Parallellsamhället Limå bruk formade Sverige med svett och masugnsjärn
Det har nu gått 220 år sedan Limå bruk i västra Leksand startade. Jag har länge fascinerats av denna outsider av buller och rök som delvis knuffade igång Sveriges industrihistoria, men som aldrig riktigt platsat in i den lokala bygghistorien. Kanske är det därför som ingen riktigt brydde sig om att bevara platsen för eftervärlden, trots en för bygden unik industrimiljö vars öde kunde ha varit ett välbesökt museum idag. År 1845 bodde cirka 227 personer på Limå bruk med en produktion på 979 ton stångjärnssmide och var nummer ett av 68 bruk i Kopparbergs län. Det skriver Bertil Boëthius i ”Järngruvorna i Åhl”.
Men hur började det?
Det påminner om ett järnletandets Klondike efter pengar och makt med Stora Kopparberg som vaktande drake på berget för alla uppstickare som försökte sno åt sig en bit. Men det handlar också om konjunktursvängningar, fattigdom och bönder som med kyrkans hjälp ropade efter masugnar och arbete.
År 1697 har vi Bäcka bruk i Orsa. Det sägs vara Siljansbygdens första masugn. Det berättar Ulrich Lange i ”Limå bruk historia och bebyggelse”. På 1700-talet syns en högkonjunktur och Siljan bokstavligen omringas av masugnar och stångjärnshammarsmedjor. Det är i denna rusch som Falubergsmännen Daniel Ström och Magnus Hellsén ser sin chans. År 1781 hade de fått nyttjanderätten till hästvedsgruvan i sommarbergsfältet i Ål. År 1793 nämns Limå bruk för första gången om kolleveranserna. Men det går nu trögt.
Napoleons ”världskrig” sätter käppar i hjulet för handeln. År 1803 ändrades lagen för nyetableringar och Ström och Hellsén började bygga i Limå och Brahammar 1804, trots att ansökan inte var beviljad. Samma år börjar de första arbetarna att etablera sig och ett annorlunda samhälle börjar ta form efter Limån och Braån. Åarna delade inte bara upp folk i arbetare på en sida och herrar (herrgården är idag bebodd) på den andra. Vi ser här embryot till Sveriges privata industrihistoria med en bebyggelse som skiljer sig från de gamla byarna.
Den 5 mars 1805 är det klart. I privilegiehandlingarna står: ”… anlägga ett Jernverk väster om sjön Siljan på det så kallade Näsbyggelandet uti Leksands Sokn.” Limåviken, som går in i Siljan, blev nu ett nav i en
förindustriell era som varade i över 70 år.
Nu blev det liv och rörelse kan man säga. I Insjön vädrade man morgonluft. Det var ju där järnmalmen fanns. Men även i Åsberget i Leksand. Och det behövdes massor av träkol. Kyrkoherden i Ål, Wittich Baggstedt (som hämtad ur Sagan om ringen), försöker med ”ett knippe mutbevis” att få herrarna att tänka på körslor och annat som kunde komma bönderna till godo. Och nog blev det arbetstillfällen alltid. Redan år 1804 inflyttade 75 personer till Limå och Brahammar. Myrarna dikades och ett jordbruk växte fram. Kommunikationen skedde med båtar över Siljan, men ganska snart byggde bruket kanske Leksands längsta vägsträcka upp mot Siljansnäs.
I toppen var brukspatronen följt av bruksinspektorn och bokhållarna. Sedan hade vi hytt- och masmästaren, uppstättare, bokare, rostbrännare, hyttdrängar, dagkarl, pigor och barn samt lokala bönder som stod för olika körslor. På 1860-talet fanns cirka trettio byggnader: kolhus, hytta, brygghus, herrgård, stall, bodar, ladugård, magasin, trösklada, smedjor, arbetarbostäder med mera. Man hade till och med en iskällare.
Malmen från Åls gruvor fraktades på segelbåtar som kallades jakter. Tillbaka hade de med sig stångjärn. Men väder och vattenstånd ställde till det. År 1837 bildades ”Ångbogseringsrederiet på Siljan och Dalelfen” och 1839 (185 år sedan) sjösatte bolaget ångaren Prins August År 1859 tog ”Gefle-Dala Jernväg” över transporterna av stångjärn till Stockholm.
När järnmalmen kom till Limå slogs den sönder med släggor i mindre stycken. Sedan rostades malmen i en rostgrop för att avlägsna svavlet. När malmen hade svalnat krossades den igen. Malm, kalksten och träkol fraktades upp till masugnen. Efter en kraftig förbränning med hjälp av luft avlägsnades syret. I botten på masugnen samlades järnet och tappades upp i tackjärnsformar. Klart.
Limå bruk hade en egen brukspredikant och var ett eget skoldistrikt. Men år 1878 var det slut. Domnarvets järnverk, Sveriges största industrikomplex, tog i stort död på allt som hade med privat järnhantering att göra.
Poeten Gustaf Fröding växte upp på ett värmländskt järnbruk. I dikten ”Den gamla goda tiden” skrev han bland annat: ”Forsen dånade, hammaren stampade, överdundrade knotets röst, ingen hörde ett knyst från de trampade, skinnade, plundrade ännu i hundrade år av förtvivlan och brännvinströst”. Se där livet på Limå bruk som nu sover medan forsen alltjämt brusar.
Text: Mats Lindström, frilansjournalist
