Djur är passionen – nu har Marie lämnat kliniken bakom sig

Djursjukskötaren Marie Frykberg gjorde häromveckan sin sista dag hos Distriktsveterinärerna i Mora. Uppskattad i sin tjänst ser hon tillbaka på hur det startade samt ger tips, för att fler ska förstå hennes fascination för djur.

— Just biten med kejsarsnitt är nog roligast, att få sätta liv till världen, säger hon.

I 25 år arbetade Marie Frykberg på Distriktsveterinärerna i Mora, innan hon gick i pension för två veckor sedan. Åren har varit händelserika och har innehållit många intressanta möten och en hel del skratt däremellan.

Själv beskriver hon sig som ett ”inventarium”; någon som alltid funnits där. Riktigt så är det såklart inte, då hennes karriär inom branschen startade i slutet av 1980-talet.

— Djur har alltid varit min passion och jag har varit i yrket sedan 1988. Då fick jag ett sommarjobb på Mora Smådjursklinik vid bryggeriet och arbetade som djurvårdare, berättar hon.

Intresset för att arbeta med djur kom med att hon tog hand om kor på 1970–80-talet.

— Det fanns ett sambete hemma i byn Vika. Där fick bönder från Mora, Siljansnäs, Älvdalen och Malung lämna sina kor på bete över sommaren. Man fick mjölka deras kor.

Nog för att det även var uppskattat av andra, men Marie kunde inte vara kvar där hela sitt liv.

— Det var viktigt för mig att ha empati för mer än bara djur.

2013 fick hon legitimation, efter studier på distans – en utbildningen på 3 år som numera finns på SLU i Uppsala.

Steget till att arbeta med djur ångrar hon verkligen inte. Mycket beror på att ingen dag är den andra lik.

— Det har varit ett väldigt varierande jobb. Man vet aldrig vad man får in. Djurägaren kan beskriva en sak vid bokningen men det kan i slutändan vara en helt annan diagnos. På så vis blir det spännande.

Till skillnad från en veterinär så jobbar djursjukskötaren med att assistera sin veterinär. Det kan variera; alltifrån att ta blodprover till att röntga eller vara narkossköterska vid operationer.

— På senare år har det också blivit mycket hund- och kattandvård. Vissa veckor har det varit tre tandpatienter om dagen – tolv hundar i veckan.

Att tandhälsan hos framför allt hundar blivit uppmärksammad beror troligtvis på att djurägarna är mer pålästa.

— De läser vad som kan hända om vovven har dålig munhälsa. Vanligast är att de små hundraserna drabbas värst.

Mest har kliniken utvecklats inom andra operationer såsom kejsarsnitt, eller om en tik får livmoderinflamation. Då kan det finnas möjlighet till operation.

— Både dag och natt har det blivit jobb. Just biten med kejsarsnitt är nog roligast, att få hjälpa valpar och kattungar till världen.

När Marie jobbade som djurvårdare – på en privat klinik i början av 1990-talet – fick hon inte sällan ta hand om sköldpaddor och ormar.

— Aldrig har jag känt någon rädsla för dem. Jag har aldrig varit rädd för något djur jag tagit hand om. Och det är lite spännande att ta hand om.

Ett genomsnittlig besök, oavsett djur eller behandling, får inte ta mer än 45 minuter. Den tidsramen har ibland varit svår att hålla sig inom.

— Många patienter behöver en sedering innan man genomför behandling. Ibland kan det ta längre tid för djuret att somna.

Varken reptiler, fyrfota djur, mindre hästar (såsom Minichettis), får eller fåglar har varit för svårt för kliniken att ta in.

Ändå har det funnits jobbiga dagar. Det värsta har varit när kliniken är överbelastad.

— Kommer det in många akuta fall så måste vi hjälpa emot dem, trots att vi har fullt. Man ser djurägare som är ledsna när de väntar. Man vill få in dem på ett rum… det är lite kämpigt. Det är svårt att säga nej. Ibland går det bara inte.

Några tips kan Marie ge till de som kommer efter henne – alternativt de som vill bli djursjukskötare.

— Många gånger måste man komma på sitt eget arbetssätt. Kanske att det tar tid för en ung person att komma in. De måste ha öppna ögon, ta hand om alla och inte stressa upp sig.

Hon säger som så många andra att hon haft ”världens bästa yrke”. Nu är det över och den 31:a oktober gjorde hon sin sista dag på Distriktsveterinärerna.

Marie Frykberg har överväldigats av all god respons hon fått på sociala medier. Hon inser att hon kommer bli saknad.

— Man blir alldeles rörd av det man har läst; så tacksam för allt, säger hon.