Historien om Sotharpans färd från Öje – Snart kommer den på återbesök
Gubb Tage Bevring, 88 år, är sannerligen en man som kan både sin egen, Öjes och många andras historia.
Han hänger sig åt att forska i släktskap och historia och under Anders Noruddes konsert på det ovanliga instrumentet Sotharpa kommer Gubb Tage Bevring att berätta om instrumentets historia och hur det tog sin väg från Öje till Stockholm och på så vis hamnade i historieboken.
Gubb Tage Bevring är en fantastisk berättare. När vi slår oss ner på Vita Älgen i Öje slår han upp boken med samlade nedteckningar från Nils Månsson Mandelgren som föddes i Väsby, Skåne, år 1813.
Hur Mandelgren så småningom hamnade i Öje förtäljer snart historien. Här har Gubb Tage många detaljer att delge, mycket tack vare en oengagerad lärare i småskolan.
— När jag var liten frågade min morfar mig en dag om hur det gick i skolan. Jag berättade att det inte gick så bra då vår lärare hade öppnat en skinnfirma i rummet bredvid lektionssalen. Han stack åt oss en psalmbok varje morgon och gick därifrån. Morfar sa att historia är intressant och gav mig en bok om drottning Kristina. Den kunde jag läsa i fåtöljen hos honom, berättar Gubb Tage Bevring.
Sedan dess har intresset för historia brunnit. Idag tar han datorn till hjälp och hans släktforskning, som idag innehåller 60 000 namn, har fört honom många gånger till Amerika för att besöka de familjer vars släkter han fått i uppdrag att finna.
— Jag tecknar ner allt. Jag har hur mycket som helst hemma. Det håller mig alert och så länge jag har ett klart sinne kommer jag att fortsätta, berättar Gubb Tage Bevring som även filmat och bandat ett stort antal intervjuer med äldre personer som fått berätta sin historia.
Men så tillbaka till Nils Månsson Mandelgren, sonen i en fattig skomakarfamilj där sjukdom tärde ytterligare på livet. Trots svåra omständigheter upptäcktes tidigt en begåvning hos Nils som redan vid 12 års ålder visade en fantastisk förmåga att teckna. Han började så smått tjäna pengar på att teckna porträtt, på den tiden fanns ingen kamera.
En dag kom en man från konstmuseet i Stockholm och fick syn på Nils teckningar. Han imponerades stort och när han sedan fick veta att konstnären endast var 12 år gammal erbjöd han sig att betala Nils resa till- och uppehälle i Stockholm för att Nils skulle kunna utbilda sig vidare.
Nils kom att få utbildning i både Stockholm och Frankrike och blev så småningom också folklivsforskare. Han ville resa runt för att dokumentera det gamla Sverige, vilket således också blev Nils Månsson Mandelgerns uppdrag.
Att resa runt i Sverige på den här tiden var inte lika enkelt avklarat som det är idag. Det vet Gubb Tage Bevring vars farfar arbetade som en så kallad ”skjutskarl”. Han transporterade resande genom landet med häst och vagn mellan olika skjutsstationer.
Gubb Tage Bevring skrattar och berättar hur hans farfar fick namnet Baron då han skulle hämta en just en sådan för att skjutsa genom byn.
— Befolkningen väntade med spänning för att få se hur en baron såg ut, men när farfar kom körandes med sällskapet fanns ingen baron med. Han hade tagit en annan väg. Besvikelsen var stor men byborna gav honom namnet Baron för att ändå kunna säga att de sett just en sådan, berättar Gubb Tage Bevring och tillägger att namnet kom att följa med en bit genom släkten.
Det var 1869 som Nils Månsson kom att resa till Dalarna. Mellan Värmland och Dalarna fanns ingen skjutsstation och Nils Månsson Mandelsson fick vandra, ända från Värmland till Rya. I sina anteckningar beskriver Nils en hemsk resa genom regniga skogar. Gubb Tage Bevring kan många detaljer om resan, något som besökarna vid konsertkvällen i Öje kommer att få höra.
När Nils Månsson Mandelsson väl anlände till Öje, efter att ha rott längs Västerdalälven till Malung, besökte han hem och stugor för att skriva ner och teckna av det han upptäckte.
I ett hem låg ett märkligt instrument på den öppna spisen. Instrumentet som var sotigt av röken liknade inget som Nils Månsson Mandelsson tidigare skådat. När han frågade värdparet om vad detta märkliga instrument var för något fick han till svar att det saknade sina strängar och inte längre gick att spela på och att han kunde få ta det med sig till Stockholm. Man hade dock hört berättas om att det skulle ha använts för att spela i kyrkan.
Nils Månsson tog det märkliga instrumentet, som han gav namnet Sotharpa, med sig till Stockholm där det kom att hamna på Kulturhistoriska muséet och senare på Musikmuséet.
Instrumentet visas numera i en glasmonter och har sedan dess upphittande åter gästat Dalarna via Folkmusikens hus i Rättvik och även Öje vid ett tillfälle.
Nu har folkmusikern och instrumentmakaren Anders Norudde låtit tillverka en replika av det gamla instrumentet på vilket han kommer spela och delge berättelser om byggprocessen i Öje den 30 mars. Besökarna kan vänta sig en spännande musikupplevelse, men inte minst också fantastiska berättelser ur Gubb Tage Bevrings outsinliga historiebank.