Från storstad till raggsockor och bruksdoft

När Karin Surtmann tar emot i det gamla brukskontoret från 1916 är det med samma blandning av stolthet och ödmjukhet som när familjen först klev över tröskeln 2020.

Då stod huset tomt sedan åtta år tillbaka. I dag är Gamla brukskontoret ett levande kafé och bageri, med hembakta bullar, raggsockor i hallen och gäster som kör flera mil bara för att komma hit.

— Vi hade skojat i många år om att öppna ett bageri. Men att det skulle bli så här… det kunde vi aldrig tro, säger Karin.

Familjen Surtmann kommer från Upplands-Bro utanför Stockholm, där både Karin och maken Mikael jobbade på kontor.

— Jag var ekonom och HR-ansvarig inom idrotten. Jag hade jobbat på samma ställe i trettio år. Mikael jobbade som inköpare inom bygg.

Men storstadslivet höll på att slita dem i bitar.

— Mycket folk. Långa köer. Man satt i bilen hur länge som helst.

Dottern Johanna, utbildad bagare och konditor, pendlade samtidigt till sina jobb inne i Stockholm. Också hon tröttnade. Det var till sist pandemin som tippade familjen över kanten.

— Då börjar man ju verkligen fundera på sitt liv. Vi ville göra något helt annat, säger Karin.

Och det gjorde de. Sonen i familjen flyttade först upp till Dalarna för att arbeta som lärare. Hans föräldrar följde efter. Karins mamma bodde redan i trakten. Till och med svärföräldrarna packade ihop sitt liv och flyttade norrut.

— Ja… det blev som en hel liten släkt som flyttade, säger Karin och skrattar.

Från början hade de siktet på en annan fastighet i Grangärde-trakten, men den hann säljas. Så en dag satt de i bilen utanför det gamla brukskontoret.

— Ägaren hade precis styckat av byggnaderna. Och då kände vi att… det här kanske är möjligt.

Huset var stort. 600 kvadratmeter totalt, varav 250 för kafé och bageri. Och det var gammalt.

— Jag gick på visning säkert 20–25 gånger. Jag funderade på allt som kan hända i gamla hus. Finns det marknad? Finns det kunder? Det var mycket vånda.

Men drömmen vann. Familjen sålde huset i Upplands-Bro och investerade allt i Nyhammar.

— Vi satsade allt vi hade. Det var bara att kämpa på.

När pandemirestriktionerna släpptes strömmade gästerna in.

— Jag stod i kassan och kön ringlade sig genom hela lokalen. Vi brände bullar, undergräddade bullar, testade nya recept som inte blev bra… allt hände samtidigt.

Karin skrattar åt det idag, men då var det svettigt.

— Det var 14-timmarsdagar, konstant jobb. Vi trodde vi skulle klara oss själva, vi tre. Det var naivt. Det krävs mycket personal.

I dag har de en anställd bagare, timanställda ungdomar på helgerna och fem–sex sommaranställda.

Gästerna älskar huset och känslan. Många tar av sig skorna och glider runt i raggsockor.

— Det är hemtrevligt här. Allt är renoverat. Och vi bakar allt från grunden.

Och Johanna kompromissar inte med bakandet.

— Vi vill göra allt från grunden. Det blir långa arbetsdagar, men det är värt det, säger hon.

Det finns även signaturrätter som blivit lokala favoriter: Bruksbullen, Nyhammarbakelsen, och Darrell-bakelsen – uppkallad efter ingenjören som gjorde Sveriges första kraftöverföring av likström just här i Nyhammar.

— Vi vill knyta bageriet till platsen och dess historia, säger Karin.

Det började med många lokala gäster, men kundkretsen har förändrats.

— Vi har tappat många lokalbor. Men nu kommer de som har det här som utflyktsmål. Från Söderbärke, Borlänge, Björbo, Grängesberg. Ofta äldre som åker mitt i veckan.

Läget vid riksväg 66 är avgörande.

— Om vi inte låg där vi ligger… då skulle det inte fungera. Fjälltrafiken till Sälen är jätteviktig.

Men synligheten ska bli bättre.

— Vi ska sätta upp nya skyltar från båda håll.

Mikael jobbar i dag heltid i Stockholm igen, veckopendlar och sover i en lägenhet i Bålsta.

— Vi trodde att vi alla skulle kunna ta ut lön här. Men så blev det inte. Då fick han ta ett annat jobb. Han jobbar i kaféet varje helg ändå.

Söndagar är heliga – då är caféet stängt.

— Det är inte smart ekonomiskt, men vi måste orka.

Nästa steg är redan planerat:

— Vi ska rikta oss mer mot företag och skaffa firmabil. Ta beställningar, leverera. Det blir den nya grejen 2026.

Johanna bor i sin mormors gamla hus och håller på att rota sig.

— Hon kommer hålla på länge. Vi får se hur länge vi orkar, säger Karin.

Men att verksamheten får leva vidare, det tror hon på.

— Kanske barnbarnen en dag. Vem vet?

När hon funderar på allting de gått igenom ler hon.

— Det här huset… många här har jobbat eller haft släktingar som jobbat i det. De är glada att någon tog hand om det. Och det känns fint att öppna dörren för folk igen.