Ljusmanifestationen gav unga tröst: ”Något konkret”

Onsdagskvällen fylldes med ljus vid ljusmanifestationen i Mora kyrka, även om många kom dit med ett stort mörker. Även om gesten kan tyckas enkel så kan ett eller flera tända stearinljus göra stor skillnad. Det menar Jeanette Liljeblad, pensionerad präst.

— Ljus är något som man mår bra av; de flesta älskar att tända ljus. Sedan fyller man ljuständningen med saker som finns djupast i hjärtat, säger hon.

Hundratals hade samlats för att tända ljus vid ljusmanifestationen i Tingshusparken samt Mora kyrka. Bland folkströmmarna fanns också samtalsterapeuter, kuratorer, diakoner och präster.

För vissa av de som sökt sig dit fanns sorgen väldigt nära, för andra lite längre bort. Men samtliga som har förlorat någon närstående till följd av självmord har ett ärr inombords.

I syfte att mildra det tunga och skapa gemenskap – samt att uppmärksamma organisationen Suicide Zeros arbete – fick den som ville se till att kyrkan fylldes av levande ljus.

— När man tänder ljus blir det något konkret. Man känner att man ger något och öppnar upp sig för något större. Ljus är något som man mår bra av; de flesta älskar att tända ljus. Sedan fyller man ljuständningen med saker som finns djupast i hjärtat. På så vis kan man ge den gåvan från innerst inne, säger Jeanette Liljeblad, pensionerad präst men med uppdrag att finnas till vid ljusmanifestationen.

Framför allt finns det hopp när någon tänder ett ljus, menar hon. Personen ska då påminnas om att ljuset lyser i mörkret och att mörkret inte övervunnit det.

— Det finns ingen plats där en människa kan vara som inte kan förändras till det bättre, med hjälp av medmänniskor.

Hur sorgen bemöts är dock individuellt. Likaså måste det finnas en acceptans i att en person har destruktiva tankar.

— Det blir så olika i olika situationer, beroende på vad som har hänt. För det första är det oacceptabelt – men vi måste acceptera det. Fastän vi inte vill det måste vi respektera beslutet. Samtidigt är det så viktigt att prata om det, för en människa som mår så dåligt är sällan kapabel att avgöra om den vill leva eller inte.

Stämpeln av skammåste tas bort. Det är viktigt att kunna lita på sin medmänniska goda avsikter att få personen må bättre.

— Ingen ska behöva skämmas för att man har ont i själen. Det kan vara likaväl som att vi har ont i benet eller ont i magen. Bara att sätta ord på det gör att man får nya perspektiv. Man ska kunna prata mer och mer om saken, kämpa för att det lättare ska gå snabbt att få rätt hjälp. Annars kan det ta år innan man får hjälp.

Jeanette förklarar att psykisk ohälsa måste ”avstigmatiseras”. Och om en kompis berättar att den har självmordsplaner, måste detta nå ut.

— Våga säga något även om kompisen sagt att det är hemligt. Var inte alltid trogna kompisen just i det. Det är bättre att skvallra i det läget, för ingen ska behöva bära en sådan hemlighet ändå.

Tidigare var Jeanette fängelsepräst. Hon ser likheter i hur dessa människor tänkte kring livet och hur en ung person bemöter det tunga i vardagen.

— Alla begår misstag och alla kan få dålig självkänsla. Jag har sett på fängelse hur man har kämpat: ”Det finns ingen väg tillbaka; det kan aldrig bli något av mig när jag kommer ut”. Fastän man inte upplever att man är värd det så kan allt vändas till det positiva. Ingen ska behöva vara ensam i svår vånda, oavsett vad det må vara.

När världen tycks snurra fortare och intrycken blir fler blir det också svårt för alla, men framför allt en ung person, att hantera intrycken.

Den erfarenhet Jeanette har är att sociala medier är en av de största utlösande faktorerna till ett sista beslut.

— Så många intryck kommer till från olika skärmar. Man jämför sig med andra genom sociala medier. Tyvärr finns människor som inte förstår hur illa de kan få andra att må. Det bidrar till att allt fler tar beslutet att avsluta sitt liv – alldeles oavsett hur oacceptabelt det är.

Att skriva något mindre genomtänkt på nätet kan verka enkelt, trots att orden kan träffa lika hårt som när personer möts ansikte mot ansikte. Därefter finns risken att saker eskalerar i hög hastighet.

I vissa fall går det väldigt fort. Det gäller att fånga upp personen tidigt.

— Det kan gå från den ena dagen till den andra. På två dagar kanske man känner att det inte är värt att leva längre.

Jeanette Liljeblad uppmanar till större omtanke, just för att det finns en väg ur hopplösheten.

— Du är en människa och jag är en människa. Vi måste vara mer varsamma mot varandra.