”Han är oerhört stökig och snäll”

För att klassas som en ”champion hund” krävs en hel del arbete för att uppnå målet.

Hunden ska ha tilldelats certifikat från tre utställningar samt gjort goda resultat från två draghundstävlingar.

Dessa kriterier uppfyllde nyligen Orsahunden Shrek som ägs av Frasse Hed och där Maria Spring är uppfödare.

— Shrek är en mycket speciell hund och det är ingen slump att han heter som han gör, det är min älsklingsvovve, berättar Maria.

För er som inte har helt koll på Shrek, så är originalet ett grönt träsktroll. Filmen från 2001 är en amerikansk datoranimerad komedi och baserad på William Steigs ”Shrek”, en illustrerad barnbok från 1990.

Sagofiguren har stora likheter med Frasses hund med samma namn, enligt uppfödaren Maria.

— Shrek är oerhört fäst vid både mig och Frasse. Han här oerhört snäll, men samtidigt oerhört stökig och högljudd. Han är helt enkelt ett snällt monster, beskriver Maria med ett skratt.

Och det här snälla monstret, som inte är grön utan en gråvit siberian husky, kan nu titulera sig champion. Det efter att Malin Sundin i en draghundstävling på Koppången nyligen kom på andra plats och hade Shrek med bland sina egna hundar.

Kända Orsabonden Malin som i draghund har tre VM-guld och två VM-silver på meritlistan och som dessutom under åren kan räkna in cirka 30 champion bland sina älskade hundar.

— Skulle tippa att det är runt 30, men jag har inte räknat. Utställningschampion är nog cirka tio och Polarchampion är nog ett 30-tal i alla fall.

4,5-årige Shrek är Maria och Frasses första champion, så de ligger lite efter Malin där, kan vi konstatera. Maria poängterar att de båda har gjort det här tillsammans, duon har kämpat med det snälla monstret som är född i Grönklitt.

— Jag har varit på tre utställningar där Shrek godkänts för certifikat. Frasse tycker inte alls om att vara på sånt där, medan jag tycker det är roligt med ”den ultimata hunden”. Det är väldigt lärorikt att vara på utställningar.

Kravet för att bli champion är dessutom att göra goda resultat från två draghundstävlingar.

Maria berättar att Frasse för ett par år sedan var med i den första som fick räknas in i kriteriet champion. Det i Särna när det kördes polardistans på tio mil och så nyligen den i Koppångsmeriten, där sträckan var tre mil, en sprinttävling. Där hade Malin Sundin Shrek med i sitt spann som kom tvåa.

Tävlingen i Särna där Frasse kom tvåa, där segrade Malin.

— Men det räcker inte med att bli bra placerad, för att bli godkänd måste man vara inom 10 procent tillägg på segertiden, poängterar Maria.

Det klarade Frasse i Särna. Den sista meriteringen för Shrek ordnade Malin tillsammans med hennes egna siberian husky på Koppången. Maria är tacksam att Malin hade Shrek i sitt spann.

— Jag skulle inte haft en chans om jag hade ställt upp i tävlingen, menar Maria.

Maria understryker att hon, Frasse Hed och Malin Sundin har ett bra samarbete. Maria är inte alls van vid tävling som de övriga två, där Malin har fina internationella meriter och Frasse SM-medaljer från draghund på barmark.

Men när vi pratar med henne innan helgen, berättar Maria Spring att hon för första gången ska ställa upp i en tävling just den här helgen; Vildmarksracet i Nornäs.

— Jag är en glad amatör, men gillar spontana grejer och var en av de första att anmäla mig till Vildmarksracet när jag gjorde det i augusti. Jag har inte ångrat mig, inte förrän nu de sista dagarna innan tävling, säger hon med ett skratt.

Tillsammans med tre av sina egna hundar och fem från Frasses kennel (har 31 hundar) ska ekipaget under cirka ett dygn färdas tolv mil med släde.

— Jag har kört Cykelvasan och även åkt Vasaloppet. Inför Vasaloppet hade jag bara tränat fem kilometer, men tog mig i mål. Men det här… Det kommer bli min största utmaning någonsin.

Åtta hundar ingår i ekipaget, men inte älsklingsvovven Shrek.

