Så skapade Mariorna ett hemtrevligt hostel: ”Lång planering”

Länge stod vandrarhemmet vid Vasaloppsmålet tomt – ovårdat och obeboeligt för den större allmänheten. Då valde Maria Wahlberg-Tapper att göra något åt saken och med sig fick hon vännen Maria Nilsson-Sarén. Tillsammans driver de nu Målkullorna Hostel.

— Sommaren och en bit in på hösten har varit rätt så galen, säger Maria Nilsson-Sarén.

Ett halvår har gått sedan de två Mariorna tog över nycklarna till byggnaden intill Vasaloppets hus. Kvinnorna hade visioner: De ville se till att detta blev en plats turister sökte sig till och bodde på – vare sig de deltog i Vasaloppet eller bara var på besök.

Allt började med att Maria Wahlberg-Tapper kastade en blick på det tomma huset, nästan varje dag under en flera års tid.

— För åtta år sedan var jag anställd här. Sedan har jag bott på Björnramsgatan och Fredsgatan, vilket gjort att jag ofta haft ögonen på det, säger hon.

Till slut kunde hon inte vänta längre.

— När jag blev uppsagd av min tidigare arbetsgivare så frågade jag Vasaloppet om jag fick starta upp Målkullan. De svarade att de kanske skulle ordna en annan hyresvärd – men jag menade att det var min tur.

I sitt yrke som coach och handledare för arbetssökande (samt kvalitetschef) är Maria Wahlberg-Tapper vän med andra inom samma bransch. När hon nämnde sin idé till KBT-terapeuten Maria Nilsson-Sarén blev det självklart.

De båda hade varit vänner sedan över 20 år.  Nu samarbetar de båda för att skapa en trivsam miljö för framtida gäster. Från singular till plural har verksamheten bytt namn från Målkullan till Målkullorna.

— Det har varit en lång planeringstid, från februari-mars till maj, innan vi fick komma in. Även om Vasaloppet har skött om huset väl så har det inte varit i skick att hyra ut till andra än deras egna funktionärer, säger Maria Nilsson-Sarén.

Hon fortsätter med att beskriva vilken oreda de kommit till – samt vilket hårt jobb som låg framför dem. Samma gardiner hängde kvar som för ett decennium sedan och det fanns mer att göra för att kunna kalla det ett hostel.

— Det var spindelväv bakom tavlorna. Sedan skulle vi skura och måla om alla väggar. Innan var de gula, nu målar vi dem vita.

Också toaletterna såg anskrämliga ut i deras ögon: Rosa toner som skvallrade om en svunnen tid. Ny färg och ny inredning gjorde susen; däribland en spegel tillverkad av en fönsterram.

— Vi har piffat upp toaletterna med en ganska snål budget och har försökt återbruka. Vi har hittat sakerna ”lite varstans”.

Successivt blev detta en plats där kunderna kunde trivas. Elva rum har det blivit, unika var för sig, med 35 bäddar.

De skämtar om att de ville ha en bild på Johan Eriksson i varje rum (snarare än en bild på kungaparet). Så har det såklart inte blivit – trots att de gärna hyllar Dalarna och Vasaloppet.

— Vi har ju Vasaloppsarrangemangen precis utanför dörren. Det har varit mycket spring, men roligt sådant. Sommaren och en bit in på hösten har varit rätt så galen. Först efter sommarveckan var det lite ”dött”, vilket ändå varit välkommet. Då har vi hunnit andas ut lite.

Aldrig att de två kullorna blivit osams i stressen. Och händer det går en av dem undan ett tag, så löser sig problemet snart.

Maria-Nilsson Sarén fortsätter:

— Visst är det kul när det rullar på, fast vi behöver ta hand om oss själva också.

I det gemensamma projektet är boendet bara en viktig del. En annan är att möjliggöra för deras egna intressen att ta plats i huset.

— Vi bestämde oss för att ha KBT och coachning här; konferenser, utbildningar, coachning och det som kan stävja psykisk ohälsa, säger Maria Wahlberg-Tapper.

Därför har de också gjort i ordning konferensrum samt planerar mindre kontorsmiljöer för privatpersoner.

De tar in sina ”gubbar” ibland. De får arbeta med praktiska angelägenheter. I övrigt gör Maria och Maria allt själva – bland annat bakar de eget bröd till frukostbuffén.

— Brödet är både gluten- och mjölkfritt. Alltså ska man kunna bo här utan att fundera.

Restaurangen finns på källarplan, där de första gästerna fick flytta in efter genomstädning, förklarar Maria Nilsson-Sarén.

— De rummen var okej redan innan. Sedan var tanken att piffa upp ändå. Dit kunde vi ta in de första gästerna.

Första recensionen var sisådär. Trots den visste de att de ville fortsätta med drömprojektet.

— Det blev verkligen en rivstart, men vi rodde det i land fastän vi inte fick världens bästa recension.

Meningen har varit att hyra ut en våning i taget samtidigt som de jobbar på övre plan. Självförtroendet har ökat när de märkt hur väl det fungerat.

Efter att själva har prövat sängar och mat är de nu redo för månaderna som kommer.

— Men det har ofta hänt att vi fått hälsa gästerna välkomna i våra arbetshandskar. Sådant får man stå ut med när det är nytt.