”Jag har alltid räknat med att flytta hem som pensionär”

För blomsterdrottningen Marion Zackrisson var saken klar. När hon blev pensionär skulle hon flytta hem till Rättvik igen. Det hade hon bestämt sig för sedan länge. Det tog ett helt vuxenliv med mängder av erfarenheter innan hon slog sig ner i en lägenhet med Kulturhuset som granne tillsammans med sin sambo, hunden Lord Nelson.

— Jag är uppväxt i Boda, på Silverberg. Jag är född i Göteborg, men mamma och pappa gick isär så jag bodde i Ore hos mormor och morfar de första åren, säger Marion när vi träffas utanför Kulturhuset en kall och blåsig januaridag.

Det var som tioåring, när mamman gifte om sig som Marion hamnade i Boda där hon sedan växte upp med två syskon och en styvpappa. En uppväxt hon tittar tillbaka på med värme.

— Den var underbar. Jag fick en jättefin styvpappa, det var helt underbart.

Idag är hon 70 plus och ser tillbaka på ett innehållsrikt liv där hon har fått vara kreativ och arbeta med det hon haft stor talang för och det hon trivts med, nämligen att skapa med blommor.

— Jag halkade in på ett bananskal som elev hos Karlehags blommor när jag var 15 år. Och vetgirig som jag alltid ha varit så satt jag och läste all litteratur de hade, tidningar och allt som kom. Då fick jag se att det fanns en utbildning, en blomsterskola som låg i Skåne. Så efter mycket tjat och om och men så kom jag dit, ler Marion.

Som ung flicka vinkade Marion av sin familj och reste till Skåne med stora drömmar. Den ettåriga utbildningen som hon kom in på låg i Östra Grevie på söderlen. Där skulle hon nu bo med en rumskamrat från Motala och under året skulle det skapas minnen för livet.

— Det var något helt otroligt, att åka iväg som 17 åring och bo på internat ett helt år, skrattar Marion och lyser upp och berättar att det hände många roligheter där.

Blev det någon kärlek där på internatet då?

— Ja, jag blev förlovad, hahaha. Men det rann ut i sanden så småningom, säger Marion och vi lämnar anledningen till det därhän.

Något som däremot inte rann ut i sanden var hennes passion för blommor och växter som hållit i sig hela livet och som tagit henne till olika platser runt om i Sverige.

— Jag har fått en fin gåva, så jag har lyckats jättejätte bra i mitt yrke. Jag har haft eget, jag har varit butikschef, kursledare och undervisat bland annat.

Ett av de starkaste minnena hon har från tiden som ung florist är från 1963 då hon bodde i Göteborg och svenska mästerskapen i blomsterbinderi arrangerades för första gången.

— Och vem var det som blev distriktsmästarinna? Jo, det var jag, 20 år gammal. Min bukett bestod av gula rosor och fresia. Nu kommer det lite skryt också, men till och med tv var där och spelade in, för de bedömde min bukett som helt nyskapande, säger Marion och ler.

Var det startskottet på din karriär?

— Ja, det får man ju lov att säga. För sedan har det ju bara ramlat på. Jag tävlade minst en gång om året och jobbade i Stockholm under många år. Men jag blev allergisk mot blommor vid 40 års ålder och gick då över på sidenblommor och när jag gick över till sidenblommor så flyttade företaget jag jobbade på till Grängesberg så jag följde med det dit.

Namn: Marion Zackrisson
Bor: På Ågatan i Rättvik
Ålder: 77 år
Bodde tidigare: Storvik/ Bjursås
Sambo: Lord Nelson
Hobby: Inreda dockhus i Dalastil
Favoritblommor: Det är många. Bland annat gloriosa, klematis…sådana där hopplösa blommor. Jag kunde aldrig lära mig att använda de för vi hade väldigt strikt binderi på den tiden. Nu är det ju vilda buketter som gäller.
Kuriosa: När Marion gifte sig i Boda Kyrka tillverkade hennes blivande man, som var guldsmed, en brudkrona i silver med bergkristaller i som hon efter bröllopet skänkte till kyrkan.

Efter några år i Grängesberg och Sandviken gick resan till Bjursås där hon stannade en tid för att ta hand om sin mamma.

— Mamma blev änka och då flyttade jag till henne, och hon släppte mig aldrig.

Men mamman kom till slut in på ett boende och Marion kunde göra det hon bestämt sig för sedan länge, skaffa en lägenhet i Rättvik.

— Jag har ju alltid räknat med att flytta hem som pensionär. Jag är barnlös och familjen bodde här uppe. Det kändes så hemma här, så jag skaffade den här lägenheten.

Hur är livet som pensionär i Rättvik?

— Så länge man har hund så träffar man ju folk på gatan och pratar. Det finns ju allt här. Vi har hundfiket och vi har butiker, man behöver ju inte åka utanför Rättvik för att handla. Men jag är ju inte med i någon pensionärsförening…nej, nej, nej. Man ska ju inte gamla till sig, säger ju hon Dagny, jag tycker hon är underbar, skrattar Marion och syftar på Sveriges äldsta bloggerska som hon följer.

Hunden Lord Nelson undrar varför matte är så upptagen och vill gärna ha lite uppmärksamhet, vilket han naturligtvis är van att få. Han har förresten en egen facebookgrupp där han kan träffa likasinnade som matte skapade efter att hon tröttnade på tonen i den hundgrupp hon var med i på Facebook.

— Det var lite otrevliga kommentarer,  då blev jag sur. Så jag sa till Nelson, nä nu jäklar ska vi ha en egen hundgrupp och då är det ni hundar som ska prata, så jag startade Lord Nelson och hans hundvänner. Och två gånger har vi haft hundträffar på Siljansborg, då det har kommit folk från Ängelholm, Luleå, Katrineholm, Kungälv och Uddevalla med sina hundar. Då har vi hyrt stugor och haft storhushåll. Sist var vi 24 hundar som sprang runt, runt. Jag hoppas att vi kan ha en träff i höst igen, det beror såklart på pandemin.

Vi står på coronasäkert avstånd och gör intervjun. Snön yr och det är dags för Marion att gå in i värmen igen tillsammans med Nelson och till den nya hobbyn, att inreda ett stort dockskåp i Dalastil. Allergin till blommorna har gjort att hon inte längre gör några arrangemang och numera är hennes fingrar och händer trötta efter år av stickande.

— Jag har artros, klart att jag saknar att sticka. Stickorna var fastväxta i mina händer, men nu är det ju mobilen som är fastväxt i handen i stället. Och jag fick ett dockskåp i tre våningar med tema Dalarna, det är min stora hobby nu. Jag köper in grejer och möblerar. Det kommer att bli en blomsteraffär och sen kommer det att bli en väsk- och hattateljé.

Hur bra är du på Rättviksmål då?

— Urdålig, jag förstår varenda ord, men eftersom de pratades Svenska hemma så lärde jag mig aldrig.

Då testar jag dig lite på Rättviks mål då!

SPRÅKTEST

Okâ låt du? – Ja, det är ju vad säger du.

Tjôrtjâ – Ja, haha, det har jag både konfirmerat mig och gift mig. Klart att man har hunnit med det. Två gånger till och med. Jag har skilt mig en gång, sedan blev jag änka. Nu är jag särbo med min första man, men nu var det längesedan vi träffades.

Tjôlåtoppâ – åh, ja, det är den där lilla lurviga anemonsorten…mosippa.

Rätt svar och en hel del andra ord hittar du här.

Känner du någon som också borde presenteras i vår serie om Nya grannar?

Tveka inte om att tipsa oss på redaktionen@siljannews.se.