— Nej, det skulle inte gå. Han är så himla fäst vid mig, så han skulle tappa koncentrationen.

Sedan det blev vinter på allvar försöker Maria ta sig till Koppången med sina fyrbenta vänner och släden. Hon delar gärna med sig av sina turer genom att lägga upp filmer på sociala medier, där hon och vovvarna njuter av det vykortsliknande landskapet.

— Att åka i ett vykort är en bra liknelse. Jag älskar stressmomentet strax innan vi ska iväg när hundarna skäller och sedan blir det helt tyst och lugnt. Hundspann är den totala avkopplingen för mig. Relationen mellan mig och hundarna är själva grejen, försöker hon beskriva njutningen när glada huskys springer i spåret med Maria bakom på släden.

Men det är en sak att vara ute och njuta av friheten på Koppången ett par timmar. Vildmarksracet blir något helt annat, vilket Maria är fullt medveten om.

— Jag är på väg att köpa extra långkalsonger nu. Man står ju rätt stilla på släden och jag är lite orolig hur man ska hantera kylan om det blir runt 20 minus som prognosen visar.

Hon berättar att det finns en checkpoint på fyra timmar, där hundarna får vila och äta. Varje timme ger hon dem fett och vatten för att orka de tolv milen.

— Jag har aldrig gjort något liknande. Det här är ju helt nytt för mig och viktigast blir att hålla nere hastigheten så att vi klarar tolv mil.

— Det är lätt att förivra sig om man blir omkörd, känna sig stressad. Jag hoppas vi klarar det på ett dygn eller så, säger Maria om tävlingsdebuten med sina fyrbenta älsklingar.

Fotnot. Maria och hennes spann på åtta hundar kom på sjätte plats i sin klass, vilket var långt över förväntningarna, berättar hon.

— Jag hade gjort förberedelserna bra och det var helt fantastiskt. Jag är så tacksam och förundras över hur bra hundarna har jobbat. Jag blir helt tagen av vilka starka band och vilken relation man har till hundarna, säger Maria Spring två dagar efter sin tävlingsdebut.

Hon var rädd för kylan, men hade klätt sig bra.

— De riktiga rävarna tyckte det var ganska varmt, men det var 15-17 minusgrader på kvällen och natten. Tur jag hade klätt mig bra, jag höll värmen, men nästa gång ska jag ha ullkläder, det värmer allra bäst, har jag lärt mig av den här tävlingen.

Ekipaget tog sig de tolv milen på 13 timmar.

— Jag trodde det skulle ta 20 timmar, men det gick fantastiskt bra. Men jag hade två fadäser, en gång välte släden och då tappade jag en GPS värd 6000 kronor. Då förvann också min vattenflaska, så jag kunde inte dricka nåt på länge. Vid checkpointen fyllde jag på vattnet i termosen, men då gjorde jag misstaget att det kom lite vatten vid korken, som då frös och jag hade väldigt svårt att få upp korken.

— Under sista milen, först då fick jag upp korken och kunde dricka, skrattar Maria åt fadäsen.

När hon kämpade med vattenflaskan medan hundarna ”tuggade på” mitt i natten, så trodde hon för en stund att hon kört fel.

— Det var mitt i natten, jag var helt själv, och jag fick lite panik då, men jag hade inte kört fel, hundarna gick rätt, som tur var.

Hon berättar att hon kört fem mil i stort sett helt solo. När hon kom i mål efter 13 timmar var det mitt i natten. Hon packade ihop allt och körde hem till Orsa med hundarna.

— Sedan visade det sig att jag egentligen skulle varit på prisutdelning under söndagen, då vi kom sexa. Jag hade ingen aning om det och det fanns heller ingen möjlighet att stanna kvar, så jag körde hem under natten.

Det här var Marias första tävling. Det kommer bli fler, men hon har ännu inte drabbats av tävlingesdjävulen.

— Visst kommer jag att köra fler tävlingar, men mest bara för att det är en kul grej. Jag kommer inte att satsa på att tävla, utan hålla det på en lagom nivå, det här var precis lagom.

— Jag vill känna glädjen och samarbetet med hundarna, det är viktigast för mig. Men det var helt fantastiskt att vara med på det här, sammanfattar debutanten Maria Spring.