I Dalarna föll hela livet på plats

I ett rött hus i Gruddbo på Sollerön bor Johan och Jennifer Skanheim med deras två barn. De kom från storstadsmyllret i Stockholmsområdet till en lugn oas, mellan hästhagar och äppelodlingar, för att påbörja ett nytt vardagsliv några mil utanför centrala Mora.

— ”Är det detta som är livet” frågade vi. ”Ska våra barn få växa upp nära storstaden, eller finns det något alternativ?”, berättar Jennifer.

Livet på landet är blott en dröm för många, liksom att äga ett hus med närhet till natur och djur. För familjen Skanheim – med Jennifer och maken Johan i spetsen, samt de två barnen Emma (nio år) och Viktor (sju år) – blev drömmarna besannade när de såg att en villa på Sollerön fanns att köpa.

Köpet av huset var ett beslut som satt långt inne och uppenbarade sig inte direkt.

— Grunden var att vi ville något annat i livet. Vi trivdes jättebra där vi bodde i Stockholm, men vi ville bort, säger Johan.

Frun Jennifer fyller i att de började ifrågasätta sin tillvaro. Alternativet de hade dög inte. Någonting behövde förändras, trots att de haft möjlighet till naturnära upplevelser.

— Under åren har vi haft lantställen på varsitt håll – lite för många – som vi har åkt fram och tillbaka till. Sommarsemestrarna har mer eller mindre gått åt till att jobba på varje ställe. Men så köpte vi ett gemensamt lantställe utanför Norrtälje för två år sedan, säger hon.

Det kändes rätt till en början. Där fanns mycket av det de efterfrågade: närheten till vänner och bekanta, jobben samt skolan.

— Då kände vi att vi köpt vår dröm, minuter ifrån det större samhället. Men vi slet så pass mycket med det vi hade att vi nästan aldrig såg våra barn.

Trots en hel del glädje så klämde skon på den punkten. De anade att andra saker fanns bortom horisonten. De var bara osäkra på vad det var.

— ”Är det detta som är livet” frågade vi. ”Ska våra barn få växa upp nära storstaden, eller finns det något alternativ?”. Under vintern 2023 kändes det bara fel där vi var. Vi satt på vårt förra lantställe, då vi hade allt utanför dörren – lugnet, naturen och fåglarna. Nu ville vi ha det tillbaka.

Beslutet att lämna Stockholm blev alltmer självklart.

Johan valde då att säga upp sig från jobbet som specialtekniker på Anticimex och Jennifer hade ett bra jobb som sjuksköterska. Detta var en uppoffring de var beredda att göra – för att skapa livskvalitet.

De var väl medvetna om att de kunde få en ”lantis”-stämpel i och med flytten bort från storstaden. Ändå var det värt det.

— Bara man bodde i en Stockholmsförort blev man kallad ”lantis”. Här i Dalarna skrattar folk åt oss när man säger att man är från landet, även om jag länge hade hästar in på knuten.

Landskapet var inte helt obekant för dem; de hade varit i Dalarna förut.

— Förra sommaren var vi på Dalhalla och bodde på Airbnb i Vikarbyn. Samhället kändes som Bullerbyn, det var jättefint. Då upptäckte vi verkligen en plats vi varit väldigt nyfikna på tidigare, säger Johan.

Han kunde drömmande konstatera ”tänk vad de har här som inte Stockholm har – höjder, vandringar, sjöar och friluftsaktiviteter…”.

Då blev Jennifer lite skeptisk. Dalarna hade ju aldrig varit ett alternativ för henne innan, oavsett hur spännande det än verkade. Tankarna gick som en berg-och-dalbana. Kunde de verkligen flytta så långt?

Så småningom hittade Jennifer podden ”Bortom ekorrhjulet” under en bilfärd, en podd med Solleröbon Lotta Nordin och Katarina Jansson. Då slog blixten ned.

— De beskrev Sollerön så fantastiskt. Vårsolen stod över fälten i Norrtälje och dimman låg däröver. När jag lyssnade kände jag bara ”Dalarna – är det dit vi ska flytta?”, undrade hon.

Jennifer var tvungen att låta Johan lyssna också.

— Jag bara grät när jag lyssnat på podden. ”Det här kan bli sant” sa jag. På kvällen tryckte jag i gång avsnittet en gång till, när vi satt mitt emot varandra i soffan på lantstället. Till slut gapade vi bara. Där och då valde vi att ta chansen.

Ångest, förtvivlan, hopp och allt däremellan – känslorna bubblade inom dem. Vid Kristi Himmelsfärds-helgen åkte de runt hela Siljan och letade hus som de var beredda att köpa.

— Smedjebacken blev vår första destination, sedan till Säter, Leksand, Gesunda, Mora, Rättvik och slutligen Sollerön. Vi sov på tre eller fyra olika ställen innan vi hittade rätt.

Jennifer skickade till slut ett mejl till Lotta Nordin och blev bjudna hem till henne på Sollerön.

— Först fick vi bo i hennes gäststuga, bara för att få in känslan för platsen. Fast vi var såklart redan kära i smyg i Sollerön.

I maj låg Jennifer och Johans röda hus ute till försäljning. Risken var att det skulle försvinna om de inte slog till.

— Precis efter midsommar åkte vi hit. Det var strax efter skolavslutningen, mitt i värmeböljan och med en massa husvisningar på Sollerön. Lätt var det aldrig att flytta hit. Men det är så fint här att det blev tvunget.

Idag har de bott in sig. Nyligen slipade de om golvet i vardagsrummet. Äppelmusteriet ligger några hundra meter bort, där de kunnat ta hand om den stora mängden äpplen som kom i höstas.

Huset har också piffats upp bit för bit. Med andra ord trivs Jennifer, Johan och barnen i Gruddbo.