Ida berättade om hårkullornas gärning och arv: ”Spännande hantverk”

I torsdags kväll hölls en föreläsning av författaren tillika fotografen Ida Halling, som skrivit boken ”Hårresande – Våmhuskullornas hårsmycken & vandringar”. På Mora kulturhus berättade hon om de olika resorna, mödorna och framgångarna som kullorna rönte i hela världen.

— Hur hantverket kom till just Våmhus vet man inte. Troligen var det på 1830-talet. Vissa påstår att de ville lära sig göra något mer med håret, andra säger att de lärde sig det av perukmakare, förklarade författaren.

Salen var i princip fullsatt när Ida Halling pratade om det fascinerande hantverket samt arbetet med ”Hårresande – Våmhuskullornas hårsmycken & vandringar” denna torsdagskväll. Detta arbete började för sju och ett halvt år sedan.

— Om det här visste jag absolut ingenting hösten 2016, när jag höll på att rota runt i ett rum hos min pappa; där han hade farfars och farmors dödsbo. Men när jag öppnade locket där det låg ett hårsmycke tänkte jag: ”Vad är det här?”. Det kändes som ett spännande hantverk, konstaterade Ida under föredraget.

Hänförd av det hon såg valde hon inom kort att påbörja en research. Det ledde henne till trakterna kring Mora.

— Jag letade reda på en hårkulla, som var Anita Sjöberg. Vi bestämde oss för att mötas på gammelgården (i Våmhus) med förväntningarna att jag skulle fota detta. Men jag visste inte vad det skulle bli av det sedan. Men på gammelgården stod jag i flera timmar med kameran.

Senare tog hon hjälp av ytterligare några som kände till hantverket samt dess historia. De gav henne tillräckligt med hjälp för att bygga på hårkullornas historiska dokumentation, i både text och bild.

— I arbetet med boken har jag rest runt ganska mycket. Jag har velat få in all fakta så bra som möjligt. Och innan jag började fota alla smycken så var jag så försiktig som möjligt. Vissa säger att smyckena är väldigt tåliga, men jag har varit ömtålig när jag fotat.

Den 160 sidor långa boken är uppdelad i kapitel som handlar om alltifrån hårkullornas resor till hårets alla användningsområden, när det kommer till att skapa konst eller mode. Men när allt tog sin början på 1800-talet var dalkullorna verksamma inom andra områden.

— Man tvingades få fram andra medel än det genom jordbruket de höll på med. Under 1600-talet finns de första dokumenten om en dalkulla som for i väg som kokerska. På 17- och 1800-talet blev det allt vanligare att kvinnorna fick tjänst på annan ort. Och genom det fick de ett starkt rykte som starka och pålitliga.

Smyckestillverkningen uppstod så småningom av en slump.

— Hur hantverket kom till just Våmhus vet man inte. Troligen var det på 1830-talet. Vissa påstår att de ville lära sig göra något mer med håret, andra säger att de lärde sig det av perukmakare. Det fanns även en tradition att göra smycken av tagel – men det var inte alltid samma kvinnor som utförde detta.

Att använda hår var på modet i hela Europa och det användes även till att tillverka exempelvis mattor eller peruker. Men smyckena stack ut.

— De kunde till och med användas som klockkedjor. Detta ersatte i vissa fall kedjor i guld, som var dyrt även på den tiden. Smycken blev sedan allt vanligare under den viktorianska eran.

Vad som stod ut mest i hårkullornas historiska gärning, var deras förmåga att marknadsföra sig. Från Våmhus gav de sig ut och skapade särskilda ”huvudkvarter” i bland annat Stockholm, Helsingfors, Kristiania (Oslo), Köpenhamn, S:t Petersburg, Reva, London och Magdeburg – men befann sig på andra närliggande orter.

— De reste ofta runt i grupp. Man hade ständigt befolkade huvudkvarter. Resorna började ofta på hösten och då begav man sig till fots, med lite tur blev det häst och vagn. Om man hade pengar kunde man även åka ångbåt eller tåg.

På resorna lärde sig kullorna språket i de olika länderna.

— Hemma i Våmhus talades det flera språk. Samhället blev väldigt internationellt på så vis.

Men det tydligaste språket talades trots allt genom hårkullornas hantverk. I Ida Hallings bok finns prov på flera avancerade kreationer.

Idag finns bara ett fåtal hårkullor kvar. Enligt uppgifter från kunniga i publiken denna afton, får konsten att arbeta med hår på detta vis endast läras ut till de i Våmhus. Men nuförtiden uppmanas även pojkar och män att lära sig hårarbetet.

Därför finns goda möjligheter att föra arvet vidare.

— Det är ett högst aktivt hantverk som idag går att beställa från de hårkullor som ännu är aktiva; vilket jag tycker är väldigt positivt, säger Ida Halling.