”Jag var död i en och en halv minut”

Den berömde silversmeden Bernd Janusch, 81, drabbades nyligen av cancer i struphuvudet och fick genomgå en operation med ödesdigra konsekvenser – blod kom ned i lungorna och hjärtat stannade för en stund. Bernd överlevde mirakulöst. Nu är han tillbaka i arbete och är i full färd med att tillverka ett processionskors i silver, till Kristine kyrka i Falun.

— Första tanken var att korset skulle bli klart till jul. Det var inte realistiskt. Nu gör jag klart det till påsk. Det passar bättre, säger konstnären.

Rösten är lite hes när silversmeden Bernd Janusch pratar. Men han är vid gott mod.

Däremot är han ärrad av den operation han nyligen gjorde; konsekvensen av ett dramatiskt ingrepp.

— Jag hade cancer på stämbanden. Först var det bara en undersökande operation, men läkarna kom fram att det var just cancer. I Uppsala opererades jag. Man tog då bort tumören. Men så kände jag plötsligt att jag inte fick någon luft.

Ögonblicket senare svimmade han.

— Det visade sig att den blodförtunnande medicin jag tar skulle pausas två dygn innan operation. Det gjorde jag, men det räckte inte. Såret gick upp. Jag blödde invärtes och blodet rann ned i lungorna. De lade av – varpå hjärtat stannade.

Mer än en ödesdiger minut följde, då läkarna arbetade febrilt med att rädda Bernd. Efter en intensiv insats lyckades de rädda honom.

— Man kan säga som så här: Det var rätt plats att få ett hjärtstopp på uppvakningsavdelningen. Läkarna fick suga ut blodet och jag fick sedan ligga i respirator i ett dygn. Men jag var död i en och en halv minut, i princip.

När operationen var klar och Bernd hade vaknat fick han fin uppvaktning av sina närmaste. Bland annat kom hans två år gamla barnbarn Gustav in. I handen hade han en noshörning i miniatyr, en present han själv fått när han vaccinerade sig.

Den ville han Bernd skulle få. Det berörde.

— När man har en sådan traumatisk upplevelse gäller det att ha familjen nära. Och det hade jag verkligen. Man tror inte att så små barn har sådan empati. Det visade sig vara annorlunda. Det var verkligen fint.

Även personalen på sjukhuset var såklart måna om att han skulle ha det bra efter operationen.

— Det var så många nationaliteter. Alla var så extremt empatiska.

Ironiskt nog hade Uppsala Nya Tidning velat intervjua Bernd dagen innan operationen, med frågan: ”Vilken musik vill du ha på din begravning?”

— Frågan var intressant, när jag så snart skulle genomgå en svår operation. ”Förlåt”, sa de. Men det gick bra att fråga. Rätt kaxigt svarade jag: ”Det bryr jag mig inte om. Mina efterlevande bestämma det”.

Under veckan på sjukhus fick Bernd tidningen i handen. Han såg en stor bild på sig själv. Tidningen hade valt att publicera Bernds svar.

— Lite märkligt var det. Men så här i efterhand har jag ändå diskuterat journalistens fråga med mina närmaste, konstaterar han.

Frågor om döden har blivit mer aktuella när Bernd uppnått en den aktningsvärda åldern av 81. Mest handlar det ändå om att han ska leva livet.

— Jag har inte tänkt mycket på dem, men lite grann. Till exempel gick min förra fru bort i cancer. Jag lade mycket tid på hennes begravning.

På tal om kyrkliga aktiviteter (såsom begravningar) så handlar Bernds nuvarande projekt om att skapa ett processionskors i silver till Kristine kyrka i Falun.

— Arbetet är väldigt tekniskt krävande. Mer än bara korset ska det kunna fästas med en pinne. Då får det inte vara för stort eller för tungt, eftersom barn ska kunna hålla det.

Uppdraget fick han strax efter att han opererats. Eftersom han dels ville bevisa att han ännu kunde, dels kände att uppdraget var annorlunda från hans tidigare jobb (han har även gjort en dopfunt till en annan församling, till exempel), tackade han ja.

— Första tanken var att korset skulle bli klart till jul. Det var inte realistiskt. Nu gör jag klart det till påsk. Det passar bättre.

Silverkorset – själva ”kronan på verket” – är 45 gånger 31,5 centimeter stort. Sammanlagt ska verket bli 177 centimeter stort, med pinnen.

— I tillverkningen får man arbeta noga med att få fram den rätta strukturen. Fast ett kors är alltid ett kors. Proportionerna är gjorda med gyllene snittet; något som är vanligt för dem. För att få min personliga touch kommer en bit av sidan vara gjord av smält skrot.

Denna teknik uppfann han för lång tid sedan. Den blev till under Bernds tidiga karriär, när han var gift med (den framlidna) Rosa Taikon.

