Så blev Nils händer centrala i ny bok: ”En hyllning”

Händerna säger mycket om en person och den som arbetar med dem har en historia att berätta. Det var dokumentärfotografen Staffan Ekengrens tanke till ”Händer som formar Sverige”, den bok som släpptes i dagarna. En av de som medverkar i boken är dalahästtäljaren tillika Morabon Nils Vallin.

— Händer är inget man tänker på, fast utan dem hade ingenting i Sverige funnits, säger han.

Författaren och dokumentärfotografen Staffan Ekengrens ursprungsidé var att skildra människor. Detta har han gjort tidigare, men har aldrig nischat in sig på en viss kroppsdel som han nu gjort.

Han började nämligen fascinera för händer och började så småningom skissa på en ny bok – den som skulle få titeln ”Händer som formar Sverige”.

— Det slog mig hur ofta händer är inblandade när människor gör någonting. I grunden är boken en hyllning till de som arbetar med händerna. Ju mer jag läste på om handen som kroppsdel, desto mer fascinerades jag av den, säger Staffan Ekengren.

I bokprocessen har han rest runt och fångat människor från olika delar av landet, bland annat artisten Jill Johnsson och trädgårdsmästaren John Taylor.

Staffan Ekengren ser mångfalden i händerna och tror att behovet av handarbete kommer öka successivt ju mer i samhället som sköts per automatik (bland annat genom AI).

— Vi lever i en tid när handen kommer få ett större uppsving. Viktigt för mig var då att få med en massa yrken och fick resa runt som en tok för att prata med folk, för att skapa en variation. Händer är estetiskt vackra och tacksamma att fota som fotograf; oavsett om de är fina eller slitna. De har en historia.

Ändå var det svårt för honom att framhäva det uttryck han ville ha i fotograferingen. Därför fick intervjupersonerna fri lejd.

— När jag jobbade med handmodellerna var jag noga med att inte styra dem för mycket. ”Lägg dem på ett sätt som du är bekväm med” sa jag. Sedan utgick jag från de naturliga poserna.

Fotografen har fotograferat två personer i Dalarna: En från Borlänge och en från Mora.

Den ene är mössmakare, Refat Agid. Den andre är tillverkare av dalahästar, Nils Vallin.

— Dalahästen är kanske den största handgjorda symbolen vi har för Sverige. En täljare skulle definitivt vara med, en som jobbade med ett traditionellt hantverk. När jag kontaktade Grannas hade jag turen att träffa Nils Vallin.

För Nils var det ingen tvekan om saken. Han ville visa det han gjorde, liksom de händer som skapat över tusen hästar de 26 år han arbetat på Grannas.

— Det var helt givet. Jag tycker det är kul och man är stolt över att få visa upp det man kan, säger Nils Vallin.

Täljaren förstår varför boken blivit gjord och vilken funktion den fyller.

— Händer är inget man tänker på, fast utan dem hade ingenting i Sverige funnits. Allt vi gör – från industrin till att klappa eller krama någon – involverar oftast händer.

Själv är han nöjd med bilden som togs på just hans händer.

— Jag tycker bilden är häftig. Händerna har varit med ett tag och är inga ”kontorshänder”.

”Händer som formar Sverige” beskriver Nils händer som ”dasslock”; alltså grova och rejäla.

— Min pappa, som var plåtslagare, hade extremt stora händer. Så den beskrivningen passar nog på mig.

Idag undervisar Nils Vallin andra som vill lära sig tälja hästar. Att få in den rätta knycken kräver tålamod.

— Det kan ta någon månad tills man känner det i händerna. Den sommar jag började tälja såg jag hur andra gjorde och plockade de bitar som andra tyckte kändes bäst, för att sedan göra som dem. Fast det är olika – en del lär sig nästan aldrig och andra direkt.

De som har flinka händer kan såklart lära sig de med – både killar och tjejer.

— Det är roligt att så många tjejer vill lära sig. Vi har bland annat en 23-åring som är jätteduktig.

Häromdagen var det bokrelease inför ungefär 90 personer på NK i Stockholm.

— Flera som var med i boken var på plats och det var kul att prata med dem. En hjärnforskare var också med, som förklarade samverkan mellan hjärnan och händerna. Då förstod man hur viktigt det är att fortsätta arbeta med händerna. Annars tappar de sin funktion. Man blir ”fingerblind”.

Olyckor händer ibland. Nils var bland annat nära att skära av sig tummen, fick sy 14 stygn, men lät sig inte avskräckas av det.

Händerna får nämligen vara med om mycket och den som är ihärdig kan bli riktigt duktig, oavsett vilket yrke det gäller.

— Man får fortsätta försöka även om det slinter lite. Det är lite som att ramla av en häst; bara att hoppa på den igen.