Anita Bredesen.

— När jag hade så svårt med så mycket annat, tyckte hon att jag skulle börja måla. Det är också något som jag alltid velat göra.

Så på grund av att hon hade svårt att sysselsätta sig med andra grejer, inhandlades prylar för att kunna måla och Cicci började med det hon så länge drömt om.

— Jag målar med akryl och oftast med tekniken fluid art (jobbar med flytande färg), men jag använder mig av en massa olika tekniker och det är så roligt.

Målningen bidrar till att hon till exempel glömmer bort huvudvärken hon dras med.

— När jag är i min ”målnings-mood”, inne i min egen bubbla, då är det som att jag kopplar bort huvudvärken.

Främst målar hon på morgonen. Håller hon på för länge kommer baksmällan och hon blir sämre i måendet.

— Jag har verkligen hittat min grej i målningen. Det är jätteroligt och det är jätteviktigt för mig att känna att jag gör nåt.

Hon brukar lägga ut sina alster på Facebook.

— Jag har sett på kommentarer att många tycker om det jag gör, säger hon tacksamt.

Det är också dessa kommentar som bidragit till att hon vågade skicka in en ansökan om att få ställa ut på Gallery Lienhart i Stockholm.

— Jag ser mig som en amatör, men provade att skicka in, de sökte ju nya utställare. Sedan ringde en tjej upp mig och berättade att de hade fastnat för det jag skickat in, att de valt mig bland många andra. Jag hade inte förväntat mig något svar alls och blev jättechockad.

Något som galleriet fastnade för var att Cicci jobbar med återanvänt material.

— Köpa nytt är väldigt dyrt. Jag har till exempel köpt flera bord på second hand och målat bordsskivan. På Returbutiken kan jag köpa ett bord för 25 kronor och så målar jag bordsskivan.

— Nyligen ringde en gammal kollega till mig. Hon skulle iväg till soptippen med en gammal byrå, men hade sett vad jag gjort och frågade om jag ville ha den. ”Jag tar byrån”, svarade jag, och just att jag använder mig av återbrukat material, tyckte galleriet om.

Hon har köpt mycket möbler, så hon har fulla altanen och väggarna är fulla av hennes vackra konstverk. Nu ska besökarna av Gallery Lienhart i Gamla stan få ta del av Orsabons alster.

— Jag kommer att ha 40 tavlor med mig och får köra ner dem i två vändor. Jag får hjälp och stöd av min familj, inte minst min svåger King, som ska hjälpa till med bland annat transport. Det kostar mig en liten slant att ha utställningen där, men jag hoppas få sälja lite också.

Utställningen är under en vecka med vernissage torsdagen den 5 februari. Cicci berättar att hon inhandlat en låda bubbel för att bjuda gästerna som kommer till vernissagen.

— Mycket fokus ligger just nu på den här utställningen. Jag har bokat hotell i Stockholm och hoppas vara på plats under hela veckan som utställningen pågår. Det som är bra är att de har öppet halva dagar, då finns det tid att vila.

Det var just det här med postcoviden och orken att utföra saker. Det här är väldigt ansträngande och samtidigt väldigt roligt.

Inget ont som inte har något gott med sig, är ett ordspråk som passar in här. För det är tack vare postcoviden som Cicci hittat till målningen, det som hon egentligen alltid velat hålla på med, men inte kommit till skott. Inte förrän hon blev sjuk.

— Ja, så är det faktiskt, konstaterar hon.

Cicci Söderberg har aldrig tidigare haft en utställning och nu har hon sin premiärutställning i huvudstaden.

— Men jag har gått med i Orsa Konstförening och hoppas kunna ha en utställning längre fram. Det blir lite mer praktiskt och enklare att ha på hemmaplan jämfört med att köra 40 tavlor, en hel del väldigt stora, till Stockholm, säger premiärutställaren.