— Jag rotade i Rosas skrotlåda, började arbeta med skrot. Efter att ha smält skrotet utvecklade jag en egen teknik. Men nu är det svårt. Jag måste hitta lite överblivet material från mitt eget arbete från förr; för att kunna fortsätta med korset.

Han fortsätter:

— Detta ger en personlig prägel. Här syns det att Bernd Janusch gjort korset.

Fler saker har bidragit till att silversmeden är den han är idag. Allt började i mitten av 1960-talet.

Till följd av den dåvarande utlänningskonventionens (Migrationsverkets) bestämmelser var det nära att Bernd aldrig påbörjade sin karriär.

— Dessa innebar att man behövde ett arbete innan man kom till Sverige och blev kvalificerat arbete som arkitekt. Det visste jag inte och hade aldrig skaffat något annat. Men när jag ändå satt på arbetsförmedlingen så ringde Katarina Taikon (Rosas syster) från glassbaren på KFUM på Birger Jarls gata i Stockholm. Hon sa att de sökte en österrikisk student.

På så sätt fick Bernd det jobb (som barbiträde) han behövde för att fortsätta med studierna.

— Man kan säga att detta blev mitt livs viktigaste skola; under ett halvt års tid. Till en början kom bara Katarinas kompisar – intellektuella författare, skådespelare och andra kända personer. Man fick många intressanta diskussioner med dem, framför allt genom det som kallades ”raggarfik”. För dem var jag ”Berra”. Fast såklart, man fick kolla så det inte fanns brännvin i deras cola.

I umgänget med Katarina Taikon och hennes bekanta kom han oundvikligen i kontakt med frågan om romers tillstånd i samhället.

— När jag växte upp, i slutet av kriget (andra världskriget), pratade man aldrig om romer i Österrike. De som fanns fördes bort till koncentrationsläger. Få kom tillbaka. Men jag blev engagerad i detta. Senare fick jag även träffa Katarinas familj.

Därigenom träffade han också Rosa. Hon var då en etablerad dansös, nyskild och hade en önskan om att komma in på Konstfack. Detta lyckades hon som bekant med.

Bernd säger att de det gemensamma konstintresset samt intresset för det romska folkslaget svetsade dem samman.

— Hon var extremt ambitiös, arbetade sena timmar. Jag dök upp när jag kunde. Då hängde jag ofta på Konstfack och lärde mig mycket av Rosa. Hennes kollega trodde till slut att jag gått på konstfack.

Därmed blev silversmide även Bernds gebit. Då Rosa hade en utställning med filigran-smycken (fint silversmide) blev Bernd upptäckt av chefen från Nordiska Kompaniet.

— Han såg mina experiment och frågade vad det var. ”Det är min man och hans lekstuga”, sa Rosa. ”Det har vi aldrig sett” sa han. ”Egentligen skulle vi kunna ställa ut det här”. Så jag tog tjänstledigt från mitt andra jobb och ställde ut; en utställning som blev en jättesuccé.

Sitt första smycke sålde han till en av den tidens riktiga megakändisar.

— Den allra första kunden som köpte något av mig var Monica Zetterlund. Hon fortsatte sedan att köpa smycken av mig.

Bernds anseende blev bara större. Fler berömda personer köpte av honom. Samtidigt blev han, som gift med en romsk kvinna men utan att själv tillhöra folkslaget, en röst för just romerna.

— Tillsammans med Rosa hade vi en utställning på Nationalmuseum. På så vis kunde vi visa att romerna hade något att komma med i konstväg. Rosa var enligt mig den främsta inom filigran. Jag var mer lekfull, något jag fortfarande är.

Detta fungerade. Men en särskild händelse fick kändisskapet att gå Rosa åt huvudet.

Den skulle leda till parets separation i slutet av 1980-talet.

— Rosa var med i ”Här är ditt liv” med Lasse Holmqvist. Det förändrade henne. Plötsligt blev hon en superkändis. Med detta förändrade hon sin personliga stil. Det gjorde att vi skildes så småningom.

Kvar i Stockholm träffade Bernd sin dåvarande fru Inger, som kom från Mora. Med tiden flyttade de och sonen Kalle (född 1988) till Dalarna.

— Vi kom hit 1990. Men Inger dog tragiskt nog i cancer 2010 och nu är jag gift med Jane, som Inger var god vän med.

I tio års tid var Bernd kulturchef på Mora kulturhus. Därefter hängav han sig återigen åt sitt älskade silversmide.

Arbetet med silver har genererat i flera lokala uppdrag, utställningar och alternativa samarbeten. Han har även samarbetat med Zornmuseet (framför allt utställningen ”50 år med silver”) och med Vattnäs konsertlada.

— Det har blivit en del arbete med konsertladans scenografi. Plus så var jag delaktig i klädval, kostymer och scensmycken. Mycket har alltså hänt även på senare år och man kan säga att det har gått hyfsat för mig, säger Bernd Janusch.