Vackert ansikte och en stor kosmisk smäll på Siljansbygdens kulturkanon

År 1994 införskaffade jag med stor iver Harold Blooms, Den västerländska kanon. Där säger litteraturprofessorn från Yale bland annat så här om hur en kanon skulle kunna fungera. ”Att fördjupa sig i kanon gör en inte till en bättre eller sämre människa, en dugligare eller en odugligare medborgare. Det enda Västerlandets kanon kan bidra med, det är en djupare insikt om hur vi bäst använder vår egen ensamhet, den ensamhet vars slutgiltiga gestalt är vår uppgörelse med vår dödlighet.”

Och så här tror jag man ska se den jungfruligt sjösatta svenska kanon som omgående hamnade i piltavlans mitt. Jag gillar den därför att den sätter fingret på följande.

För det första är vår svenska historia och kulturhistoria påverkade av yttre faktorer. Ur ett perspektiv är det svårt att riktigt säga vad som är svenskt eller inte. Kulturyttringar har mixats och blivit en del av den svenska sociala, kulturella och ekonomiska maktbalansen. Om vi tar ur högen, Vadstena kloster och Heliga Birgitta, så växte kristendomen och katolicismen fram långt från den svenska gränsen med utländska bröder och systrar som förde in arkitektur och kultur från världens alla hörn. Att klostret kom att ligga i Vadstena med en svensk abbedissa, som dessutom kom från en mycket välbärgad familj med smak för det utländska, är snarare en slump än något annat.

Ett annat exempel är Siljansbygdens alla sockendräkter. Vad är det för något? Det svenskaste vi har? Vi vet inte riktigt vad det är då vi säger sockendräkt (som har med kyrkan att göra), hembygdsdräkt (som snarare avskärmar sig från det nationella), som exempelvis Leksandsdräkten (som markerade provinsiell gräns mot stad och övriga riket). Kläderna är dessutom påverkade av både kyrklig och adlig flärd och färger som just mixats med platsen där kläderna tråcklades ihop.

Med detta i bakfickan vore det intressant att ställa upp Siljansbygdens egen lilla kanon. Vad är det för personer, saker och företeelser som fastboende och turister bör känna till? Eller är Siljan, berg och skogar som vilken plats som helst? Man kan svara ja på den frågan då hela vårt avlånga land är fullt med kultur och historia. Dock måste man komma ihåg att vår så kallade kanon ändå har sin speciella form som vi kan berätta om här och nu.

Det handlar om att medvetandegöra och på så vis skapa en känsla för bygden. Man kan kalla det stolthet, en stolthet som också måste innehålla sakliga fakta och kritiskt tänkande. Historia kan missbrukas med falsarier. Men används det på rätt sätt hemma, i skolan och på arbetsplatserna höjer man bildningsnivån och rädslan byts mot upplysning. Extra kul är Dalarnas representation i Sveriges kulturkanon som: Lilla Hyttnäs, Sundborn av Karin och Carl Larsson, Hugo Alfvén, Ingmar Bergman, Emanuel Swedenborg (Svedens gård), offentlighetsprincipen, Leksand, Falu koppargruva, Carl von Linné, Brunnsviks folkhögskola, Vasaloppet.

Så låt oss titta på en lista över Siljansbygdens kanon. Vad vill jag då med detta? Jag har valt tio saker som jag tycker man bör känna till lite extra. Dels handlar det om att begränsa ämnet här och nu och snarare väcka intresse och diskussion. Vad skulle du vilja se på Siljansbygdens kanon?

Siljans Geopark. Meteoritnedslaget för cirka 380 miljoner år sedan var en slump som kom att forma hela vårt område. Ja, denna Siljansbygdens egen ”Big Pang” påverkar oss än idag och kommer alltid att följa oss, Europas största krater! Men har vi verkligen ansträngt oss att förstå detta kosmiska ögonblick? Med tanke på framtidens energibehov av både vatten och metaller borde vi för längesen infört geologi som huvudämne på skolorna och uppfört ett museum med forskarstatus. Världen väntar.

Siljan, Sveriges till storleken sjunde största insjö. Inte mycket att skryta med kan man tycka, men med en yta på 293 kvadratkilometer finns det en hel del litteratur i ämnet. Och turistbåten Gustaf Wasa, inte att förglömma. Länge fanns planer på en kanal via den 12 km långa vik från Leksand, Djurås, Borlänge och Dalälven.

Vasaloppet, Anders Pers och IFK Mora (med på svenska kulturkanon). En fantastisk utveckling byggd på en saga om en skidåkande adelsman som få kände till. Skjuter man sedan till Zornmuseet är det bara att lyfta på hatten.

Tre inspelade låtar med Hjort Anders Olsson (med på svenska kulturkanon). Det sägs att möter man två rättvikare spelar tre fiol! Rätt kul det där. Hjort Anders och andra dåtida spelmän kunde nog inte drömma om att den djävulsgnidande spelmansmusiken skulle få änglavingar och ett eget folkmusikhus i Rättvik.

Midsommarvaka, svensk rapsodi nr 1 för stor orkester, op 19 av Hugo Alfvén (med på svenska kulturkanon). Hugo slog sig ner i Leksand och parade klassisk musik med folktoner och fick på så vis fram en musik som andas svensk natur, dimma och duggregn.

Dalebrevet 1743. Jag vill hävda att det är när Leksandsbönderna ville se vad sekreta utskottet kokade ihop kring ryska kriget som offentlighetsprincipen tar sina första stapplande steg.

Vackra Carin, Djurakullan som på 1830-talet med ett underskönt ansikte blev vår första stora multimediakändis. Hur mår alla vackra människor idag?

Bilar och motorer. Classic car week, Åkdon o termos och liknande tillställningar visar att Siljansbygden håller sig väl framme på den fronten.

Hembygdsgårdarna. Vad vill de säga egentligen? De står där som gråa minnen över en allmoge som arbetade hårt på gårdarna, i skogen och i gruvor och förvandlade en delvis torftig tillvaro till bildning och välfärd. Vi får inte glömma varifrån vi kommer.

Ris Kersti Persson, en 1800-tals hornblåsvirtuos från Blecket i Rättvik. Hon uppträdde på Stockholms konserthus och det sägs att hon kammade hem världens första Zornmärke i guld.

 Text: Mats Lindström, frilansjournalist