Vi är alla av samma vatten, öst och väst möts på Bosporen vid Siljan
Året är 1978. Högstadiet på Sammilsdalsskolan är på väg att ta slut. Förutom att Ingemar Stenmark vinner VM i slalom, att Forsmark 3 ska byggas ut och att den svenska basindustri har sett sina bästa dagar, textilkoncernen Eiser sparkar uppemot tvåtusen personer, händer det inte så mycket i en 16-årings liv.
Det är som om mina dagar inte fanns. Som om skolbussen mellan Insjön och Leksand var en färd med Aniara rakt ut i ingenting. Pappa hade börjat dricka och snart skulle vår familj splittras. Jag var mitt i ett krig och kände att jag måste emigrera för att överleva.
Men det var då det hände.
På väg till busshållplatsen i Noret såg jag något konstigt. En ny skylt på gamla apoteket? Restaurang Bosporen stod det. Vad var det för något? Först vågade jag inte gå in. Men när jag väl gjorde det, öppnades en helt ny värld.
Bröder från Turkiet hade öppnat ett nytt matställe. Plötsligt hade Siljan och Noret förvandlats till Svarta havet och Marmarasjön; och den smala entrégången in till själva hjärtat, restaurangen, var nu sundet som förband dessa vatten, Bosporen!
Jag som på min höjd hade åkt buss till Åmål var nu i mesopotamernas, persernas, kurdernas, grekernas och turkarnas land! Bröderna tog emot som vid ett hov i Samarkand med orientalisk inredning; ja som om Alexander den store ätit middag här och dragit vidare mot nya fälttåg. Och när jag såg och åt en pizza för första gången, det var här i gamla apotekets lokaler, var det nog då som mitt intresse för historia och resor ut i världen började. Den 31 december 1978 sändes det sista radioprogrammet Frukostklubben samtidigt som svensk charter slår nytt rekord med 1,2 miljoner resenärer. En ny tid var inne och vi skulle alla komma att lägga på hullet.
Sätter mig vid ett bord på Restaurang Bosporen. Det är eftermiddag och ur högtalaren spelar ABBA” Give me, give me a man after midnight”. Jag ser mig omkring. 45 år har gått sedan Bosporen kom till Leksand och mycket har hänt i Sverige och i världen. Men på något oförklarligt och hemkärt sätt har tiden mellan dessa väggar stått stilla. Man känner igen sig fast många förändringar har gjorts. Men herregud tänker jag. Hur många gånger har jag inte varit här och ätit och druckit och spelat och konverserat och skrivit texter och hamnat i gruff och vänskap i en enda röra. Hela mitt vuxna liv har jag varit en Bosporenmänniska; och än håller levern!
Jag tänker på vad Mesut Karakas säger om sin restaurang: ”Det är leksingarna som äger Bosporen, jag bara förvaltar den”. Ord som ”familj” och ”motstånd” går på lina i min hjärna och balanserar mellan materialism och idealism.
Nu kommer Mesut. Han har hunnit bli 41 år och kom till Insjön redan 2001. Han beskriver flytten från Kurdistan, ett folk med en egen kultur och ett eget språk utspridda i Turkiet, Irak, Iran och Syrien som levde i Mesopotamien för flera tusen år sedan, som olika val han och familjen tvingades att göra. Det fanns ingen framtidstro i byn där jag kom ifrån, förklarar han. Det stod mellan att fly till Europa eller bli militär. Vi valde det första och kom hit. Jag hade inte ägnat mig åt matlagning tidigare, berättar Mesut men jag ville arbeta och fick jobb i köket på Bosporen hos bröderna Akol.
Nu har Mesut och familjen styr restaurangen i snart 15 år. Det är en lång tid i en svårmanövrerad bransch med ups and downs, och någon semester har inte funnits på tio år. Ett tag funderade Mesut på att sälja verksamheten, men kärleken till Leksands kanske populäraste restaurang, alla anställda och leksingarna som ser sitt ”Samarkand” som sin egen, gör man sig inte av med i en handvändning. Frågan är hur man utvecklar rörelsen utan att ändra för mycket på ett vinnande koncept.
Mesut har planer. Han har analyserat varenda vägg, vrå och hörn med uteserveringen. Lokalen, säger han, är inte ändamålsenlig. Hur synkar man uteserveringen med restaurangen? Hur hittar man effektiva besparingar utan att tumma på service och kvalitet? Idag går serveringspersonalen väldigt mycket, förklarar Mesut, utan att ha en bra struktur. Vad händer om man bygger om och gör lokalen smidigare, om gästen har en app och beställer själv, ja, kanske en robot som kommer med planksteken. Vi är redan där, menar Mesut, och jag måste kolla på allt nytt som kommer. Det blir svårare att få tag på personal och personal kostar som bekant pengar. Men vi är nog en restaurang som skyndar långsamt. Serveringen och hemtrevnaden är viktigt för att vi själva är sådana människor, förklarar Mesut. Visst är det tufft, men vi ska nog klara det.
Vad har de här snart 15 åren betytt för dig och familjen på Restaurang Bosporen, undrar jag. Mesut funderar ett tag. Så säger han: Kärleken och värmen till Pelle Lindström, Lill-Mele, Mats Wallgren, Anki, Vicke med flera är som att ha fått extra familjemedlemmar.
Jag går ut och tänker: Samma vatten rinner från Marmasjön genom Bosporen och ut i Medelhavet. Vi är alla samma vatten, vi är alla både öst och väst som möts på en 45-årig restaurang vid Siljans strand. Robinson Kruse kunde inte ha sagt det bättre.
Text: Mats Lindström, frilansjournalist