”Det är sista gången du gör det här, just här i denna park och med dessa individer”

Det var en sorgens dag i söndags. För alla som kämpat för att Orsa Rovdjurspark ska få vara kvar och inte minst för de djurvårdare som jobbat många år i parken och som lever med djuren dagligen.

— I 36 år har denna park funnits och min sista dag med besökarna var såklart känslosam. Jag fick intala mig själv flera gånger att nu ska du ha kul och njuta av det du älskar att göra mest, men tårarna var nära, flertal gånger ville de trycka sig fram för att påminna om att detta är sista gången du gör det här, just här i denna park och med dessa individer, berättar en av djurvårdarna för Siljan News.

I söndags var sista dagen som Rovdjursparken tog emot besökare. Djurvårdarna kommer fortsätta arbeta i parken i väntan på ett nytt hem för djuren, vilket man räknar med kommer ta i alla fall minst ett år ytterligare att placera ut alla.

Och de som man inte hittar en ny park till, de djuren kommer att avlivas. Något som förstås skulle göra extra ont för djurvårdarna som lärt känna individerna i parken och deras beteenden.

— Besökarna har varit ens stöttepelare genom alla dessa månader, till skillnad från företaget. Det har skrattas, gråtits och pratats minnen, det tackar vi nog alla för att vi fått de stunderna.

— De korta och långa samtalen har varit en bearbetning under denna period, men sen när sista dagen kom var man lika chockad och frustrerad som dagen när beskedet kom.

Den djurvårdare vi haft kontakt med vill vara anonym, vi kan kalla denne för Kerstin. Hon och hennes kollegor är frustrerad över att pengar och makt ska trycka undan bevarande av djur och miljön ännu en gång.

— Att man inte ser vilken unik plats detta är och hur det kan utvecklas till att bli ännu bättre. Det är inte omöjligt att bedriva parken med vinst, man måste bara ta tummen ur röven, utbilda sig och visa lite intresse.

Kerstin är väldigt besviken, förbannad, ledsen, ja allt på samma gång, över Grönklittsgruppens beslut om nedläggning av Orsa Rovdjurspark.

— Och det är nog fler än jag som känner så här…

— Den kompetens som finns i parken har inte använts till sin fulla potential. Det finns ett gäng här som har ett sånt driv och passion för detta, att man som arbetsgivare inte har använts sig av den är en skam, riktar hon skarp kritik mot de som tog beslutet att avveckla Rovdjursparken.

Hon konstaterar att ägarna inte ser det unika med parken. Bara det här att kunna se exotiska djur under en skidtur är unikt i sig.

— Vi har Sveriges enda isbjörnar som du har kunnat se när du åker längdskidor, vem eller vad kan slå det hos en skidanläggning?

Besökarna har inte bara kikat på djur, många är det som även fått utbildning när det gäller till exempel rovdjuren.

— Alla barn som besökt oss genom rovdjursskolor som fått se och lära sig om kretslopp, biologisk mångfald och vad ett rovdjur är. Att man inte vill lägga fokuset på barn, djur och miljö, vad tänker man egentligen då att man lämnar efter sig till kommande generation? Speciellt som kommun när intresset för att ha en insyn i Grönklitt säjs bort, riktar Kerstin kritik också mot de styrande i Orsa.

Rovdjursparken är stängd för besökare, men djurvårdarna jobbar vidare då djuren är kvar. Arbetet med att hitta nya hem till djuren har pågått en längre tid och det svåra arbetet kommer att pågå ytterligare minst ett år, räknar man med.

Det är heller ingen enkel procedur att flytta ett djur, konstaterar Kerstin.

— Det kommer vara en tuff tid framöver, på många vis, stressen att lyckas få till alla dessa flyttar på kort tid och att allting går rätt just den dagen de flyttar också.

— Man är alltid lite orolig i magen när det handlar om en flytt av ett djur, det är många parametrar som ska klaffa med varandra. Jag är glad för mina kollegor i denna tid, både de fyrbenta och tvåbenta.

Kerstin och hennes kollegor är väldigt ledsna över att denna unika anläggning har stängt för gott. Tårar har fällts, både av personal och besökare.

— Jag vill till sist rikta ett tack till grundarna av parken och hur parken utvecklades till vad den är i dag, det är synd bara att ert arv inte kan leva vidare. Dessa år har varit något alldeles unikt för mig och de kommer jag alltid ha med mig i ryggen, avslutar djurvårdaren.