Hur orkar HåGe?

Han svarar på meddelanden sent på kvällen, förklarar budgetbeslut i kommentarsfält och får både beröm och skäll i mataffären.

Han blir ifrågasatt, ibland hotad, och har till och med blivit polisanmäld efter ett bråk i fullmäktige.

Ändå fortsätter HåGe Persson – Ludvikas moderata kommunalråd – med samma energi som alltid.

Frågan är hur han orkar?

– Det handlar nog om att jag verkligen bryr mig. Jag vill att folk ska förstå hur saker hänger ihop, inte bara höra halva bilden. Och sen… ja, jag tror jag har ganska tjock hud numera, säger han.

HåGe Persson (M) har befunnit sig inom kommunpolitiken i 32 år. Sedan 2019 leder han Ludvika tillsammans med Socialdemokraternas kommunalråd Leif Pettersson. Det är ett uppdrag som kräver ständig närvaro – både i beslutsrummen och ute bland folk.

– Jag har nog alltid haft ett behov av att förklara. Jag jobbade som lärare i 24 år, och det sitter kvar. Om människor inte förstår varför beslut fattas blir de bara arga. Jag vill hellre att de ska förstå.

Engagemanget började tidigt. Under folkomröstningen om kärnkraft 1980 var han bara sju år – men redan då tog han tydlig ställning.

Han växte upp i Harnäs, utanför Ludvika, och gick med i Moderaterna som 20-åring.

– Jag har alltid trott på individens ansvar och möjlighet att påverka sitt eget liv. Jag tycker inte staten ska styra allt.

Vägen in i politiken var inte spikrak.

– Jag röstade faktiskt på Folkpartiet i skolvalet. Jag var ensam på hela Bergaskolan, det blev nästan en grej av det. Alla visste att det var jag.

Efter att ha skrivit ett inlägg på den gamla debattsajten Ludvika Open Line kontaktades han av den dåvarande moderaten Bengt Andersson. De träffades – och sedan dess har han varit aktiv.

HåGe Persson är lärare till yrket och kommunalråd märks hans bakgrund i klassrummet fortfarande.

– Jag försöker förklara beslut på ett begripligt sätt. Kommunal ekonomi, till exempel, är inte enkelt. Men det är viktigt att människor förstår varför något ser ut som det gör, även om de inte håller med.

På sociala medier försöker han vara både informativ och personlig. I flödet blandas politiska inlägg med bilder från fritiden – trav, natur, eller marsvinen där hemma.

– Det är viktigt att visa att man är människa. Jag lever med min sambo och hennes familj, men politiken är förstås en stor del av mitt liv. Jag har inga egna barn, men jag har fått en bonusfamilj som betyder mycket.

Men att vara kommunalråd i Ludvika har också sitt pris.

– Under badhusfrågan i Grängesberg fick jag hot. Någon skrev att de skulle bränna våra hus. Det var obehagligt, men också en väckarklocka. Man inser att man inte kan nå alla.

Han berättar att han i början svarade på nästan allt, men har lärt sig att avstå ibland.

– Jag skriver i sociala medier en eller två gånger. Om det inte går fram, då får det vara. Jag har lärt mig att inte ta allt personligt.

Ibland går det ändå inte att låta bli.

– En person påstod offentligt att jag fuskat till mig min lärarbehörighet. Han begärde ut mina betyg, såg att jag hade rätt – men gick aldrig ut och rättade sig. Sånt tar energi. Man vill ju att folk ska spela med öppna kort.

Som kommunalråd tjänar han 66 000 kronor i månaden. Det är, säger han, en bra lön – men också ett arbete som aldrig tar slut.

– Jag får frågor i mataffären, på stan, i Messenger. Folk stannar mig på parkeringen utanför Coop för att prata skola eller vägar. Det är en del av jobbet.

Han skrattar lite.

– Och så tror folk att vi sitter och dricker kaffe hela dagarna. Men den största delen av jobbet är inläsning, möten och diskussioner. Det är mycket som folk inte ser.

Han vill också påminna om gränsen mellan politik och förvaltning.

– Många tror att jag kan gå in och bestämma var en soptunna ska stå. Men det fungerar inte så. Vi anställer kommundirektören, och hon leder organisationen. Jag kan inte lägga mig i personalärenden, även om folk tror det. Det jag kan göra där är att hänvisa till rätt personer.

Under hösten blev HåGe polisanmäld för olaga hot och misshandel efter ett bråk i kommunfullmäktige.

– Jag vet vad som hände och är trygg i det. Vi tog i hand efteråt och gick vidare. Men två veckor senare fick jag veta att jag var anmäld. Det var en märklig känsla.

Han funderar en stund innan han fortsätter:

– Jag hoppas verkligen att det inte handlar om politik. Om det är så här man ska bedriva politik – med polisanmälningar och personangrepp – då vet jag inte hur länge man orkar.

Men han fick också mycket stöd, både från kollegor och invånare.

– Det är nog det som gör att man orkar fortsätta. Det är fler som hör av sig och säger ”stå på dig” än som vill trycka ner en.

Trots allt – eller kanske på grund av allt – vill han fortsätta.

– Jag vill köra minst en mandatperiod till, om partiet vill det. Det händer så mycket här. Hitachi växer, nya företag etablerar sig, människor flyttar hit. Vi måste bygga fler skolor och bostäder. Jag vill vara med på den resan.

Han berättar att kommunen amorterat över 400 miljoner sedan 2019 och har god likviditet. Att Ludvika är på frammarsch

– Kommunen har inte dålig ekonomi, som många tror. Men vi får inte använda de pengarna till drift, och det är ofta det som missförstås.

Efter mer än tre decennier i politiken har han sett kollegor ge upp. Själv står han kvar.

– Jag tror att jag orkar för att jag inte låtsas vara någon annan. Jag försöker stå stadigt. Det jag gör i dag ska jag kunna stå för i morgon. Gör man misstag ska man erkänna dem – annars är man inte mänsklig.

Han ler när samtalet glider in på livet utanför politiken.

– Jag har marsvinen, familjen och travet. Det håller mig på jorden. De bryr sig inte ett dugg om fullmäktige.

Han säger det med ett skratt, men menar det på allvar. Det är i vardagen han hittar balansen – och kanske också svaret på frågan hur han orkar fortsätta.

– Jag tycker fortfarande att det är roligt. Det är nog det viktigaste. Så länge jag känner så, så kör jag på.