Våffelstugan som blivit en självklar paus i skidspåren

Uppe på Ljungåsens friluftsområde, omgiven av skidspår, skog och vintertystnad, ligger Våffelstugan.

För många är den ett självklart stopp efter några varv i spåren – för kaffe, våfflor och värme.

För Ingegärd Österback är den också ett vinterprojekt som vuxit till något betydligt större än hon först tänkt sig.

— Det här blir fjärde säsongen nu, säger hon.

Allt började 2022, efter ett ganska vardagligt samtal.

— Jag och en grannfru hade väl sagt någon gång att man borde ha något att göra på vintern.

Och så fick hon höra att kommunen sökte någon som ville driva det här. De tog kontakt, träffade fritidsförvaltningen och skrev hyresavtal.

— De blev ju tända direkt, och så körde vi.

Första året drev Ingegärd stugan tillsammans med väninnan. Året därpå tog maken Taisto över som kompanjon när väninnan hoppade av av hälsoskäl. Säsongen sträcker sig formellt från januari till slutet av april, men allt är beroende av snö och spår.

— Det är snön som styr. Förra året blev det väldigt kort säsong, det tog slut redan i början av mars och sen började det regna.

Ingegärd och Taisto är pensionärer. Ändå väljer de att lägga vintrarna på att öppna stugan flera dagar i veckan.

— Man säger ju att man har tid som pensionär, men man har ändå mycket att göra. Det som driver oss mest är ändå människorna som kommer hit. De är så glada att vi finns.

Responsen har blivit starkare än hon någonsin väntat sig.

— När säsongen är slut säger folk: ”Ni kommer väl tillbaka nästa år?” Man får så mycket tillbaka. Det sprider glädje inom en.

Våfflorna är den stora favoriten.

— Våfflor går absolut mest. Med jordgubbssylt. Sen har vi varmkorv, toast och hembakt bröd.

Trycket kan variera kraftigt.

— I början av säsongen är det lugnt. Men som mest har vi haft 104 köp på en dag. Då är det kö ut till dörren och folk får stå ute.

Det betyder inte 104 personer, förklarar hon.

— Det kan vara 150 människor. Då är det stressigt.

Trots att Våffelstugan ligger ensamt i skogen hittar människor hit, år efter år. Mycket tack vare skidspåren.

— Benny som spårar är otroligt duktig. Spåren är bra även när vädret är dåligt. Det säger alla som åker.

Ingegärd själv har jobbat hela sitt yrkesliv med människor, inom vården och socialtjänsten.

— Jag började som vårdbiträde och undersköterska, blev områdeschef och biståndshandläggare.

Jag tror att det här att vilja ta hand om folk sitter i mig.

I stugan har hon och maken delat upp rollerna.

— Han pratar med gästerna. Jag hinner inte det. Jag står där inne och gör våfflor, toast och serverar.

Publiken är blandad.

— Det är mycket familjer, vilket vi blev förvånade över. Många barn. Det är kul.

Barnen kommer ofta in med rosiga kinder och kalla fingrar efter skidåkningen.

— De är frusna, hungriga och glada.

Priserna hålls medvetet låga.

— Folk säger ofta att det är för billigt. Men vi tänker att det är bättre att familjer ska ha råd att åka hit tillsammans.

Ekonomiskt är det ingen stor vinst.

— Det blir en liten, liten guldkant. Men det är inte därför vi gör det.

Hur länge de fortsätter är öppet.

— Det beror på hur länge vi bor kvar här. Vi har hus med stor tomt och bor väldigt fint. När vi inte orkar längre flyttar vi närmare barn och barnbarn.

Men än så länge är planen enkel.

— Så länge vi orkar, och så länge folk kommer, då kör vi.

För många Ludvikabor och tillresta skidåkare har Våffelstugan redan blivit en del av vintern. En plats där fjällkänslan infinner sig – trots att man ”bara” är i södra Dalarna.