Leksandslöken hyllas med egen utställning

Storleken är inte alltid det viktigaste. Föreningen Leksands kulturväxter vill slå ett slag för den lilla men anrika Leksandslöken som de odlar och bevarar för framtiden.

— Det är viktigt att vi informerar och får nya odlare så att den inte dör ut, säger Monica Rönnkvist från Ullvi om utställningen på Leksands bibliotek.

Utställningen visas 24 januari till 14 februari 2026 och föreningens ordförande Agneta Magnusson är lika engagerad:

— Det här är ett kulturarv värt att rädda! Leksandslöken har odlats i många hundra år. I böckerna finns den beskriven sedan 1700-talet, men den har funnits längre än så och det är något att vara stolt över.

— Men på 1920-talet började man kunna köpa sättlök till de stora gula lökarna, vilket konkurrerade med Leksandslöken. Vi blev väl lata och orkade inte skala de små lökarna, tror Agneta Magnusson.

En sorts potatislök

Smakmässigt liknar Leksandslöken handelns stora gula lökar, säger de som har testat. Men leta inte efter en fröpåse med Leksandslök, utan odla den som en schalottenlök istället.

— Man äter aldrig upp alla lökarna man skördar utan man sparar de små lökarna och sätter i jorden som utsäde nästa sommar. Då kommer det sex-sju nya lökar per sättlök, precis som när man odlar potatis, förklarar Monica Rönnkvist.

Agneta Magnusson berättar om en undersökning vid Trondheims universitet där Leksandslökens genetiska anlag dokumenterades och jämfördes med andra liknande nordiska sorter. Enligt Agneta fann de att Leksandslöken ska vara den friskaste av våra lokala sorter av potatislök. Dessutom är den genetiskt urskiljbar från de andra sorterna. Förmodligen för att den har odlats så länge på samma plats och att det då har hunnit uppstå diverse mutationer.

— Jag tror att Leksandsborna är väldigt traditionsbundna, det kan ha bidragit till att den lever kvar än idag. Man ändrar inte på en Leksandsbo, upplever Monica Rönnkvist.

— Inte förr i tiden i alla fall, inflikar Agneta Magnusson.

De tycker att det är viktigt att det finns lokala råvaror som bidrar till vår inhemska matproduktion, i tider av oro i omvärlden.

— Om det händer något och man inte kan importera fröer eller sättlök så har vi ändå den här, påpekar Agneta Magnusson.

Tydlig kalenderkoppling

Här i Sverige har Leksandslöken fått varumärket “Grönt kulturarv” för sin väldokumenterade lokala förankring. Lökens främsta förvaltare Monica Rönnkvist berättar hur det började för henne.

— Jag fick en påse Leksandslök på 1970-talet av granntanten Doris Nylands. Hon såg att vi precis hade flyttat in, byggt vårt hus och börjat odla i en liten ruta. Så då tyckte hon att vi skulle odla en lokal sort.

Sedan dess har produktionen vuxit till omkring 100 sättlökar, vilket ger 600-700 lökar att skörda. Varje år planterar hon lökar vid Leksands hembygdsgårdar, alltid med start den 18 maj då Erik har namnsdag, och med skörd den 10 augusti då Lars har namnsdag.

— Den minnesregeln blev lätt för mig att komma ihåg eftersom min man heter Lars-Erik, skrattar Monica.

Löken mognar alltså relativt snabbt och nu hoppas föreningen Leksands kulturväxter att utställningen ska ge ny näring till projektet. Agneta Magnusson beskriver sig själv som 80+ och utan att gå in på närmare detaljer säger hon att många av de 16 medlemmarna är jämnåriga med henne.

— Vi kan ju inte hålla på att odla hur länge som helst, utan vi behöver få in lite yngre människor som vill hålla den här kulturen vid liv, hoppas Monica Rönnkvist.

Utställningen lockar fram nya odlare

Utställningen tycks ha bidragit väl till det målet redan efter de första dagarna. Under intervjun dyker det exempelvis upp en betydligt yngre trädgårdsintresserad kvinna som har blivit skickad som bud för att höra om det går att få några lökar och goda råd till en odling uppe i Gyllingsbergets fäbodar utanför Djura.

— Du är precis den besökare vi hade hoppats på, utbrister Agneta Magnusson.

— Vad härligt! Jag hade tänkt stanna uppe på berget idag, men han som har fäboden var så intresserad av att få en kontakt eftersom det finns bra mark för att odla där uppe. Vi blev så fascinerade av att få lära oss något nytt. Och när vi insåg att den här löken håller på att dö ut tänkte vi att om man kan hjälpa till med mångfalden så vill vi göra det, berättar Alexandra Nedstam.

De har alla gemensamt att de ser med glädje på att fler skaffar trädgårdsland och odlingslotter, och att fler unga ägnar sig åt odling.

— Jag vill uppmana nyinflyttade att inte riva upp det som finns i era trädgårdar. Utan ta det lugnt, vänta en säsong och se vad som växer där. Känner ni inte igen sorterna kan ni fråga grannar, trädgårdsföreningar eller oss på Leksands kulturväxter, föreslår Monica Rönnkvist.

— Jag tror också att generationen under mig kommer att vilja jobba mer med händerna i jorden, så att man får kämpa lite för att få något gott i munnen som belöning, spekulerar Alexandra Nedstam.

— Ja vi är entusiaster, men vi är förhoppningsvis inte de sista entusiasterna, säger Monica Rönnkvist hoppfullt.

I utställningen varvas recept och skötselråd med lökens kopplingar till H.C. Andersen och Carl von Linné. Där finns till exempel en anekdot om varför de åt Leksandslök i kyrkbänkarna förr i tiden. Montern och affischerna plockas ned från Leksands bibliotek efter alla hjärtans dag, lördagen den 14 februari 2026.