Fotografen fångar Bergslagens gruvhistoria: ”Jag älskar Grängesberg”

Med kameran i ena handen och arkivmaterial i den andra har fotografen och författaren Björn Dahlfors kartlagt 53 av Bergslagens gruvlavar.

Resultatet är ”Lavens land”, en ny fotobok som djupdyker i ett unikt industriarv – och människorna som omgav det.

— Det här är inte bara en bok om byggnader. Det är ett försök att förstå hur Sverige blev det land vi lever i idag, säger Björn Dahlfors.

I boken finns åtta gruvlavar från Ludvika kommun och en från Smedjebackens kommun. Men fokus ligger inte bara på lavarna i sig. För Björn är de snarare utgångspunkt för att berätta en större historia – om industrialisering, folkhemsbygge, välfärd och förfall.

— Det började som ett ljummet intresse när vi flyttade till Bergslagen 2016. Men med varje gruva kom en berättelse, och snart växte det till något mer, säger han.

En gruvlav är byggnaden som reser sig över ett gruvschakt – ofta det enda som står kvar när resten av gruvområdet rivits. De kan ses som gravstenar över en epok, men för Björn Dahlfors är de också symboler för något mycket större.

— De här byggnaderna är ofta dramatiska avbrott i landskapet. De syns från mils avstånd. Men det är också här, i skuggan av dem, som folk slet, strejkade, organiserade sig – och dog, säger han.

Boken skildrar både gruvornas storhetstid och deras fall, med nedslag i viktiga händelser som strejken i Persberg, andra världskrigets höga efterfrågan på malm och den svenska stål- och gruvkrisen på 1970-talet.

En av de mest intakta miljöerna som finns dokumenterad i boken är Grängesberg – en plats som Björn hyser särskilt starka känslor för.

— Jag älskar Grängesberg. Det är en av få platser där lavarna inte bara står kvar, utan där hela miljön omkring fortfarande finns. Och där finns dessutom tre lavar på rad – det är rätt mäktigt, säger han.

Björn Dahlfors beskriver det som att vissa lavar fungerar som bokmärken i landskapet, men att Grängesberg är som ett helt kapitel i sig. Gruvlavarna i området fungerar enligt honom både som industrihistoria och kulturarv – men också som fotografiska motiv. Texterna i Lavens land bygger på arkiv, tidningsklipp, böcker och anekdoter. Men Björn har valt en särskild stil.

— Jag försöker skriva kubistiska porträtt – små fragment som tillsammans bildar något större. Det är tvära kast: från en bandyplan i ett fruset gruvschakt till rymdbasplaner i Pershyttan. Men också mörker – mycket mörker. Livet som gruvarbetare var ofta ett helvete, säger han.

Lavens land är den andra boken i Björns serie Kära Bergslagen. Den första, Råvaruland och folkhemsrester, kom hösten 2024. Och idéerna för framtiden är redan igång.

— Jag funderar på att göra något om Folkets Hus-rörelsen. Men jag lockas också av Stripa gruva, där allting är intakt – som om någon bara stängt dörren och gått, säger han.

En fascination som han tror att han är långt ifrån ensam om.

— Jag tror att många känner något när de ser de här byggnaderna. En slags blandning av stolthet, vemod och nyfikenhet. Den känslan försöker jag fånga i både text och bild.