Från Västansjö till Cannes – nu premiärvisas Glitterfabriken hemma
Kring huset i Västansjö, som en gång rymde Sveriges enda glitterfabrik, har regissören Alexander Rynéus hittat både sin familjs historia och inspiration till en dokumentär som nu får Ludvikapremiär.
Filmen Glitterfabriken är en poetisk skildring av samtal med föräldrarna, minnen från pandemins karantän och en byggnad där glittret fortfarande ligger kvar på golvet.
I Västansjö, nära Sunnansjö i Ludvika kommun, står ett hus som alltid väckt nyfikenhet. Den gamla byggnaden sticker ut, både till utseendet och genom sin historia. Under 1950–1970-talet rymde huset Sveriges enda glitterfabrik. Här tillverkades julgransglitter i stora mängder, men fabriken experimenterade också med kikare, solglasögon och dragkedjor.
— Man undrar ju vad det är för hus. Det sticker ut på något sätt, säger Jörgen Gunnarsson från Ludvika Filmstudio, som under Scensommar visar filmen Glitterfabriken, som är en dokumentär om byggnaden och familjen som idag äger den.
Bakom filmen står regissören Alexander Rynéus, som vuxit upp med berättelser om huset och dess historia. Hans mamma kommer från Västansjö, och morföräldrarna bodde länge i huset som först var skola, senare glitterfabrik. Själv växte Alexander upp i Falun och bor numera i Svärdsjö, men har länge haft en nära relation till Ludvikatrakten. Han är känd för sina poetiska dokumentärer som ofta kretsar kring människor, miljöer och livsöden.
— Det är första gången jag gör en film som är så nära mig själv. Det har påverkat mig mycket och är nog ett avstamp till mer av den varan, säger Alexander.
När Alexander och hans föräldrar tog över huset sammanföll det med pandemin. Karantänen gav dem tid tillsammans, något som i sin tur ledde till att kameran åkte fram.
— Jag hade inte umgåtts så mycket med mina föräldrar på länge. Sedan behövde jag vara i karantän för att kunna träffa dem och vi spenderade flera veckor tillsammans, berättar han.
Filmen kom att spegla inte bara huset, utan blev ett sätt att se sina föräldrar på ett nytt sätt.
— Vi pratade om saker vi inte brukar prata om. Om drömmar, olika sätt att se på livet, förgänglighet.
Alexander beskriver processen som ett möte med familjens historia, där deras samtal och vardagliga scener förvandlades till något större.
— Jag lyssnade på hur de pratar med varandra. Ställde frågor jag aldrig ställt. Då öppnas det upp något annat. Jag filmade långa sekvenser när de pratade med varandra. Deras egen värld. Såg allting från en annan vinkel.
Under rensningen av huset fann de mängder av prylar från förr. Långt tillbaka var byggnaden en skola och vissa saker hörde dit. Senare blev det en glitterfabrik i finsk ägo. Från den tiden fann de bland annat en låda full med glitter och en hög med solglasögonglas – minnen från fabrikens aktiva dagar.
— Det var en märklig syn när jag hittade dem. Vad är det jag tittar på? säger Alexander när han plötsligt stod inför högen med glasögonglas.
Grannar har också delat berättelser om Glitterfabrikens tid, då många i trakten arbetade där.
— Folk tog hem saker och jobbade hemma. Glittret spred sig i byn. Det märkte vi när vi städade, att det är svårt att sopa bort glittret. Det är fortfarande glitter på golvet.
Filmen Glitterfabriken har redan visats på filmfestivaler i USA, Venedig och Cannes. Nu får den sin första visning i Ludvika.
— Nu känns det kul att visa den här, säger Alexander.
— Det är nog mest konstigt för mina föräldrar. Att de delar sina liv och sina tankar. Och så sitter det människor i USA och tittar på det.
Visningen hålls under Scensommar på Aveny, Folkets Hus, torsdagen den 11 september. Filmen, som är 51 minuter lång, har svenskt tal och engelsk text. Entrén är fri, och både Alexander och hans föräldrar kommer att vara på plats.
— Mamma har sagt, vad är det att filma. Många tänker nog så om sitt eget, säger Alexander med ett leende.
Planen är att Glitterfabriken delvis ska öppnas för allmänheten som konsthall nästa sommar. För Alexander känns huset som mer än en byggnad – det är en plats fylld av berättelser, minnen och glittrets magi. Både på ett personligt plan och kopplat till bygdens historia.
Med Glitterfabriken bjuder han publiken på en poetisk resa där vardagliga samtal får plats i strålkastarljuset. Det är en påminnelse om att historien lever kvar – ibland i form av glitter som aldrig riktigt går att sopa bort.
